Uncategorized

Vem vill ta över en av Malungs finaste kulturmiljöer?

 

IMG_3029

 

Nu finns chansen att ta över Sandbäcksgården i Hole, ett kraftfullt stenkast från centrala Malung men ändå ”på landet”. Efter att sedan 2012 ägt och förvaltat Sandbäcksgården är det dags för nya projekt. Därför ger vi nu dig möjligheten att ta över där vi slutar, att fortsätta vårda och bevara denna unika miljö.

På 1870-talet köptes den redan då gamla gården av en av det moderna Malungs grundare Pell Per Andersson. Hans barnbarn kom i början av 1900-talet att uppföra den nuvarande huvudbyggnaden. Den utgörs av en villa i två våningar, sannolikt uppförd efter ritningar av malungsbördige arkitekten Per Henriks. Huset var mycket modernt för sin tid och ett av de första privathusen i Malung som hade elektricitet. På 1930 gjordes några mindre förändringar i interiören, men därefter har allt lämnats orört.

 

 

 

Exteriört är huset helt intakt sedan 1915 då det stod klart. Alla fönster och dörrar är original. För ett par år sedan påbörjades en ommålning av huset. Fasader har skrapats och målats med Ottosons linoljefärg i samma nyans som ursprunget. Fönsterbågar och veranda har fått en lätt uppdaterad färgskala. Mycket av arbetet återstår dock för nästa ägare att slutföra.

Grunden är av gjutsten som putsats och taket är belagt med tvåkupigt tegel, allt i original sedan byggnadstiden och därför i behov av översyn.

 

_DSC3220

 

Bottenvåningen består av ett mycket välbevarat kök från 1910- och 1930-talet. Därinnanför finns den tidigare (säng)kammaren, numera använd som matsal. Kakelugnen i detta rum är liksom resterande i huset troligen tillverkad av Upsala-Ekeby. Från kammaren kommer man in i salen, husets förnämsta rum. Här har tapeten från 1920-talet omsorgsfullt tvättats fram under senare lager. Kakelugnen i detta rum är dekorerad med jugendslingrande blåsippor. Salen har höga dubbeldörrar mot förstugan där såväl dörrar som övriga snickerier har mycket välbevarad ådringsmålning. I anslutning till förstugan finns en toalett. Vattnet till huset är dock avstängt sedan ett tiotal år.

 

 

 

Trappan upp till övre våningen mynnar i en hall (med toalett i anslutning) Väggarna i både hall och trappa pryds av originaltapeten från 1910-talet. Den övre våningen , som möjligen är inredd något senare än bottenvåningen, bestod ursprungligen av tre sovrum, varav det största förändrades till ett enkelt kök på 1930-talet. Detta rum har sedan dess aldrig förändrats utan bevarar hela sin karaktär. Tapeterna och linoleummattan är kvar sedan 1920-talet, så också kakelugnen. Denna har dock fått ett tillägg i form av en vedspis och zinkbänk placerad framför sig. Här finns t.o.m. några av originalmöblerna bevarade.

De övriga två rummen har tapeter från 1930-talet och linoleummattor från 1920-30 talet. Även dessa rum har släta vita kakelugnar från 1920-talet.

 

 

 

I mitten av 1930-talet hade familjens skinnföretag vuxit sig så stort att man behövde större lokaler. Äldste sonen hade dessutom bildat familj. Därför uppfördes, i vinkel med det äldre huset, ett verkstadshus i två plan med bostad på övre våningen och skinnverkstad, kontor och lager på bottenvåningen.

 

 

 

Även denna byggnad är mycket välbevarad. Exteriört har några förändringar gjorts i samband med en mindre ombyggnad på 1950-talet. Ytterdörrarna är av 1970-talskaraktär och ett mycket missprydande plastfönster har i sen tid satts in på ena gaveln. Den ursprungliga linoljefärgen finns kvar, om än i stort behov av ommålning. Taket är belagt med omålad pannplåt.

