Herrummet öppnar upp

_DSC3413

En söndagseftermiddag i januari. Utanför fönstret snöar det, och har så gjort hela dagen. Allt är vitt och kallt. Inomhus är det dock betydligt varmare. Hade det inte varit för den efterhängsna hostan så hade allt varit bra. Nåväl, jag ska inte klaga. Jag har det bra här i sängen. Kuddar bakom ryggen, honungsvatten på nattduksbordet och en trave Svenska Hem i Ord och Bilder bredvid mig. Det slår mig plötsligt att jag saknar Herrummet, det var så väldigt länge sedan jag skrev något här. Kanske borde jag öppna upp igen. Sagt och gjort, fönstren slås upp mot den bländande snön och en ny tid får svepa in.

Att Herrummet stått igenbommat så pass länge hänger ihop med att jag saknat den sammanhängande tid som åtminstone jag behöver för att kunna fördjupa mig i skrivandet. Det forskningsarbete och skrivande jag påbörjade för flera år sedan har fått stå tillbaka. Arbetet kräver koncentration, och hos mig infinner den sig inte förrän efter en tid. Att då försöka åstadkomma ett bra arbete på några spridda kvällstimmar är helt bortkastat. Kandidatuppsatsen är sedan länge skriven och utgiven. Magisteruppsatsen däremot, har blivit liggande halvfärdig. Nu ska det bli ändring på det! Lösningen heter tjänstledighet. Resultatet skall bli en D-uppsats i konstvetenskap där jag  fördjupar mig i interiörkonsten som en slags visuell retorik. Rummet som en scenografi där vi berättar om oss själva, vilka vi är eller vilka vi vill vara.

Jag bläddrar vidare i Svenska Hem, läser och granskar bilderna med kirurgisk noggrannhet. Det finns så mycket att upptäcka. Hur har man gjort här? Finns det likheter?  Hade inte Amiral Ehrensvärd samma slags tavelarrangemang i sitt förmak? I vilka hem kan man ana en ny tid med nya ideal, och när händer det i så fall?

1917 var tidskriften inne på sin femte årgång och man visade upp närmare trettio olika hem i mer eller mindre utförliga reportage. Där finns storslagna grosshandlarpalats på Lorensberg i Göteborg, mer anspråkslösa konstnärshem i Stockholm och rödmålade sommarhus i skärgården. Hos några av dessa hem, eller egentligen förvånansvärt många, finns det sena 1800-talets ideal med mörka stämningsmättade interiörer kvar. Mycket möbler, rika textilarrangemang och otaliga prydnadsföremål. Som här hos Fru Hedvig Gernandt, änka efter bokförläggare Gernandt. Bilderna visar hennes ”landtställe” på Tynningö utanför Stockholm.

_DSC3410

_DSC3411

_DSC3412

Samtidigt kan man hitta en annan typ av interiörer, formade av en ny tids ideal. Föräldrarnas nyrokokosalong och nyrenässansmatsal har förpassats till skamvrån och i stället väljer man äkta eller ofta eftergjort 1700-tal, tunga barockskåp och återhållsam färgskala. Som här hos Doktor och Fru August Fornmark i Malmö. Villan är ritad av Erik Hahr och till synes inredd med antikviteter och konstföremål av hög kvalitet. Det dekorativa måleriet på väggar och tak är levererat av den allerstädes närvarande Filip Månsson.

_DSC3409

_DSC3407

_DSC3406

Once upon a time in Los Angeles

Tiden går, i de flesta av bemärkelser. För 14 år sedan levde jag ett annat liv än jag gör idag. Min värld pendlade mellan Los Angeles och Mora, två vitt skilda världar men ändå så intimt förknippade med varandra, åtminstone för mig. Min kärlek fanns på andra sidan Atlanten och vi försökte ses så ofta vi kunde.

bg3

Mitt möte med Los Angeles var omtumlande på många sätt. Likt många européer hade jag en förutfattad mening om den amerikanska bristen på kulturell förfining. Framför mig såg jag vulgär brackighet och överkonsumtion. Och visst, jag mötte mycket av den världen. I vissa delar av L.A. finns en gränslös förkärlek för fransk renässans och europeisk stil, så till den milda grad att man fullkomligt tappar andan! Kolonner staplade på varandra i de mest halsbrytande kombinationer och rokokoherdinnor överraskade i situationer som skulle få Marquis de Sade att generat vända sig bort.
Men lyckligtvis är inte det allt som bjuds. Det ökentorra klimatet i kombination med pulserande skönhetstörstan har skapat förutsättningar för oerhört förfinade uttryck. I Los Angeles kan man hitta den mest raffinerad modernism, ofta skapat av utvandrade konstnärer och arkitekter vilka tvingats fly undan nazismens Europa.

