Zorn

Göteborgskonst

Förra helgen befann jag mig i Göteborg. Det är alltid lika angenämt att återkomma till vår västsvenska huvudstad, den här helgen dessutom i försiktig vårsol.

GKM_samlingen.01-2400x1560

Som alltid när jag är i Göteborg försöker jag hinna med ett besök på Konstmuséet. Det finns något oerhört fascinerande med Göteborgs Konstmuseum där det med sin majestätiska fasad tornar upp sig i slutet av Sveriges enda aveny. Arkitekturen, skapad av Arvid Bjerke (1880-1952) och Sigfrid Ericson (1879-1958) i början av 1920-talet är inte helt lätt att ta till sig. Med sina massiva murar och slutna karaktär ger byggnaden snarare intryck av makt, kontroll och avståndstagande än ett inbjudande konstmuseum. Släktskapen med arkitekturen i nazismens Tyskland och fascismens Italien under 1930-talet är också uppenbar. Själv väljer jag att se bortom dessa konnotationer och njuter av, i mitt tycke , något av det bästa vi har av svensk 1900-talsarkitektur.

Innanför de stränga murarna finns fantastiska konstverk. Där finns både Monet och Picasso, Cranach och Rembrandt. En resa genom konsthistorien. Men vad som gör Göteborgs Konstmuseum till ett av mina favoritmuseer är dess fina samling konst från 1800-talets sista årtionden.

_DSC3630

Just nu pryds t.o.m. fasaden av en gigantisk Zornmålning. Det är den franska dansösen Rosita Mauri (1850-1923) som i Anders Zorns gestaltning  från 1888 gör reklam för museets permanenta konstsamling.

rosita

Uppe i salarna har hon för tillfället sällskap av ytterligare några zornska mästerverk, dels en bryggeriinteriör från 1890 och en absolut ljuvlig akvarell tillkommen vid makarna Zorns besök hos Isabella Stewart Gardner i Venedig 1894.

stora bryggeriet

Anders_Zorn_-_Gondola_in_Front_of_the_Palazzo_Barbaro

I Fürstenbergska galleriet, på översta våningen i museet, kan man se fler verk av Zorn. Där finns exempelvis Natteffekt från 1895, ett av hans, åtminstone mitt tycke, mest fascinerande kvinnoporträtt.

Zorn_Night_effect.jpg

Den Fürsenbergska konstsamlingen skapades under 1800-talets sista decennier av Pontus Fürstenberg och hans hustru Göthilda, född Magnus, och testamenterades till dåvarande Göteborgs Museum. Vid konstmuseets inrättande på 1920-talet flyttades samlingen dit och inrymdes i salar där hela den arkitektoniska inramningen från makarna Fürstenbergs tid återskapats. På Carl Larssons akvarell från 1885 kan man se Pontus Fürstenberg sittande i förgrunden. Bakom honom blir hustrun Göthilda just avporträtterad av Ernst Josephson.

Carl_larsson_-_fürstenberg_gallery

På hedersplats i en av de Fürstenbergska salarna hänger också min ungdoms absoluta favorit, Hugo Birgers Skandinaviska konstnärernas frukost på Café Ledoyen i Paris vernissagedagen från 1886. Jag minns att jag hittade den 1975 i Bra Böckers Glad Konst och blev helt förtrollad av stämningen och skönheten i bilden. Det är jag fortfarande.

Skandinaviska_konstnärernas_frukost_i_Café_Ledoyen_-_Fernissningsdagen_1886

Reveille, Boulevard Clichy

På Boulevard Clichy nummer 71 i Paris huserade i början av 1890-talet Anders och Emma Zorn i en elegant ateljé. Det stora ateljérummets väggar tycks till största delen varit behängda med vävda tapeter, och att döma av bevarade fotografier omgav sig herrskapet Zorn mest med barock- och renässansmöbler. Ett hörn av ateljén syns på bilden nedan.