Bottenvåningens verkstadslokal står till största delen orörd sedan mitten av 1900-talet. Den har under de senaste åren använts som konstnärsateljé och lämpar sig med sina många fönster för många olika verksamheter. Kanske rent av en ny storhetstid som skinnverkstad då två av de kraftfulla symaskinerna står kvar. I det gamla kontoret är allt som på 1950-talet. Till och med kuvert, orderböcker och annat med firmamärket ligger kvar i skåpen. Det tidigare lagret har inretts som sovrum. Förstugan och trappan har marmoreringsmålade väggar från 2016

 

 

 

På övervåningen finns ett mycket charmigt kök med omisskännlig 1950-talskänsla, två mindre rum, varav ett med öppen spis från 1930-talet samt ett större rum med fönster i tre väderstreck. (Här sitter det sorgliga plastfönstret… ) På detta plan finns också en mindre toalett med handfat. Vill man duscha så gör man det i källaren. Där finns också det tidigare pannrummet, en toalett med handfat samt jordvärmepumpen. Jordvärmen installerades 2013 och är dimensionerad så att även det äldre huset kan kopplas på om så önskas.

 

 

 

Sedan 2012 har vi anordnat olika verksamheter i husen, allt från 75-årsfester till akvarellkurser. Men framför allt är det vårt mycket välbesökta, årligen återkommande, adventscafé som blivit omtalat. Då har verkstadshuset förvandlats till hantverkshus och café, med hundratals gäster. I det gamla huset har det hållits guidade turer i de julpyntade rummen.

Husen omges av en stor tomt där större delen består av trädgård. Här växer både rosor, perenner och äldre bärbuskar, för att inte tala om alla de vackra syrenerna.

Priset för hela härligheten är 950 000 skr, eller högstbjudande.

 

Annonser

Göteborgsarkitektur

Mitt göteborgsäventyr fortsätter. Den här gången i arkitekturens lustfyllda famn.

d88d4795-04d0-4900-94db-f919640c2682

Visst är det så att jag uppskattar modernismen, njuter av klassicismen och imponeras av stormaktstidens potens, men inget ger mig sådan tillfredsställelse som det sena 1800- och tidiga 1900-talens stämningsmättade formspråk. Lust och känsla, kraft och precision i en oöverträffad kombination.

I dåtidens Stockholm verkade genier som Helgo Zettervall och hans efterföljare Isac Gustaf Clason. I Göteborg fanns de övriga. De som verkade utanför de geniförklarades skara men som i gengäld kunde agera på ett friare, och bitvis mer inspirerande fält. Där fanns Hjalmar Cornilsen, Wilhelm von Gegerfeldt och inte minst Adrian Crispin Pettersson. Alla dessa har skapat arkitektur av sällsynt hög kvalitet. Låt oss gå på en liten upptäcktsfärd.

Stora teatern

   Vi börjar med att passera den gamla göteborgska fästningens vallgrav. Direkt efter Kungsportsbron har vi på vår högra sida stadens ”Stora teater”, ritad av Bror Malmberg på 1850-talet. Nu befinner vi oss utanför det egentliga Göteborg. Här tar det nya expansiva 1800-talet vid. Med Kungsportsavenyn framför oss möter vi ett annat Göteborg, de internationella köpmännens och industrialisternas stad. Omedelbart till höger reser sig Kungsportsavenyn no 1 ritat av Hjalmar Cornilsen och själva introduktionen till Göteborgs paradgata.

_DSC3622

   Till vänster, i förnäm tillbakadragenhet, reser sig det Dicksonska palatset. Ritat av den brittiske arkitekten William Boulnois och representerande den mest överdådiga smak samtiden kunde uppvisa.

