Veranda

Kalle, Lisa och blomsterängen

En klassisk svensk blomsteräng. Känn på orden, visst doftar de?

Daggvått gräs, vilda örter, humlor, bin och blommor. Sol och värme. Svensk sommar.

Foto: Peter Jaktlund

Vi upplever omvärlden med våra sinnen. Vi tar in den och gör den till vår egen. Vi njuter av det som är vackert, äkta och ofördärvat. Vi sörjer det som blir förvanskat och skadat. De flesta av oss, ja åtminstone vi som är över fyrtio, har med sorg kunnat konstaterat att det nu för tiden är väldigt sällsynt att man hittar en riktig genuin blomsteräng. En äng där floran har fått utvecklas naturligt och där dofterna och smakerna finns tillgängliga för alla att njuta av. Problemet med blomsterängen är ju att den kräver en hel del arbete, svårt arbete till och med. Det tar tid att slå med lie. Det tar ännu längre tid att räfsa ihop resultatet av allt arbete och det är inte ens säkert att det blir som man önskat ändå.

Ungefär på samma sätt är det ju när man tar på sig ansvaret att vårda ett gammalt hus. Ja, inte med lie och räfsa då, utan snarare med färgskrapa och linoljefärg.Kan man inte göra på något annat sätt? Måste allt vara så gammaldags! De som levde för hundra år sedan hade säkert varit glada om de fått ta del av all den hjälp som finns idag. Man kan ju göra något modernt och bekvämt och ändå få det att nästan se ut som det vore på riktigt!

 

Låt oss göra ett litet tankeexperiment.

Här har vi Kalle och Lisa. De har en tvåårig son och ett nytt barn på gång. Redan för ett par år sedan, när Kevin var nyfödd, insåg de att de ville ge honom och hans eventuella syskon möjligheten att få uppleva hur det känns att springa över en svensk blomsteräng. Kalle och Lisa tycker nämligen väldigt mycket om gammal svensk natur. De är nästan lite … ja, typ naturvårdare.

En bonde i trakten där de bor har alldeles nyss köpt en granngård. Inte för att han behövde någonstans att bo utan för att kunna lägga till jordbruksmarken till sin egen. Han styckar av huset och marken närmast. Huset har stått tomt i flera decennier och blivit ganska förfallet, men tomten är fantastisk. En riktig svensk blomsteräng med några gamla granar i ena kanten och knotiga äppelträd. Kalle och Lisa blir förtjusta och köper fastigheten.

Först är de jätteglada, äntligen har de hittat vad de sökte. En plats där de kan låta sina barn få uppleva naturen och friheten. De måste bara rusta upp lite.

Foto: Ulf Orethall

Ganska snart inser de att det där med blomsteräng kanske inte var så enkelt. Det växer ju alldeles för mycket, de hinner inte med att ta hand om allt. Och nu ska man visst behöva slå ängen med lie också! Åtminstone är det vad ”naturexperterna” säger. Äh! De där ”förstå-sig- påarna” vet väl inte hur Kalle och Lisa vill ha sin blomsteräng. Deras barn ska inte behöva riskera att skada sig på någon lie. Fy så otäckt! Och visst är det ett gammalt stenröse där ute på ängen? Där finns det säkert ormar. Nej, det måste bort.

Kalle och Lisa är duktiga, de gör allt arbete själva. Kalle hyr en stor maskin och snart har han fraktat undan alla de stora stenarna. De blir till ett stenparti alldeles invid det gamla boningshuset. Där kan de plantera fina blommor nästa år säger Lisa. För att kunna ta sig fram med maskinen till stenröset blir Kalle tyvärr tvungen att ta ner ett par av äppelträden och de flesta av granarna. Ja, sedan blir det förstås inte så snyggt där han har kört heller…riktigt illa om han ska vara ärlig. Men, men, det är inget att göra något åt.