Den byggnad som för alltid etsat sig fast hos mig som själva essensen av Los Angeles är Water and Power Building. Vi hade parkerat bilen bakom Los Angeles County Museum of Art, förtjusats av David Hockneys visioner av ”The High Desert” och sedan givit oss ut i den kvävande värmen. Några kvarter uppåt stod den där, byggnaden. Skapad av Albert C. Martin & Associates 1965. Fantastisk arkitektur med en närvaro som är svår att överträffa. Elegans och enkelhet, skönhet och brutalitet. Allt på en gång!

LADWP-06

LADWP-02

Varför bry sig?

_DSC9361 - Kopia

Visst, jag är oreserverat stolt över mina rötter i den västerdalska myllan. Inget kan ändra på det. Min saknade pappa har sett till att jag har flertalet av mina förfäder  och förmödrar bland de strävsamma självägande bönder vilka en gång byggde upp Malung, Dalarna och Sverige. Här kommer jag för alltid att vara ”hemma”, kunna känna att själen får möjlighet att slå sig till ro. Men så ibland inträffar saker som gör att man börjar tvivla. Kanske är det så att jag är ensam om denna stolthet, kanske finns det  ingen mer som tror på en framtid för denna i vissa avseenden avlägsna provins. Borde vi  helt enkelt sluta bry oss om landsbygden över huvud taget.

Tack vare mitt arbete har jag förmånen att få spendera regelbundna tvåveckorsperioder i Malung. Varje morgon under dessa veckor passerar jag bron över Västerdalälven. En promenad vilken också på ett ytterst brutalt sätt tvingar mig att se hur Malungs identitet försvinner, hur det brandskadade men  fordom så stolta garveriet decimeras till ett intet. För att ersättas av vad kan man fråga sig?  Nu har saneringsfirmans maskiner effektivt och med förskräckande snabbhet eliminerat en viktig del av vad som fanns kvar av Malungs industrihistoria. Endast skorstenen reser sig ännu trotsig mot skyn. Det är naturligtvis endast en tidsfråga innan även den störtar till marken. Följd av ett stort ingenting.  Nåväl nu är situationen som den är, oförstående människor har anlagt en brand och ytterligare ogenomtänkta beslut har fått ödesdigra konsekvenser. Allt jag kan känna är besvikelse.

Någonstans, i något rum, där personer i beslutsfattande ställning samlats, har man bestämt att Malungs kulturhistoria inte behöver värnas. Den gör ingen skillnad, spelar ingen roll. När alternativet är efterforskningar, kunskap och omdöme har man i stället beslutat att följa en betydligt enklare väg. Elimineringens väg. Det man gör sig av med behöver man inte bekymra sig om. Problemen försvinner och man kan se framtiden an utan att behöva ta ansvar. Lite samma fenomen som det jag upplevde när jag i ungdomen flyttade till Stockholm – spolar man bara ner det i toaletten så försvinner det. Mitt förtroende för försäkringsbolagens och deras ansvarstagande var redan tidigare försvagat, det har inte blivit stärkt av detta beslut.

Déjà vu i Hackefors

Auktioner och loppisar, antikaffärer och lumpbodar. Överallt finns de – föremålen som någon valt bort.
Kanske började deras liv som länge efterlängtade nyförvärv, inköpta för slitsamt hopsparade pengar. Kanske var de från början gåvor, eller kanske ogenomtänkta spontaninköp. Hur som helst så blev de alla någon gång tillverkade, av någon.