_DSC3617

Brittiskt svalt på utsidan men utstuderat elegant på insidan. Här exellerade den göteborgska penningaristokratin i extravaganser av en helt ny magnitud. De enda svenska rumsskapelser som kunde utmana familjen Dicksons salonger var de av Scholander inredda rummen på Stockholms slott. Nu var ju förvisso Oscar Dicksons morfar grekisk prins om jag inte minns fel, så varför inte?

Längre fram på avenyn möter vi så den Petterssonska nyrenässansen, karaktäristisk i sin nästan överdrivna plasticitet. Här är Smäckra kolonner och muskulösa atlanter staplade på varandra i lustfylld eufori. Glädje och sensualism i arkitektonisk gestalt. Själv hade Adrian Pettersson skapat sig ett hem i ett av de egenritade avenypalatsen. Här levde han med sin familj i en utsökt 1880-talsmiljö, komplett med renässansmatsal och cigarrinrökt herrum.

_DSC3625

Kungsportsavenyn fortsätter med högklassig funktionalism och stramt 50-tal.

f1287e92-e68a-4eaa-8d16-83e488a0dde1

Och slutar i det i förra inläggets redan hyllade Göteborgs konstmuseum.

3b13581b-f5ca-4e3f-974b-692084d9ab96

Men låt oss vända det Bjerke – Ericsonska mästerverket ryggen och återvända mot Cornilsens Kungsportsavenyn no1. Om vi nu i stället för att fortsätta mot staden innanför vallgraven väljer att gå till vänster står vi strax inför landets, åtminstone om ni frågar mig, mest enastående nyrenässansvilla. Den Wernerska, eller om ni hellre fördrar det, Wijkska palatset.

_DSC3670

Ritad av den allerstädes närvarande Adrian Crispin Pettersson och tack-och-lov mycket välbevarad. Förvisso är inte villans arkitektur präglad av samma genialitet som den Helgo Zettervall uppvisat i sin egen villa i Lund, men den har å andra sidan ( till skillnad från den zettervallska) fyra fasader vilka alla är synliga från gatumiljön. Alla behandlade med verderbörlig arkitektonisk respekt.

Vad som gör mig så förtjust i den göteborgska arkitekturen är dess förmåga att agera ”outside of the box”. Där stockholmsarkitekturen vid 1800-talets slut är korrekt och högtidlig vågar Adrian C Pettersson och hans kollegor ge utlopp för närmast lekfull respektlöshet. Eller som Mae West lär ha sagt: ” To much of a good thing is wonderful” Titta bara på Heymanska huset vid Vasagatan – en svensk variant av tidens  vanderbiltska palats i New York. Ja, arkitekten heter naturligtvis Adrian Pettersson.

_DSC3659

För er som följer mina Herrumsinlägg så vet ni att jag håller arkitekturen som den främsta av konstarterna, och i det göteborgska 1800-talet visar den sig med full kraft.

Och jag lovar, det finns mer att upptäcka!

Göteborgskonst

Förra helgen befann jag mig i Göteborg. Det är alltid lika angenämt att återkomma till vår västsvenska huvudstad, den här helgen dessutom i försiktig vårsol.

GKM_samlingen.01-2400x1560

Som alltid när jag är i Göteborg försöker jag hinna med ett besök på Konstmuséet. Det finns något oerhört fascinerande med Göteborgs Konstmuseum där det med sin majestätiska fasad tornar upp sig i slutet av Sveriges enda aveny. Arkitekturen, skapad av Arvid Bjerke (1880-1952) och Sigfrid Ericson (1879-1958) i början av 1920-talet är inte helt lätt att ta till sig. Med sina massiva murar och slutna karaktär ger byggnaden snarare intryck av makt, kontroll och avståndstagande än ett inbjudande konstmuseum. Släktskapen med arkitekturen i nazismens Tyskland och fascismens Italien under 1930-talet är också uppenbar. Själv väljer jag att se bortom dessa konnotationer och njuter av, i mitt tycke , något av det bästa vi har av svensk 1900-talsarkitektur.