Veckorna går och på ängen växer det. Alldeles för vilt, enligt Lisa. Det ser ju bara risigt och ovårdat ut. Inte alls så där som hon hade tänkt sig. Hon och Kalle vet precis hur en riktig sommaräng ska se ut. De är ju som sagt nästan lite … ja, typ naturvårdare.

Foto: funborunsten.wordpress.com

Kalle och Lisa bestämmer sig. De ska se till blomsterängen blir precis så där perfekt och lättskött som de vill ha den. Visserligen kommer man att få offra lite av det gamla, men det är ju ändå så risigt och igenvuxet så det får bli som det blir. Och dessutom kommer det faktiskt att se nästan precis lika ut som innan, tröstar de sig. Kalle kör åter igen ut med en stor maskin. Den här gången med en bred skopa som gör att han kan skala av det översta jordlagret och samtidigt jämna till där det inte är helt platt. Det är mycket arbete, men Kalle är duktig och inte rädd för att ta i. Under tiden har Lisa satt Kevin i barnstolen och tagit bilen in till stan. På Dollar Store har hon sett så fantastiskt fina plastblommor som kostar nästan ingenting. Fem kronor styck! Med bilen fullastad med plastblommor i härliga pastellfärger tar hon vägen förbi den stora bygghandeln där hon beställer vackert grönskimrande konstgräs så att det räcker till hela ängen. Hon inser att det blir hutlöst dyrt, men nu har de faktiskt bestämt sig! Barnen ska få en perfekt blomsteräng att leka på.

Ett par veckor senare är det färdigt. Det blev SÅÅÅ fint! Kalle och Lisa kan knappt se sig mätta på resultatet av deras gemensamma mödor. Ängen är perfekt jämn, perfekt grön och…ja, typ perfekt! De fina blommorna har Lisa stuckit ner i konstgräset så att de ska ska se naturligt ut. Visserligen fanns det inga prästkragar eller blåklockor på Dollar Store, men hon hittade andra vita och lila blommor som åtminstone på håll ser riktiga ut. Och som tur var fanns det blå nejlikor som kan låtsas vara blåklint.

I stället för de nedsågade granarna har Kalle och Lisa ”planterat” plastgranar från julutförsäljningen på Clas Ohlsson. De ser ju så naturliga ut nuförtiden, tycker Kalle. Dessutom är det ju så praktiskt att kunna ta in dem om det skulle blåsa för mycket. De där riktiga granarna kunde ju ha blåst ner över barnen!

De resterande äppelträden har tyvärr fått offras för att smidigt kunna lägga ut konstgräset, men de var ju å andra sidan både gamla och fula. För att få bort de gamla trädens rötter har Kalle fått jobba fruktansvärt hårt, den här gången med hjälp av ytterligare en annan stor maskin.

Nu ska det hela invigas med en picknick i det gröna. Kalle och Lisa tycker båda att det känns lite konstigt att gå på den solvarma plasten, men samtidigt kittlar det lite skönt under fötterna. Lisa breder ut den blommiga fleecefilten på ”gräset”. Först är hon förstås tvungen att rycka upp”blommorna” så att de inte ska gå sönder. Hon lägger dem i en liten hög så att hon enkelt ska kunna sätta tillbaks dem efteråt. Åh, vad det är underbart med svensk sommar! tycker de båda. Kevin har för sin del fullt upp av att smaka på den vackert gräsgröna plasten som täcker marken. När Lisa besviket konstaterat att det inte riktigt doftar som hon hade tänkt sig att det skulle göra på blomsterängen kan Kalle presentera sin överraskning. Han har på vägen hem från jobbet slunkit in på Netto och köpt en rumsspray med blomdoft. Nu ser han se till att luften runt dem doftar av exotiska blommor. Åh, så fantastiskt underbart!

Nu känner sig både Kalle och Lisa helnöjda. De har jobbat och slitit, men nu har de sin perfekta svenska sommaräng. Perfekt sommargräs, perfekta sommarblommor, och till och med perfekt doft. Och det bästa av allt, inte en enda insekt! Tänk så märkligt, men också så underbart.