IMG_0006

Här om dagen blev jag påmind om hur det mesta av våra avlagringar, våra möbler, kläder och föremål vandrar runt i ett näst intill evigt kretslopp. På en loppis utanför Linköping fick jag syn på ett bord av en lite ovanligare typ. Något slags spelbord i nyrenässans, en rest från ett herrum för hundra år sedan. Bordet kändes märkligt välbekant.
-Tänk, precis ett sådant hade vi på Börstorp, sa jag till Mr Right, under tiden som jag ivrigt botaniserade vidare bland ”bråten”.
Lite längre fram i gången stod en låda där det stack upp några kopparstick. Bakstyckena hade lossnat och bilderna hängde med ett nödrop fast i passepartouterna. Ramarna var av lite olika sorter, några IKEAlister och några ”riktiga”.
-Men herregud, det är ju våra gamla utställningsbilder från Börstorp! Jag har ju själv suttit och ramat in dem, den ljusblå tesa-tejpen sitter t.o.m. kvar.
Där låg de, bilderna på diverse musikanter och dansande sällskap som Danielle beställt från Nationalmuseum och som jag sedan monterat i de mödosamt guldpastebehandlade ramarna. Den sommaren, det måste ha varit i början av 90-talet, handlade utställningen om musik. Slottet ljöd av toner och vi hade skapat fantastiska miljöer. I en av ”pocherna” alltså de sexkantiga utbyggnaderna på gavlarna, hade vi t.o.m. byggt upp en scen ur Mozarts Don Giovanni. Härliga minnen!

IMG_0017

Men hur hade dessa utställningsfragment från Börstorps slott hamnat på en sunkig loppis i Linköping? Ja, som sagt, föremål kan ibland få ett eget liv. När slottet såldes i början av 2000-talet lämnades en del saker kvar. Inga dyrbarheter, men lite småsaker som kunde skapa någon slags stämning i de tomma rummen nu när de nya ägarna skulle ta över. Om ansträngningen uppskattades eller inte har jag ingen aning om, men syftet var i alla fall gott.
Nu är ju ingenting för evigt, så efter knappt tio år såldes Börstorp igen.Flyttlasset gick till Östergötland. Den här gången lämnades inget till näste ägare, allt och lite till följde med. En del såldes på auktion och resten dumpades tydligen på den loppis där jag hittade bordet och bilderna. På auktionsfirman Gomer & Andersson i Linköping förekom under 2014 åtskilliga utrop där proveniensen sades vara Börstorps slott. Endast ett fåtal av dessa var dock föremål som lämnats kvar av familjen Ribbing. Det mesta var saker som endast hade marginell anknytning till Börstorp.

medium_item_209636_fbaaed7a0a

 

Själv köpte jag fyra stolar i någon slags återhållsam nybarock/nyrenässans. Dessa fyra stolar kommer ursprungligen från det Ribbingska hemmet på Östra Storgatan i Jönköping, hamnade sedan på Brahegatan 39 i Stockholm och blev under många Börstorpssomrar på 1980- och 90-talen utställningsrekvisita, (ofta i sällskap med bordet som fanns till salu på Linköpingsloppisen) Tyvärr har stolarna därefter berövats det mesta av sin värdighet, inklusive de rutiga överdrag som Danielle sydde för att skydda det ömtåliga lädret.
Numera har de dock fått ett nytt hem i salen på Sandbäcksgården i Malung.

Nå, men hur blev det med utställningsbilderna då, Musikanterna som låg slängda i en loppislåda? Jo jag köpte en, resten fick tillsammans med bordet fortsätta sin vandring mot föremålens nirvana.

Ottossons & Ellos

Jag kan knappt sluta titta. Det blir så fint!
Efter sommarens ihärdiga skrapande och den tidiga höstens mellanstrykning lyser nu Sandbäcksgården i sin nya linoljefärgsfagra dräkt. Efter moget övervägande samt ett och annat inspirationsbesök på platser som Kisa och Ronneby brunn,( Tack för tipset Miras Mirakel! )blev det Kittvitt,Vetegrått och Thottgrönt. Alltså som synes väldigt nära originalfärgsättningen.

_DSC0407

_DSC0404

Det är fasaden mot vägen som är först ut. Till våren väntar först slutstrykning och sedan grundmålning av västfasaden. Fasaderna mot öster och norr är som ni redan vet i betydligt bättre skick och får vänta ytterligare ett år.
Efter diverse jämförelser fastnade vi till sist för Ottossons färg. Vi har valt att använda den helt utan lösningsmedel och endast spädd med linolja. Fantastiskt skön att arbeta med, pigmentstark och lättstruken.