Georg Nordensvan besökte ateljén 1891 och lämnade följande redogörelse: ”Vid Boulevard Clichy har han sin atelier snett emot Moulin Rouge, den måleriska danslokalen och helt nära Eremitaget, skandinavernas gamla samlingsplats. En stor atelier på nedre bottnen, en lika smakfullt som gediget smyckad atelier. Väggarna täckta av gobeliner i matta färger, här och där ett gammalt, snidat skåp, kopparkärl, en kinesisk stol – äkta – och ett orientaliskt hörn med divan, där man blir lat av att ha det bekvämt efter middagen och där man vid mockan och cigaretten och ett glas Cederlunds slipar tankekraft genom att diskutera konst, få på huden och ge igen efter förmåga. Det är naturligtvis ingen brist på konstverk i detta hem. Men de ha sin plats i boningsrummen. I ateliern träffas endast två målningar – en äkta Rembrandt, porträtt av konstnärens fader, och en genre av Edouard Manet, den vägbrytande impressionisten”.

1892 målar Anders Zorn i sin ateljé på Boulevard Clichy en utsökt akvarell där man ser en kvinna halvliggande på sin säng, hennes solbelysta arm sträcker sig efter ett tygstycke, möjligen morgonrocken. Målningen är ett slående exempel på Anders Zorns oöverträffade förmåga att hantera akvarelltekniken. Med hjälp av en ytterst begränsad palett har han här fått fram en både skir och samtidigt kraftfull effekt. Fokuseringen ligger på kvinnans mörka hår och sensuellt utsträckta arm. Och naturligtvis har Zorn med sin sedvanliga djärvhet lagt till en dramatisk blå accent i förgrundens tygstycke.
De senaste 120 åren har akvarellen befunnit sig i en och samma familjs ägo. Endast en gång under denna tid har den lånats ut till en utställning.

I tisdags såldes detta mästerverk på auktion. Bukowskis hade satt ett utropspris på 5-7 miljoner, en summa som snabbt passerades. 13 100 000 blev det klubbade priset som med inropsavgift och moms resulterade i en slutsumma på 15 300 000 kronor.
Låt oss hoppas att målningen kommer att hänga på väggen hos någon som verkligen förmår att älska den.

Furstlig smak

Förvisso inget herrum, men åtminstone ett skrivrum för en herre. I det här fallet dessutom inte vilken herre som helst utan självaste V-Gurra.
Rummet som ligger i Stockholms slotts östra länga, med fönster mot innergården, blev 1882 dåvarande kronprins Gustafs skrivrum. Den aktuella bilden visar rummet som det såg ut 1897 när fotografen A. Blomberg hade kallats in för att föreviga det. Här satt prinsen och arbetade vid ett skrivbord där han som synes med nöd och näppe själv fick plats bland alla furstliga släktingars inramade fotografier. De som inte hade sin plats på skrivbordet hängde avbildade i olja på väggarna. Rummet är på karaktäristiskt 1880-talsvis fyllt av möbler och konstföremål. Vi får tänka oss en dov färgskala, mycket brunt, kanske något djupt rödviolett och här och där lite guld. Helt säker både suggestivt och fascinerande.  Kronprinsen hade likt många ur tidens övre samhällsskikt drabbats av en intensiv lust att samla. Till en början lite planlöst men så småningom med ett starkt fokus på silver. Att han gladde sig åt sina samlingar råder det väl inget tvivel om när man betraktar bilderna.
Den textila prakten är överväldigande. Här har kronprinsen, förmodligen med husgerådskammarens hjälp, arrangerat några av slottsamlingarnas allra dyrbaraste textila arbeten. På väggarna har spänts fragment av sidenbrokad vävd till slottets nyinredningar på 1740-talet och över innerväggens tapetdörr har en orientalisk brokad draperats som bakgrund till några ostindiska tallrikar. Mest iögonfallande är dock samlingarnas numera världsberömda persiska matta vilken här har placerats på väggen och fått fungera som dramatisk fond för en mängd olika konstföremål. Mattan har hängts över rummets inre hörn och utgör där bakgrund till en möbel vars främsta uppgift tycks vara att exponera delar av silversamlingen. Strax intill syns den imponerande kakelugnen, förmodligen mörkgrön eller mörkbrun. Utförd i nyrenässans, samsas den väl med rummets möbler som tycks vara en blandning av äkta och kopierade 1500- och 1600-talsmöbler.