Innanför de stränga murarna finns fantastiska konstverk. Där finns både Monet och Picasso, Cranach och Rembrandt. En resa genom konsthistorien. Men vad som gör Göteborgs Konstmuseum till ett av mina favoritmuseer är dess fina samling konst från 1800-talets sista årtionden.

_DSC3630

Just nu pryds t.o.m. fasaden av en gigantisk Zornmålning. Det är den franska dansösen Rosita Mauri (1850-1923) som i Anders Zorns gestaltning  från 1888 gör reklam för museets permanenta konstsamling.

rosita

Uppe i salarna har hon för tillfället sällskap av ytterligare några zornska mästerverk, dels en bryggeriinteriör från 1890 och en absolut ljuvlig akvarell tillkommen vid makarna Zorns besök hos Isabella Stewart Gardner i Venedig 1894.

stora bryggeriet

Anders_Zorn_-_Gondola_in_Front_of_the_Palazzo_Barbaro

I Fürstenbergska galleriet, på översta våningen i museet, kan man se fler verk av Zorn. Där finns exempelvis Natteffekt från 1895, ett av hans, åtminstone mitt tycke, mest fascinerande kvinnoporträtt.

Zorn_Night_effect.jpg

Den Fürsenbergska konstsamlingen skapades under 1800-talets sista decennier av Pontus Fürstenberg och hans hustru Göthilda, född Magnus, och testamenterades till dåvarande Göteborgs Museum. Vid konstmuseets inrättande på 1920-talet flyttades samlingen dit och inrymdes i salar där hela den arkitektoniska inramningen från makarna Fürstenbergs tid återskapats. På Carl Larssons akvarell från 1885 kan man se Pontus Fürstenberg sittande i förgrunden. Bakom honom blir hustrun Göthilda just avporträtterad av Ernst Josephson.

Carl_larsson_-_fürstenberg_gallery

På hedersplats i en av de Fürstenbergska salarna hänger också min ungdoms absoluta favorit, Hugo Birgers Skandinaviska konstnärernas frukost på Café Ledoyen i Paris vernissagedagen från 1886. Jag minns att jag hittade den 1975 i Bra Böckers Glad Konst och blev helt förtrollad av stämningen och skönheten i bilden. Det är jag fortfarande.

Skandinaviska_konstnärernas_frukost_i_Café_Ledoyen_-_Fernissningsdagen_1886

Zettervallpromenad

IMG_2140

Här om dagen var jag som vanligt stadd på resa. Denna gång gick färden norrut, mot Malung och Sandbäcksgården.  Mina resor mellan Dalarna och Östergötland har blivit många vid det här laget. Tidigare gick resorna oftast bra. Visst, det förekom förseningar och inställda tåg, men inte i större omfattning än att det var hanterbart. Men som mina facebookvänner vet är jag numera ytterst restriktiv när det gäller umgänget med SJ. Under senare hälften av 2015 blev det bara värre och värre. När jag nu senast, tillsammans med otaliga medresenärer, stod på stationsplanen i Katrineholm och frös, väntande på den ersättningsbuss som aldrig kom, ja då fick jag nog. Inte förrän staten med hjälp av våra skattepengar tar full kontroll över skötseln av järnvägsnätet tänker jag överlåta mitt ”resandeöde” i SJs händer. 

Nåväl, nog om detta. Det blev hur som helst buss den här gången. Bekvämt och i tid. I Stockholm skulle jag byta både buss och bussbolag. Tiden i huvudstaden var begränsad, inte tillräckligt lång för att annonsera min närvaro men heller inte kort nog för att bara sitta av tiden på Centralen. Väskorna parkerades i ett förvaringsskåp, endast kameran fick följa med på promenad. En promenad som förde mig till Slussen för att med egna ögon se förödelsen efter rivningarna . Vägen dit blev dock en arkitekturpromenad i Helgo Zettervalls spår.

images

Zettervall har ända sedan barndomen varit min arkitektoniska husgud. Han står för mig som den främsta representanten för det slutande 1800-talet och dess fascination för både samtiden, framtiden och historien. Begåvad med en  genialitet som är i full paritet med de främsta av dåtidens internationella kollegor.