_DSC0251

Att vi skulle använda oss av linoljefärg var en självklarhet, något annat hade varit otänkbart. Senast huset målades var i mitten av 1910-talet och då fanns inte mycket annat än linoljefärg att tillgå, såvida man inte föredrog faluröd slamfärg. I dag finns mängder av mer eller mindre syntetiska färger att välja bland. Den ena mer fantastisk och hållbar än den andra. Men jag garanterar att inte en enda av dessa håller i 100 år. Det har linoljefärgen på vårt hus gjort. Här en lite suddig bild av gården, fotograferad en vinterdag på 1920-talet. Då stod fortfarande den gamla Sandbäcksstugan kvar, den som senare blev såld som ved till frusna stockholmare och ersatt av dagens verkstadshus.

DSC_0961

Märkligt nog har vårt val av färgtyp ifrågasatts. Till och med från s.k. fackhåll har vi mötts av skepsis och småleenden. Ja, ja, ”sånt där” säljer inte vi.
Nu har vi sådan tur att det i Malung ännu år 2014 finns en genuin färghandel. Grundad av Lisper Olof Jonsson alldeles i början av 1900-talet och under resten av seklet det självklara valet när malungsbor behövde färg eller tapeter. Firman fick så småningom namnet Ellos efter sin grundare (alltså L-Os) och växte sig allt större. Under senare delen av 1900-talet var verksamheten mycket omfattande och olika grenar av företaget sålde såväl möbler som porslin och parfymer.

Genom åren har här samlats ett gediget kunnande när det gäller det mesta som har med måleriyrket att göra. Till stor glädje för oss som kunder. När vi kommit hit med våra linoljefärgsfunderingar har vi mötts av idel intresse och kunskap. Att de kunde ta hem Ottossons linoljefärg var en självklarhet!
I dag ingår butiken i Happy Homes-kedjan men jag är helt övertygad om att alla malungsbor fortfarande köper sin färg och sina tapeter hos ”Ellos”.

Adventscafé i år igen!

Efter tre år måste det väl räknas som en tradition…?
Hur som helst så var det 2012 som vi i november för första gången öppnade vårt hem för allmänheten. Mängder av människor kom för att ta del av ett av Malungs mest välbevarade och intressanta hus. En byggnad med djupa rötter i en av de familjer som formade bilden av Malung.

_DSC6923 - Kopia

Här hade Pell Per Anderssons arvtagare, Nissjers Maria, skapat ett hem för sin familj. Byggt på den del av det storartade barndomshemmet hon lyckats rädda undan konkurs och förödmjukelse. Här uppfostrade hon och hennes man Täpp Emil Larsson sina barn, de barn som skulle föra arvet vidare.

Idag kan hennes barnbarn och barnbarnsbarn ta del av arvet från Pell Per och allt vad han gjorde för Malung.
Visst är det lätt att glömma vad våra förfäder och förmödrar åstadkommit, men när det gäller Pell Per Andersson är det svårt att förbise.

DSC_2865

Men som sagt, idag finns möjlighet för alla att ta del av den värld där Nissjers Maria och hennes familj levde. Vi öppnar huset och bjuder in till guidade turer i 1930-talets julpyntade hem. Här står granen klädd och det gamla julpyntet har tagits ner från vinden, precis som man gjort sedan början av 1900-talet. Följ med och upplev julen för 80 år sedan. Visningarna brukar vara populära, så köp biljett i god tid.
Dessutom har vi naturligtvis, som tidigare år, café och hantverk i skinnverkstaden. Här kan du köpa hantverk, hitta annorlunda julklappar och njuta av gott kaffe med dopp framför brasan i öppna spisen.

Ja just det, alla är ju inte från Malung. Tänk att det är så lätt att glömma…. Sandbäcksgården ligger i byn Hole, strax utanför Malungs centrum. På rätt sida av älven, alltså den västra.

Välkommen!

Börstorp, aftonvard och ungdom

En tisdagskväll i ensamhet, ensam för att arbetet påkallar min närvaro. Den sena middagen består av pasta, bregott, ost och glutamatmättad grönsakskrydda. Gott men långt från nyttigt.

1902963_10152016611363090_1665992759_n

På samma sätt har jag spenderat många tisdagskvällar. Samma ensamhet och samma diet. Minnen från en annan tid, ett annat liv. Betydligt yngre, kanske 25, scenen är Västergötland och Börstorp. Där sitter jag i min stuga, tittandes på TV och inmundigande exakt samma diet som idag. Tanken svindlar, vilka var vi på den tiden? Min älskade Caroline, vännerna, guiderna som kom och gick. Vad blev det av oss?