De tittar sig omkring, konstaterar att granarna i kanten av ängen ser helt naturliga ut, men inser med förfäran vad som syns där bakom. Det gamla huset. Gammalt och fult, med avflagnad färg och mossiga takpannor. Och, visst ser den gamla verandan lite sned ut? Livsfarlig alltså. Säkert har ormarna från stenröset flyttat in där under.

Kalle och Lisa ser på varandra och ler förnöjt. Deras gamla hus ska snart vara precis lika fint som deras klassiska svenska blomsteräng. Det kommet att bli jättefint och se precis ut som det gamla … ja, typ nästan i alla fall.

Sanatorietankar

Äldre tiders societet tycks ha varit tämligen klena. Den ena åkomman mer livshotande än den andra. Hur kan man annars förklara att de spenderade så mycket tid vid diverse kurorter runt om i Europa? Eller var det kanske så att det fanns annat som lockade mer än hälsobringande vatten och frisk luft? Hur som helst med det, kurorterna blomstrade i det sena 1800-talet och långt fram i nästa sekel.

v3-historie-holmenkollen

Vintertid reste den svenska societeten till Norge för att vistas på något av broderlandets många vintersanatorier. Ett av de mest storslagna låg, och ligger fortfarande, idag som hotell, på Holmenkollen, strax utanför Oslo.Uppfört 1894 efter ritningar av den norske arkitekten Balthazar Lange (1854-1937) visar det i sin arkitektur upp allt man kan önska av referenser till den nordiska forntiden. Även interiören präglades av samma anda.

042s7ZEBjft2

Här skulle man med hjälp av den höga, klara luften och en inte alltför ansträngande dos av friluftsliv bli fri sina plågor.

Allt hade varit gott och väl om det nu inte varit för de upproriska norrmännen. Det norska kravet på självständighet blev allt mer hotande, Hemma i Stockholm satt Oscar II vid sitt skrivbord och grät. Grät och skrev dikter. I Norge planerade man för en ny tid. 1905 var unionskrisen ett faktum och med ens blev det fullkomligt omöjligt för fosterländska svenskar att spendera sina pengar hos de otacksamma norrmännen. Broderfolk!, jo tack.

När man nu inte längre kunde tänka sig att resa till Norge för den ack så välbehövliga vinterkuren började man snegla på vilka alternativ som kunde finnas inom Sveriges gränser. Visserligen fanns här flera kurorter, men det rörde sig i huvudsak om sommarsanatorier vars vinterverksamhet på intet sätt kunde mäta sig med vad som erbjöds i Norge. Ganska snart efter unionsupplösningen började därför en intensiv byggnadsverksamhet på flera platser vilka ansågs ha förutsättningar för en vinterkurort.

p161

historik-foto7-510x329-q100

I Falköping fanns redan den mycket gouterade kurorten Mösseberg med allehanda bad och behandlingar. Läget på det västgötska platåbergets sluttning borgade för hälsosam luft och man beslutade sig för att komplettera verksamheten med ett vintersanatorium. Byggnaden, som till största delen nybyggdes, ritades av arkitekten Rudolf Steen (1872-1926) och de magnifika interiörerna av arkitekten Axel Lindegren (1860-1933) Vintersanatoriet invigdes högtidligen av kronprins Gustaf Adolf den 14 november 1907.

VidMosseberg2

Det mest anmärkningsvärda med Mössebergs vintersanatorium är att det ännu finns bevarat så som det en gång såg ut. När man i dag närmar sig den vita byggnaden med alla sina balkonger ser den i det närmaste ut som den gjorde 1907. Stiger man sedan innanför porten har man ännu större anledning att glädjas. Här finns en mycket välbevarad interiör där inte bara den fasta inredningen bevarats, utan även en stor mängd möbler, lampor och annat som hörde till ursprungsinredningen. Många av möblerna är av yppersta kvalitet, men så är de också tillverkade hos Bröderna Eriksson i Taserud utanför Arvika.