IMG_2136

Promenaden kulminerade på Blasieholmskajen där den uppmärksamme kan få en fullödig bild av den Zettervallska suveräniteten. I hörnet Kungsträdgårdsgatan/Strömgtan tronar det Palmeska huset. Ritat 1884 för bankdirektör Henrik Palme och, åtminstone om ni frågar mig, det mest intelligenta exemplet på hur en 1800-talsarkitekt lyckats få dåtidens stipulerade fem våningsplan att rymmas inom renässansens tredelade indelning. 

I grannkvarteret reser sig det Fersenska palatset, huvudstadssäte för den ,även internationellt, kända svenska ätten. I dag syns dock inget av det Hårlemanritade 1700-talshuset. Det ligger dolt inne i det Sörensenska huset. Palatset ägdes i slutet av 1800-talet av den förmögne industrialisten Nils Georg Sörensen och det är istället den zettervallska nyrenässansen med sina välplacerade torn och eleganta fasadbehandling som dominerar. Tack vare en förutseende restaurering på 70-talet står byggnaden kvar än i dag.

IMG_2137

Vad som sedan följer gör man bäst i att bortse från. Den arkitektoniska horrör som utgör Grand Hôtels fasad säger vi inget om. Däremot finns mycket att säga om den byggnad som följer. Ett av den zettervallska genialitetens främsta minnesmärken : Det Bolinderska palatset.

IMG_2138

Med inspiration från Venedig och dess palats har han här, alldeles vid vattnet, skapat ett privatpalats av internationella mått. Internationellt i så motto att man lika gärna kunde stått inför en byggnad uppfört i Paris, Berlin eller Wien. Helgo Zettervall har i Bolinderska palatset visat att han bland svenska arkitekter stod helt i en klass för sig. Ingen svensk arkitekt hade vid den tiden kunnat skapa något så fullödigt. Proportioner, detaljer, harmoni och spänning, allt i en strängt hållen form. Mästaren har talat.

Interiören är även den exeptionell. Trots 1900-talets anpassningar av huset har man lyckats bevara mycket av den sagolika prakt som en gång präglade interiören.

800px-Bolinderska_huset_Stockholm;_view_into_the_Mårten_Eskils_Winge_room

Bolinderska_huset_Stockholm_staircase.

Bolinderska_huset_Stockholm_the_Mårten_Eskil_Winge_room.

Men det tar vi en annan gång.

Målet för min promenad var som sagt Slussen, och efter att med sorg ha konstaterat att Slussen numera hör till vår för alltid förlorade kulturhistoria var det dags att skyndsamt bege sig till Centralen igen. Bussen mot Dalarna väntade.

Sanatorietankar

Äldre tiders societet tycks ha varit tämligen klena. Den ena åkomman mer livshotande än den andra. Hur kan man annars förklara att de spenderade så mycket tid vid diverse kurorter runt om i Europa? Eller var det kanske så att det fanns annat som lockade mer än hälsobringande vatten och frisk luft? Hur som helst med det, kurorterna blomstrade i det sena 1800-talet och långt fram i nästa sekel.

v3-historie-holmenkollen

Vintertid reste den svenska societeten till Norge för att vistas på något av broderlandets många vintersanatorier. Ett av de mest storslagna låg, och ligger fortfarande, idag som hotell, på Holmenkollen, strax utanför Oslo.Uppfört 1894 efter ritningar av den norske arkitekten Balthazar Lange (1854-1937) visar det i sin arkitektur upp allt man kan önska av referenser till den nordiska forntiden. Även interiören präglades av samma anda.

042s7ZEBjft2

Här skulle man med hjälp av den höga, klara luften och en inte alltför ansträngande dos av friluftsliv bli fri sina plågor.