Här om veckan var jag tillbaka i Mariestad. Börstorp är sålt, nya ägare har tagit över och traditionerna är annorlunda. De vackra grindarna i änden av den långa allén är borta. Grindarna som Herbert ritat och låtit tillverka. Grindarna som jag omsorgsfullt stängde varje kväll.

Men i den forne borgmästarens residens inne i staden lever ännu traditionerna. Där kan vi fortfarande duka fram lunchen, övervakade av jägare och villebråd avbildade på småländska väggmålningar räddade från det av Drottning Kristina förlänade Ulfsnäs. Där kan vi fortfarande känna närvaron av det liv vi en gång levde.

???????????????????????????????

Mitt liv tog en ny och helt annan vändning när jag mötte Börstorp. Eller snarare när jag mötte Danielle. Hon tog mig på allvar, trots min ungdom och naivitet såg hon min styrka och mina möjligheter. Hon blev min mentor. Jag är så stolt och så tacksam att jag fått äran att ta del av den värld hon gav mig tillgång till.
Tack vare det där första mötet på ”Lilla galleriet” i Mariestad fick jag möjlighet att se en annan verklighet. En verklighet där det fanns plats för en ung man som mig. Mina intressen och kunskaper värdesattes, ja de till och med uppmuntrades.Särskilt en av mina nya vänner,”Lelle”, stärkte mig. Hon var redan etablerad i den värld jag ville tillhöra och hävdade med eftertryck att jag borde studera etnologi. Nu blev det konstvetenskap, men med många år i museivärldens mest kulturhistoriska källarvalv.

Ja tänk vilka känslor en tallrik ostpasta kan få en att förnimma!

0016.5

Tankar om blåsippor och annat

hepatica15

Jag skulle inte vilja kalla mig pessimist, det är jag alldeles för glad för. Visst har jag mina stunder när jag tvivlar, undrar om det överhuvudtaget är möjligt. Det där med att få livet att fungera som man vill. Men som sagt, för det mesta är jag hoppfull.

MEN, nu i dessa yttersta tider får jag allt oftare en känsla av hopplöshet, en känsla av att vi i allt snabbare fart rusar mot katastrofen. Att allt ändå kommer att gå åt helvete.
Häromdagen råkade jag se på TV, ja det händer ytterst sällan nuförtiden, och fick då se en propagandafilm för Sverigedemokraterna. Min spontana tanke, ja jag tog det snarast för givet, var att det rörde sig om ett nyhetsinslag eller liknande där man skulle debattera vad filmen ville säga. Men så var det inte.
Jag hade utsatts för samma sorts populistiska propaganda som tycks ha lurat förfärande stora delar av Sveriges befolkning. Där, mitt i min vardag, satt partiledaren för en politisk rörelse som spottar mig rakt i ansiktet, som säger att jag ett äckel, någon vars kärlek och förmåga att älska inte är värt annat än förakt.
Jag står där framför TVn och inser med fasa att det här är verkligheten. Vi har välkomnat dessa åsikter in i våra vardagsrum. In i vår vardag. Gjort dessa ideologier till en normal del av det politiska samtalet. Ingen har stoppat det, ingen har försvarat oss.
Vi Svenskar har inte försvarat oss.

Nu har vi bara att acceptera. Att läsa våra historieböcker och inse att vad som händer i Europa och i Sverige i dag har hänt tidigare. Det människoförakt som resulterade i ett fullkomligt ödelagt Europa startade inte med magnifika marscher i Berlin, Paris eller Oslo. Det startade i små källarlokaler och rökiga caféer där missnöjda män möttes för att gemensamt komma fram till vad orsaken var till att deras livssituation såg ut som den gjorde. Varför var det ingen som lyssnade på dem när de försökte förklara hur samhället såg ut. Varför var alla politiker ointresserade av att höra sanningen?
Dessa män formulerade en sanning, en ideologi, där världen var enkel att förstå. Där svart var svart och vitt var vitt. Där män var starka och där kvinnor visste sin plats. I den världen fanns inte plats för någon eller något som kunde störa idealbilden. Handikappade människor var, oberoende av etnicitet, missfoster och hade inget berättigande. Romer var tjuvar, Judar var degenererade och Homosexuella var perverterade.
I den värld som dessa män drömde om kunde man med fördel sortera bort oönskade människor. De hade ju ändå knappt något människovärde. De tillförde inte samhället något.