Samtidigt några mil söderut, i Ulricehamn, var man också i färd med att uppföra ett vintersanatorium. Högt uppe på sluttningarna ovanför staden och sjön Åsunden kom här att resa sig en byggnad av sådana dimensioner att den ofta refererats till som norra Europas största träbyggnad. Förmodligen inte alls sant, men dock, imponerande blev den.

5435_1740768709467924_1186562147705942445_n

Sanatoriebyggnaden, som stod färdig 1910, ritades av arkitekterna Victor Fagerström (1869-1934) och Axel Viktor Forsberg (1871-1937) och hade enligt Nordisk Familjebok 85 rum, vilka ”äro i hufvudsak förlagda åt s. och försedda med hvar sin balkong.” Vidare berättas att ”I bottenvåningen äro gymnastiklokaler, rum för ljusbehandling, badafdelning m m. förlagda, äfvensom laboratorium, vattenservering, läkarens mottagnings- och undersökningsrum o.s.v.” Man säger sig årligen ta emot 1500-2000 patienter men planerar för fler.

flygkurort

En vistelse på sanatoriet kostade år 1912 mellan 9-11 kronor per dag inklusive bad och medicinsk behandling. Idag motsvarar det cirka 500 kronor. Intressant i ett historiskt perspektiv är dock att det för en industriarbetare år 1912 krävdes ca 30 timmars arbete för att tjäna ca 10 kronor. Räknar man på det sättet så skulle en vistelse på sanatoriet idag kostat någonstans runt 4 500 kronor per dag….

Sanatoriet i Ulricehamn hade en inredning som väl får sägas vara elegant om än inte i lika hög grad som på Mösseberg. Ganska sval med till synes ljusa färger och strama jugenddekorer målade i tak och på väggar. Möblerna ser helt moderna ut utan att vara exeptionella. helt säkert uppskattades interiörerna av de flesta av sanatoriets gäster. De enskilda rummen sägs vara ”försedda med varmt och kallt vatten samt goda ventilationsanordningar” och precis som resten av byggnaden ”fullt tidsenligt inredt”.

12928148325_af69e1c562_b

Av allt detta finns idag inte minsta spår. Verksamheten i det gigantiska träpalatset på sluttningarna ovanför Ulricehamn lades ner 1976 och fem år senare var byggnaden jämnad med marken. Innan grävskoporna hunnit göra sitt fick dock Ulricehamns vintersanatorium en sista möjlighet att glänsa. När Marika Lindström och Stefan Ekman som Hedvig Selamb och Percy Hill i filmatiseringen av Sigfrid Siwertzs Selambs, elegant vitklädda vandrar runt i en europeisk sanatoriepark, ja då är det Ulricehamns dödsdömda kurhotell som får utgöra inspelningsplats.

Serien visades första gången på SVT år 1979 och jag minns att jag direkt kände igen miljön. Ett par år tidigare hade jag nämligen deltagit i en bussresa runt Åsunden. Som en del av programmet fanns ett shoppingstopp i Ulricehamn. Jag valde bort butikerna och tog mig i stället till fots uppför berget och fick med egna ögon se det imponerande vintersanatoriet i sin förfallna glans.

Och kanske är det helt naturligt att en gigantisk inrättning som Ulricehamns kurhotell fått skatta åt förgängelsen, för var finns idag den societet som skulle vilja befolka dess salar och salonger?