Allt hade varit gott och väl om det nu inte varit för de upproriska norrmännen. Det norska kravet på självständighet blev allt mer hotande, Hemma i Stockholm satt Oscar II vid sitt skrivbord och grät. Grät och skrev dikter. I Norge planerade man för en ny tid. 1905 var unionskrisen ett faktum och med ens blev det fullkomligt omöjligt för fosterländska svenskar att spendera sina pengar hos de otacksamma norrmännen. Broderfolk!, jo tack.

När man nu inte längre kunde tänka sig att resa till Norge för den ack så välbehövliga vinterkuren började man snegla på vilka alternativ som kunde finnas inom Sveriges gränser. Visserligen fanns här flera kurorter, men det rörde sig i huvudsak om sommarsanatorier vars vinterverksamhet på intet sätt kunde mäta sig med vad som erbjöds i Norge. Ganska snart efter unionsupplösningen började därför en intensiv byggnadsverksamhet på flera platser vilka ansågs ha förutsättningar för en vinterkurort.

p161

historik-foto7-510x329-q100

I Falköping fanns redan den mycket gouterade kurorten Mösseberg med allehanda bad och behandlingar. Läget på det västgötska platåbergets sluttning borgade för hälsosam luft och man beslutade sig för att komplettera verksamheten med ett vintersanatorium. Byggnaden, som till största delen nybyggdes, ritades av arkitekten Rudolf Steen (1872-1926) och de magnifika interiörerna av arkitekten Axel Lindegren (1860-1933) Vintersanatoriet invigdes högtidligen av kronprins Gustaf Adolf den 14 november 1907.

VidMosseberg2

Det mest anmärkningsvärda med Mössebergs vintersanatorium är att det ännu finns bevarat så som det en gång såg ut. När man i dag närmar sig den vita byggnaden med alla sina balkonger ser den i det närmaste ut som den gjorde 1907. Stiger man sedan innanför porten har man ännu större anledning att glädjas. Här finns en mycket välbevarad interiör där inte bara den fasta inredningen bevarats, utan även en stor mängd möbler, lampor och annat som hörde till ursprungsinredningen. Många av möblerna är av yppersta kvalitet, men så är de också tillverkade hos Bröderna Eriksson i Taserud utanför Arvika.

Samtidigt några mil söderut, i Ulricehamn, var man också i färd med att uppföra ett vintersanatorium. Högt uppe på sluttningarna ovanför staden och sjön Åsunden kom här att resa sig en byggnad av sådana dimensioner att den ofta refererats till som norra Europas största träbyggnad. Förmodligen inte alls sant, men dock, imponerande blev den.

5435_1740768709467924_1186562147705942445_n

Sanatoriebyggnaden, som stod färdig 1910, ritades av arkitekterna Victor Fagerström (1869-1934) och Axel Viktor Forsberg (1871-1937) och hade enligt Nordisk Familjebok 85 rum, vilka ”äro i hufvudsak förlagda åt s. och försedda med hvar sin balkong.” Vidare berättas att ”I bottenvåningen äro gymnastiklokaler, rum för ljusbehandling, badafdelning m m. förlagda, äfvensom laboratorium, vattenservering, läkarens mottagnings- och undersökningsrum o.s.v.” Man säger sig årligen ta emot 1500-2000 patienter men planerar för fler.

flygkurort

En vistelse på sanatoriet kostade år 1912 mellan 9-11 kronor per dag inklusive bad och medicinsk behandling. Idag motsvarar det cirka 500 kronor. Intressant i ett historiskt perspektiv är dock att det för en industriarbetare år 1912 krävdes ca 30 timmars arbete för att tjäna ca 10 kronor. Räknar man på det sättet så skulle en vistelse på sanatoriet idag kostat någonstans runt 4 500 kronor per dag….