Bundesarchiv_Bild_146-1993-051-07,_Tafel_mit_KZ-Kennzeichen_(Winkel)_retouched

Snart är vi där igen. Precis som då har vi en värld där arbetslöshet och utanförskap breder ut sig. Där stora grupper saknar förankring i det samhälle där de har makt att tillsätta regeringar. Där skrämmande stora grupper av människor vilka inte fått tillgång till utbildning tar till sig lättuppfattade idéer om en annan värld. En värld där det finns någon som lyssnar till dem, någon som har lösningen på alla de fel och brister som alla vet om, men som ingen talar om. Äntligen finns där någon som förstår!

Som sagt, jag känner mig dessvärre allt mer nedstämd när jag tänker på vad som kommer att hända med Sverige och med världen. När jag inser att människor som jag tidigare uppfattat som kloka och medkännande visar sig ha helt andra funderingar. Tankar och idéer där klokskapen och medkänslan helt åsidosätts. De är villiga att använda sin rösträtt för att på så sätt hjälpa hånfullt leende populister att ta sig in i vårt svenska parlament.
Men vi kan inte skylla ifrån oss, vi kan inte anklaga någon annan för att det ser ut som det gör. Vi har på egen hand skapat det samhälle som föder människoförakt och intolerans. En osolidarisk värld där jaget är det viktigaste och mest intressanta, det enda man har att ansvara för. Där ”vi” endast inkluderar de människor som delar ens egen livssituation, de vilka man kan känna samhörighet med. De andra har man inget ansvar för, de kan få klara sig bäst de vill. Oftast handlar det ju ändå om parasiterande idioter som inte tillför samhället något! I dag är det utomeuropeiska invandrare som tär på samhället, i morgon är det vården av våra funktionsnedsatta som kostar för mycket pengar. Eller kanske historieundervisningen i skolan som berättar fel saker, eller kanske adoptionen av ickeeuropeiska barn som måste begränsas.
Det finns tack och lov alltid någon marginaliserad grupp eller företeelse man kan skjuta över skulden på.
Jag vill inte ha ett sådant Sverige!

Barndom, böcker och bibliofili

_DSC0065

Hos min barndomsvän, antikhandlarens son som jag tidigare berättat om, fanns ett rum där vi inte fick leka. Det låg lite avskilt i huset och man kunde endast komma dit via hallen. Rummet hade en air av mystik, neddragna rullgardiner och en lite instängd, men i mitt tycke ytterst angenäm, doft av gamla böcker och sliten sammet. Men som sagt, dit in kom vi endast i vuxnas sällskap. I alla fall officiellt.

Till vänster om ingångsdörren började bokhyllan som sedan fortsatte längs i stort sett hela rummet. Fylld av de underbaraste böcker om konst, arkitektur och antikviteter. Ett sådant bibliotek skulle jag också ha en gång!
När mina kamrater dryftade sina framtidsdrömmar, vilka för det mesta hade framgång och ekonomiskt oberoende hägrande som självklara mål hade jag redan i unga år formulerat en helt annan framtid för mig själv. Visst, framgång och pengar skulle naturligtvis inte göra tillvaron sämre, men i min framtidsvision var det snarare böckerna och kunskapen som stod i centrum. Kanske var det antikhandlare jag skulle bli, precis som min väns pappa.

Nu blev det ingen antikhandlare av mig, jag blev museiman i stället. Men en museiman med stark känsla för föremålens inneboende kulturhistoria. Alla föremål har något att berätta, en historia att förmedla. Hade jag varit handlare så gissar jag att kunskapen och känslan för just detta blivit en stor tillgång. Lyckas man placera en möbel eller ett föremål i sitt rätta sammanhang, sin kontext som det så vackert heter, ja då ökar inte bara dess kulturhistoriska värde, även det ekonomiska värdet kan skjuta i höjden.
Nåväl, tillbaka till bokhyllan hos Herr antikhandlaren. Till höger om det fönster som vette mot norr stod de böcker jag åtrådde mest. I djupröda gulddekorerade skinnband tronade där Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. En veritabel guldgruva för en tioårig framtida kulturhistoriker.
Emellanåt togs böckerna ner från hyllan och jag fick titta i dem, lockas av de svartvita bilderna på sedan länge skingrade miljöer, fascineras av Olle Hjortzbergs eleganta vapenbilder och intrikat sammanflätade initialer och drömma att en dag själv få äga böcker som dessa.