kurtorn

Färgsättningsfunderingar

Förra sommarens enastående väder, med ständig sol och värme förde för vår del det goda med sig att nästan hela västra fasaden på stora huset blev skrapad. Den solbrända linoljefärgen släppte utan större ansträngning och hade vi bara haft en byggnadsställning, ja då hade den återstående delen också blivit färdig. Nu är våren snart här, och med den kommer lusten att återuppta utomhusarbetet. Men vad ska vi välja för färg? Ja när det gäller själva färgen, alltså materialet, är valet självklart. Endast det bästa är gott nog! Och eftersom huset bara målats en gång tidigare, och då med linoljefärg, så blir det samma färg igen. Om det valet är lätt så har det visat sig betydligt svårare att välja kulör. Det enklaste vore förstås att välja samma färg som huset hade 1915 när det byggdes, en beigebrun umbra med engelskt röda fönster. Fasaden i en ljusare ton och knutbrädor, fönsteromfattningar och övriga snickerier något mörkare. Ungefär så här:

furuberg10
Vackert, men lite ”beige”.

Nej det lutar snarare åt något med lite mer karaktär, gärna åt det gröna hållet. Varmt ljusgrågrönt på fasaden och mörkare gröngulockra på snickerierna. Till det mörkgröna, eller möjligen engelskt röda, fönster. Än så länge har vi inte hittat något hus med helt rätt färg, men flera med olika kombinationer av det vi är ute efter. Hjälp tas tacksamt emot!

Färgflagor & Kardemummabullar

Tillbaka på Hamra efter två veckor i ett varmt och soligt Malung. Runtomkring oss har det dansbandats för fullt och Malung blev som vanligt under vecka 29 helt förvandlat. 10.000-tals besökare under en vecka märks kan jag lova!

_DSC5203 - Kopia

Här hos oss var det dock betydligt fridfullare. Förvisso var verkstadshuset fullt av gästande släktingar och stora huset använt till sommarcafé, men som sagt betydligt lugnare än nere på byn. Förutom att servera kaffe och Mr Rights egenhändigt bakade godsaker fick vi tid att testa den nyinköpta färgskrapan.

_DSC5235 - Kopia

Den snart hundraåriga linoljefärgen på söderväggens solbrända fasad släppte utan större ansträngning. Virket där under är lika hårt och friskt som när det sågades i början av 1900-talet. På norrsidan av huset, där solen inte gjort lika stor ”åverkan”, är dock färgen fortfarande efter alla år intakt.

_DSC5245 - Kopia

Lite blekt och kritig, men fortfarande vid god vigör. Jag behöver väl inte nämna att det naturligtvis är linoljefärg av högsta kvalitet som huset målades med 1915…

Årets hus?

Här om veckan fick jag en fråga via facebook, där en vän undrade vad jag ansåg om den byggnad som utsetts till ”Årets hus” i Ulricehamn. Den enda bilden som fanns att beskåda var denna.552910_jpg_2306592c

Ja, vad ska man säga.

Jag svarade aningen diplomatiskt att ” Jag har lite svårt för just den här typen av ”hittepåhus” där man vare sig bygger ett nutida hus eller gör sig besväret att bygga ett trovärdigt 1800-talshus (vilket det ser ut att de försökt). Det blir liksom lite för mycket fejk, och fejk är sällan prisvärt.

Och nog är det så det känns. Hur välment det än må vara, både från arkitektens och byggherrskapets sida, så blir det ändå bara som en sockerkaka. En sockerkaka bakad efter endast en hastig blick på receptet. Om ambitionen är att efterlikna ett hårt renoverat 1800-talshus så har man i någon mån lyckats. Är det däremot så att man har velat åstadkomma en trovärdig replik av ett ”äkta” hus från den tiden, ja då har man missat målet på allt för många punkter för att det ska passera. Värst är förstås den fasansfulla utbyggnad som är utklädd till glasveranda. Här undrar man i sitt stilla sinne vad arkitekten har tänkt sig att det ska tillföra huset, ja förutom att rummet innanför blir ljusare och får mer kontakt med naturen utanför. Men… om det nu är så att familjen som ska bo i huset önskar en ljus och uppglasad interiör, ja då ska man kanske ta konsekvenserna av det valet och i stället satsa på en arkitektur som är mer i samstämmighet med just den typen av interiör. Något som absolut inte behöver resultera i ytterligare en trivial nyfunkislåda. Med en lyhörd och skicklig arkitekt kan man utan problem kombinera traditionella former och material med ett uttryck från 2012. I ärlighetens namn ska dock sägas att jag förgäves googlade efter byggnader som kunde illustrera detta, den enda jag fann var denna lilla ”utställningskiosk” från Nääs.