Sanatoriet i Ulricehamn hade en inredning som väl får sägas vara elegant om än inte i lika hög grad som på Mösseberg. Ganska sval med till synes ljusa färger och strama jugenddekorer målade i tak och på väggar. Möblerna ser helt moderna ut utan att vara exeptionella. helt säkert uppskattades interiörerna av de flesta av sanatoriets gäster. De enskilda rummen sägs vara ”försedda med varmt och kallt vatten samt goda ventilationsanordningar” och precis som resten av byggnaden ”fullt tidsenligt inredt”.

12928148325_af69e1c562_b

Av allt detta finns idag inte minsta spår. Verksamheten i det gigantiska träpalatset på sluttningarna ovanför Ulricehamn lades ner 1976 och fem år senare var byggnaden jämnad med marken. Innan grävskoporna hunnit göra sitt fick dock Ulricehamns vintersanatorium en sista möjlighet att glänsa. När Marika Lindström och Stefan Ekman som Hedvig Selamb och Percy Hill i filmatiseringen av Sigfrid Siwertzs Selambs, elegant vitklädda vandrar runt i en europeisk sanatoriepark, ja då är det Ulricehamns dödsdömda kurhotell som får utgöra inspelningsplats.

Serien visades första gången på SVT år 1979 och jag minns att jag direkt kände igen miljön. Ett par år tidigare hade jag nämligen deltagit i en bussresa runt Åsunden. Som en del av programmet fanns ett shoppingstopp i Ulricehamn. Jag valde bort butikerna och tog mig i stället till fots uppför berget och fick med egna ögon se det imponerande vintersanatoriet i sin förfallna glans.

Och kanske är det helt naturligt att en gigantisk inrättning som Ulricehamns kurhotell fått skatta åt förgängelsen, för var finns idag den societet som skulle vilja befolka dess salar och salonger?

kurtorn

Once upon a time in Los Angeles

Tiden går, i de flesta av bemärkelser. För 14 år sedan levde jag ett annat liv än jag gör idag. Min värld pendlade mellan Los Angeles och Mora, två vitt skilda världar men ändå så intimt förknippade med varandra, åtminstone för mig. Min kärlek fanns på andra sidan Atlanten och vi försökte ses så ofta vi kunde.

bg3

Mitt möte med Los Angeles var omtumlande på många sätt. Likt många européer hade jag en förutfattad mening om den amerikanska bristen på kulturell förfining. Framför mig såg jag vulgär brackighet och överkonsumtion. Och visst, jag mötte mycket av den världen. I vissa delar av L.A. finns en gränslös förkärlek för fransk renässans och europeisk stil, så till den milda grad att man fullkomligt tappar andan! Kolonner staplade på varandra i de mest halsbrytande kombinationer och rokokoherdinnor överraskade i situationer som skulle få Marquis de Sade att generat vända sig bort.
Men lyckligtvis är inte det allt som bjuds. Det ökentorra klimatet i kombination med pulserande skönhetstörstan har skapat förutsättningar för oerhört förfinade uttryck. I Los Angeles kan man hitta den mest raffinerad modernism, ofta skapat av utvandrade konstnärer och arkitekter vilka tvingats fly undan nazismens Europa.

Den byggnad som för alltid etsat sig fast hos mig som själva essensen av Los Angeles är Water and Power Building. Vi hade parkerat bilen bakom Los Angeles County Museum of Art, förtjusats av David Hockneys visioner av ”The High Desert” och sedan givit oss ut i den kvävande värmen. Några kvarter uppåt stod den där, byggnaden. Skapad av Albert C. Martin & Associates 1965. Fantastisk arkitektur med en närvaro som är svår att överträffa. Elegans och enkelhet, skönhet och brutalitet. Allt på en gång!

LADWP-06

LADWP-02

Varför bry sig?