Femtio år senare är scenen en annan. Gustaf V är död och fotografen O. Ekberg ombeds dokumentera den inredning som står inför sin upplösning. Rummets helhetskaraktär har inte förändrats nämnvärt under åren, möbleringen är i stort sett den samma och mängden föremål har knappast reducerats. Vad som däremot har förändrats är föremålens karaktär. Nu är det i stort sett uteslutande silverföremål som placerats på bord, hyllor och i montrar. Det berättas att rummet därför också hade en mycket speciell doft av oputsat silver blandat med lukten från kungens specialtillvekade turkiska cigaretter.
Lyckligtvis hade man insett värdet av den persiska mattan och tagit ner den från väggen, detsamma gällde också övriga dyrbara textilier. Det betydde dock inte att den textila rikedomen helt försvunnit. I stället hade en stor orientalisk matta lagts på golvet och den då omoderna kakelugnen dolts bakom ett mönstrat tygstycke. Framför denna textil hängde nu Anders Zorns magnifika porträtt av Gustaf V:s far Oscar II.

Efter Gustav V:s död skulle alltså rumsinredningen skingras. Med 1900-talsögon sett var naturligtvis denna kvarleva från 1880-talets inredningsideal något tämligen värdelöst, möjligen intressant som en kuriositet.
Silversamlingen, som i dag anses vara landets förnämsta, placerades i montrar. 1800-talsmöblerna gavs antagligen bort till anställda och resten placerades i magasin eller på andra platser i slottet. Nu skulle rummet äntligen bli vackert igen.
Resultatet kan man se på bilden taget av fotografen Håkan Lind 1976. Vid den tiden  kallas rummet för Röda salongen och hade som synes blivit helt förändrat, inrett i en anonym representationsstil som var i det närmaste allenarådande under större delen av 1900-talet. Stiligt, javisst. Men också ganska ointressant. Hur många fejkade 1700-talsinteriörer behöver man?

Zorns scen

Solen skiner och naturen gläder sig. Själv gläder jag mig också, bland annat åt att ha räfsat upp torra kvistar och annat från gräsmattan. Tror bestämt att det blir en tur till handelsträdgården i morgon.
Efter väl förrättat värv har jag nu återvänt inomhus och sitter än en gång med min magisteruppsats. Det är tänkt att den ska vara färdig till sommaren. Undrar just vem det är som tänkt det, för inte kan det väl vara jag! 
   Den här gången ägnar jag mig åt att studera hur Zorngårdens interiörer utvecklats och omformats, allt sedan huset första gången blev sommarbostad för Anders och Emma Zorn 1889. Just nu är det matsalen som ligger i fokus. Det rummet fungerade ursprungligen som dagligstuga i den lilla timmerbyggnad som Zorns morfar uppförde, och som Zorn själv senare flyttade till tomten vid Mora kyrka. Matsalen utgör alltså själva kärnan i den stora byggnad vi ser idag.
 
Bilden på Anders och Emma Zorn i sällskap med Prins Eugenoch hans adjutant Rolf Cederström är tagen vid prinsens besök 1902. Med all sannolikhet är bilden arrangerad för fotografen. En slags iscensättning tänkt att förmedla den bild man själva vill ge av livet i Zorngården. Ett informellt sällskapsliv där man umgås under enkla men intellektuella former. Prinsen och fru Zorn studerar uppenbarligen en artikel i Svenska Dagbladet, och för att vi inte skall missta oss på vilken tidning som läses i huset har Prins Eugen nogsamt vänt tidningshuvudet mot oss. Husets herre däremot, tycks finna det mer givande att läsa Strix, vännen Engströms tidning. Baron Cederström å sin sida får hålla sig lite i bakgrunden betraktande något han funnit i det väggfasta Solleröskåpets innanmäte. Det är tveklöst så att Prins Eugen och Emma Zorn är bildens huvudaktörer. Zorn själv håller sig i bakgrunden, något avvaktande.
   Just sättet att med en bestämd intention iscensätta sin livsmiljö har jag intresserat mig för tidigare. I förra årets kandidatuppsats, Audiens hos en konstnärsfurste. Anders Zorns iscensättande av sin konstnärsroll, har jag undersökt hur Zorn i sina ateljéer på ett medvetet sätt skapat en idealisk bakgrund till sitt konstnärskap. Om allt går enligt planerna kommer Linköpings universitet att ge ut uppsatsen i bokform under 2012. Det känns väldigt hedrande måste jag säga!