125695

Nu är det väl inte så att en omröstning som denna är av någon direkt avgörande betydelse, men visst säger den en hel del om hur illa ställt det är med arkitekturen i Sverige. I stället för att blicka framåt mot något starkt, hållbart och vackert så tittar man lite flyktigt på äldre tiders byggnadskonst och skapar hus som låtsas vara något de inte är. Inte minst gäller det förstås det oreserverade och många gånger okunniga användandet av funktionalismens uttryck . Hur många groteskerier med glasfasad och vinklade tak tål vi?97737628-ef61-42b2-82d0-a5e7d748b00e

Dalademokrati

Häromdagen blev jag Dalademokratens omslagspojke. Inte på grund av att jag gjort något uppseendeväckande politiskt ställningstagande eller deltagit i ett spektakulärt bankrån. Nej, anledningen till uppmärksamheten var vårt husköp tidigare i somras. Journalisten, som från början arbetat som fotograf, hade tagit väldigt fina bilder som fick ta upp det mesta av artikeln. När det gäller texten så är det ju alltid lite svårt att veta hur ens ord tolkas av en journalist, men eftersom jag fick läsa texten innan den publicerades så får jag väl anse mig nöjd med vilka ord som lagts i min mun. Hur som helst så hoppas jag att det framgår hur glada vi är över att ha fått möjligheten att förvalta dessa byggnader för framtiden.

Nästa månad, den 17 november, kommer vi att bjuda in till ett adventscafé där man förutom att fika och njuta av vackert hantverk, även får möjlighet att gå på visning i stora huset. Det tycker vi ska bli väldigt roligt!

Dröm i Velinga

Dröm i Velinga

När jag var tio år, för ganska länge sedan alltså, blev det bestämt att vi skulle flytta. Framtiden fanns inte längre i Malung, den fanns i Tidaholm. Eller snarare i en liten by några kilometer söder om Tidaholm – Velinga. Där skulle vi bo på en gård med namnet ”Torp”.
Torp var nu inte alls så anspråkslöst som namnet kunde förleda en att tro. Gården hade en lång och ärorik historia som förlorade sig någonstans i medeltidens dunkel. Här hade människor levt och verkat under åtskilliga hundra år. De flesta i tysthet och strävsamhet, andra med tydligare avtryck i historien. Inte minst familjen Gyllenhaaal som på 1790-talet uppförde den huvudbyggnad som ännu fanns kvar när vi kom till gården. Huset var av tämligen ordinär herrgårdmodell, två våningar högt, sex fönsteraxlar långt och målat med ljus oljefärg. Trots detta fanns vissa drag som gjorde byggnaden lite ovanlig, kanske till och med lite elegantare, än sina släktingar på herrgårdar runt om i Skaraborg. Det höga brutna taket som blivit något av ett kännemärke för en sätesgård, och som man därför gärna höll fast vid ända fram mot mitten av 1800-talet, var på Torp i stället ersatt av ett sadeltak. Detta tillsammans med takgesimsens tandsnittsdekor gav huset ett betydligt mer modernt och antikiserande utseende. Även dörromfattningen fick en nyklassicistisk utformning. Denna kom så småningom att döljas av en öppen veranda tillkommen under 1800-talets senare hälft när gården ägdes av familjen Wijkmark.