_DSC0069

I femtonårsåldern började också boksamlandet på allvar. Auktioner och antikvariat besöktes, ibland med flera välfyllda kassar med hem till pojkrummet. Sedan har det fortsatt. Jag minns hur oerhört stolt jag var över min första bokhyllevägg fylld av egna böcker. Böcker som hade ett helt universum av kunskap inom sina pärmar. Med åren har den där första bokhylleväggen blivit betydligt fler. Under åren på Lidingö stod boksamlingen uppställd i ett utrangerat hyllsystem från en herrekipering. På Rödesten fick den sin första platsbyggda hyllinredning, på Sofielund en till, men den här gången dubbelt så hög. I Vattnäs fick den ett helt rum i den gamla timmerladan, och när den i början av 2000-talet kom till Gerum fyllde den alla den gamla lanthandelns väggfasta hyllor. Där stod de, alla mina inbundna vänner. Med särtryck och småskrifter i boxar på nedersta hyllan. Vilken lycka, nu hade jag mitt eget bibliotek!

Men Svenska slott och herresäten då, vad hände med drömmen om att en gång själv få styra över hur och när denna skattkammare skulle öppnas? Ja, det skulle komma att dröja. Åtskilliga gånger har jag frestats att köpa enstaka exemplar som funnits i handeln, ibland ganska billigt, men oftast alltför högt prissatt. Och visst, kanske hade jag så småningom fått ihop en komplett samling. I stället har det blivit de offentliga biblioteken som fått bistå med hjälp när det varit någon information jag sökt. Ibland är det en särskild möbel eller kanske ett porträtt som antas ha funnits i en namngiven familjs ägo. Kanske en speciell typ av lampa som var vanligt förekommande vid 1900-talets början, eller någon annan detalj som ger svar på ibland till synes obetydliga frågor. Se bara på denna bild från det tidiga 1900-talets Lagmansö. Vad kan inte den berätta om sin samtid och de ideal vilka fortfarande styrde människors val och ställningstaganden då. Som sagt, inom böckernas pärmar finns många svar!

_DSC0070

Nåväl, i maj fyllde jag år. Ett halvt sekel hade förflutit sedan den tidiga eftermiddag då jag för första gången mötte världen, eller åtminstone Malungs BB. Födelsedagsfirandet var medvetet stillsamt, endast den närmaste familjen och några få vänner fanns med på gästlistan. Sandbäcksgårdens sal, med de nästan helt framtagna blå-grön-svarta 20-talstapeterna, var dukad till fest. Stearinljuslågornas fladdrande sken skapade en alldeles speciell atmosfär, nästan så att man kände sig förflyttad till en annan tid. Jag njöt. Presentpapper revs upp, blommor sattes i vas och stämningen var fylld av glädje.

Så var det då dags för Mr Rights 50-årspresent.
Och jo, det var precis det ni kanske redan gissat… Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början i djupröda skinnband med gulddekor.

_DSC0071

Nu står de här, allihop. Som en samlad armé i rött, redo att delge mig sin skatt av kunskap. Där kan jag återse min barndoms fascination, min ungdoms Börstorp och Kaflås och inte minst Emelie Pipers högst aktuella Löfstad som jag är i full färd med att skriva om just nu. Där finns Magnus Brahe, där finns Sveriges kulturhistoria. Där finns kunskap och där finns glädje!

_DSC0072

A view from the hill

Det sägs ju att ”en bild säger mer än tusen ord”. Må så vara, men nog känns det ibland som att just kombinationen ord och bild är det starkaste medlet för att nå fram med vad man vill säga. Herrummet är för mig den kanalen, den möjligheten, att med just ord och bild ge uttryck för vad jag vill säga. Ibland viktigt och starkt, ibland flyktigt och bara en bagatell.

10397294_10152359516403090_2431890255712700843_o

Hur som helst så visar det sig att det där med bilder som ersättning för ord har fått fäste även hos mig. Sedan en tid har jag ”förfallit” till att bildblogga via tumblr. Och visst, det är både snabbare och effektivare, i alla fall i vissa avseenden. Bilder kan ju trots allt förmedla de där orden som emellanåt kan vara väldigt svårfångade lite mer direkt.

http://aviewfromthehill.tumblr.com/