Dröm i Velinga

När vi kom till Torp i mitten av 1970-talet fanns inget av den forna elegansen kvar. Redan 1963 hade hela säteriet köpts av Domänverket, Husen dömdes ut som överflödiga och skulle rivas. Stora delar av åkerarealen planterades igen. Efter en långdragen tvist med en privatperson som ville köpa och flytta huvudbyggnaden kom den att stå helt övergiven, berövad sitt koppartak. Alla byggnader förutom vissa ekonomibyggnader, en torpstuga samt den villabyggnad från 1940-talet som vi bodde i, revs och den stora parken tilläts växa igen.

Dröm i Velinga

Naturligtvis var denna miljö fullständigt oemotståndlig för en liten gosse med livlig fantasi. Jag drömde om hur jag i framtiden skulle bygga upp allt igen, bygga höga stängsel mot den fula yttervärlden och förskanska mig där innanför. Det finns fortfarande noggrant utförda ritningar på hur allt skulle se ut.

Dröm i Velinga

Verkligheten var annorlunda. Hela byggnaden var i det närmaste raserad och ett par år senare var den helt borta, nedbränd. Det enda jag har kvar är en kasse med porslinsskärvor från det sönderslagna serveringsrummet.

Provinsiell prakt

Hemma i Malung, där jag befinner mig för tillfället, råder en stämning av undergång. Åtminstone är det vad man kan tro när man ser de centrala delarna av själva byn. Här har inte mycket gjorts för att upprätthålla värdigheten på många år. 75% av markytan tycks vara vikt för parkeringar, resten upptas av byggnader vilka blivit utsatta för okunniga renoverares godtycke, eller helt enkelt lämnats åt sitt öde. Kan det vara så att malungsborna helt förlorat förmågan att ta sig fram till fots eftersom de tvunget måste parkera sin bil alldeles utanför butiksdörren?
   Nu har det tagits fram en plan för att få Malungs centrum att bli mer attraktivt och inbjudande, man kan ju hoppas att det innebär en rejäl minskning av antalet parkeringar mitt i centrum. Och för er som aldrig varit i Malung kan jag avlöja att själva centrum inte är större än att det finns stora parkeringar i ytterområdet, d.v.s. 150 meter bort. Skulle man få bort känslan av parkeringplats och i stället lyfta fram de uppenbara kvaliteter som faktiskt finns, ja då skulle  Malung verkligen bli en pärla!

Malungs stationshus är en av pärlorna, uppfört mellan 1939-1941 och ritat av SJs chefsarkitekt Birger Jonson. Ett av Sveriges ytterst få funktionalistiska stationshus.

Malungs karaktärsbyggnad nummer ett är dock en annan. Mitt i centrum, som fond för hela infarten från riksväg 71 står det Lisellska huset. Stort, praktfullt och välbevarat.
   Huset byggdes efter en skiss av arkitekten Evert Strokirk och stod färdigt år 1900. Det hette att Malung hade begåvats med norra Europas största träbyggnad vilket väl knappast var sant. Många andra svenska orter har byggnader från ungefär samma tid vilka alla fått samma epitet. I dag är huset fortfarande imponerande, om än lite tilltygat av diverse reklamskyltar och en missprydande veranda vilken ersatt den inbyggda variant som syns på bilden.

Det kanske mest intressanta döljer sig dock innanför väggarna. I trapphallen finns en enastående välbevarad interiör med snickerier, etsade glasdörrar och dekorationsmåleri på väggar och tak, intakt sedan byggnadstiden. Även bostäderna i huset bevarar mycket av ursprunglig inredning.

För att Malung skall överleva och få en ny blomstring behövs initiativ från malungsborna själva. Jag vill verkligen inte att mitt älskade Malung ska sluta som parkeringsplats eller spökstad.

Så kan det gå

 
I det här huset bodde jag fram till för ett par år sedan. Den tyvärr ganska suddiga bilden visar hur det såg det ut i sin glans dagar. Då fungerade det som byns lanthandel, den plats där allt viktigt i byn dryftades. Här möttes man för att handla det man behövde för dagen, vare sig det var  vaxad sytråd eller cementrör till den nyanlagda brunnen där hemma. Kanske ännu viktigare var att det var här man träffades för att ta del av dagens viktiga händelser såväl lokalt som nationellt. Kanske till och med internationellt.
   Den större glasverandan till vänster ledde in till handlarens bostad med förmak, sal och kök på bottenvåningen samt två sovrum på vinden. Den mindre verandan till höger ledde in till själva affären med bakomliggande kontor och lager. Allt uppfördes på 1890-talet och fick en tillbyggnad 1923.
På 1940-talet gick affärerna bra och ekonomin blomstrade för handlaren. Då bestämde han sig för att modernisera sitt hus. Glasverandorna försvann med ett ljudligt klirrande och i stället byggdes ett utanpåliggande trapphus med nytt entréparti på framsidan. Affären försågs med moderna skyltfönster och allt fick en sober färgsättning i blekt gulbeige med engelskt röda fönster och dovt grågröna dörrar.Ganska vackert egentligen. Ja, just det. Alla kakelugnarna försvann också……
 
Sen skulle det dröja ett antal år tills nästa förändring blev aktuell. Lanthandeln hade bytt ägare och i mitten av 1970-talet var dess saga all. Dörren låstes och de gamla kunderna fick se resultatet av att de valt att göra sina inköp på Axiboden i Tidaholm i stället för hemma i byn.
   1978 försvann så det sista av ursprunglighet. I en fullständigt katastrofal ombyggnad, som väl utfördes i akt och mening att förbättra, blev huset av med sina ursprungliga kvaliteter utan att få en enda i utbyte. Fönstren från 1890-talet och 1923 slängdes och ersattes med nygjorda av snabbvuxet (och snabbruttnande) virke. (Men dom var ju kopplade och moderna, så naturligtvis var dom bättre. Det begriper väl vem som helst!) Fasaden pryddes med en ny liggande panel vilken behandlades med en näst intill självlysande orange lasyr ,kantad med mörkbruna knutbrädor, vindskivor och fönsterfoder. Oj, så snyggt det blev!

Och hur ser det då ut idag? Ja, den orangea färgen ersattes efter några år med röd slamfärg och de tidigare bruna detaljerna blev vita, akrylat naturligtvis. Slamfärgen fäste inte särskilt bra så nu efter 25 – 30 år så ser det riktigt charmigt ut. Slitet rödgråorange, eller något ditåt. Lite Tasha Tudor över det hela skulle man eventuellt kunna säga.

Färgglädje och fotoblixtar

Torsdagen blev en heldag på universitetet. Förmiddagen var tänkt att spenderas framför kameran. Jag skulle fotograferas för baksidesbilden till min kandidatuppsats, Audiens hos en konstnärsfurste – Anders Zorns iscensättande av sin konstnärsroll, som Linköpings universitet planerar att ge ut i bokform. Dessvärre väntade fotografen på mig – i Norrköping! Så det blev i stället en tidig lunch och därefter en promenad till Gamla Linköping.
   Här i stadens kulturreservat finns underbara miljöer, visserligen ditflyttade från sina ursprungliga platser i Linköpings 1900-talssanerade centrum men ändå mycket tilltalande. Vill man studera färgsättning finns mycket att hämta. Se bara på denna bild från caféets innergård. Fjärran från det lättsmälta och lite ängsligt grå-vita (som jag ju själv också emellanåt hemfaller till).

Här en närbild på den hämningslösa färgsättningen.

 
På väg tillbaka till eftermiddagens seminarium om konst och teknik passerade jag Valla herrgård, en stilig senempirebyggnad som numera ingår i Valla folkhögskola. Där finns också en veranda att glädjas åt, denna gången inte med färgsprakande snickeridekor utan i sobert gjutjärn – mycket
elegant!
 
Eftermiddagen avslutades så till sist i kamerablixtars sken. Fotografen Johanna Demir hade tagit kameraväskan över axeln och begivit sig till Linköping för att föreviga mig. Hoppas nu bara att bilderna blev bra!