_DSC9361 - Kopia

Visst, jag är oreserverat stolt över mina rötter i den västerdalska myllan. Inget kan ändra på det. Min saknade pappa har sett till att jag har flertalet av mina förfäder  och förmödrar bland de strävsamma självägande bönder vilka en gång byggde upp Malung, Dalarna och Sverige. Här kommer jag för alltid att vara ”hemma”, kunna känna att själen får möjlighet att slå sig till ro. Men så ibland inträffar saker som gör att man börjar tvivla. Kanske är det så att jag är ensam om denna stolthet, kanske finns det  ingen mer som tror på en framtid för denna i vissa avseenden avlägsna provins. Borde vi  helt enkelt sluta bry oss om landsbygden över huvud taget.

Tack vare mitt arbete har jag förmånen att få spendera regelbundna tvåveckorsperioder i Malung. Varje morgon under dessa veckor passerar jag bron över Västerdalälven. En promenad vilken också på ett ytterst brutalt sätt tvingar mig att se hur Malungs identitet försvinner, hur det brandskadade men  fordom så stolta garveriet decimeras till ett intet. För att ersättas av vad kan man fråga sig?  Nu har saneringsfirmans maskiner effektivt och med förskräckande snabbhet eliminerat en viktig del av vad som fanns kvar av Malungs industrihistoria. Endast skorstenen reser sig ännu trotsig mot skyn. Det är naturligtvis endast en tidsfråga innan även den störtar till marken. Följd av ett stort ingenting.  Nåväl nu är situationen som den är, oförstående människor har anlagt en brand och ytterligare ogenomtänkta beslut har fått ödesdigra konsekvenser. Allt jag kan känna är besvikelse.

Någonstans, i något rum, där personer i beslutsfattande ställning samlats, har man bestämt att Malungs kulturhistoria inte behöver värnas. Den gör ingen skillnad, spelar ingen roll. När alternativet är efterforskningar, kunskap och omdöme har man i stället beslutat att följa en betydligt enklare väg. Elimineringens väg. Det man gör sig av med behöver man inte bekymra sig om. Problemen försvinner och man kan se framtiden an utan att behöva ta ansvar. Lite samma fenomen som det jag upplevde när jag i ungdomen flyttade till Stockholm – spolar man bara ner det i toaletten så försvinner det. Mitt förtroende för försäkringsbolagens och deras ansvarstagande var redan tidigare försvagat, det har inte blivit stärkt av detta beslut.

Börstorp, aftonvard och ungdom

En tisdagskväll i ensamhet, ensam för att arbetet påkallar min närvaro. Den sena middagen består av pasta, bregott, ost och glutamatmättad grönsakskrydda. Gott men långt från nyttigt.

1902963_10152016611363090_1665992759_n

På samma sätt har jag spenderat många tisdagskvällar. Samma ensamhet och samma diet. Minnen från en annan tid, ett annat liv. Betydligt yngre, kanske 25, scenen är Västergötland och Börstorp. Där sitter jag i min stuga, tittandes på TV och inmundigande exakt samma diet som idag. Tanken svindlar, vilka var vi på den tiden? Min älskade Caroline, vännerna, guiderna som kom och gick. Vad blev det av oss?

Här om veckan var jag tillbaka i Mariestad. Börstorp är sålt, nya ägare har tagit över och traditionerna är annorlunda. De vackra grindarna i änden av den långa allén är borta. Grindarna som Herbert ritat och låtit tillverka. Grindarna som jag omsorgsfullt stängde varje kväll.

Men i den forne borgmästarens residens inne i staden lever ännu traditionerna. Där kan vi fortfarande duka fram lunchen, övervakade av jägare och villebråd avbildade på småländska väggmålningar räddade från det av Drottning Kristina förlänade Ulfsnäs. Där kan vi fortfarande känna närvaron av det liv vi en gång levde.

???????????????????????????????

Mitt liv tog en ny och helt annan vändning när jag mötte Börstorp. Eller snarare när jag mötte Danielle. Hon tog mig på allvar, trots min ungdom och naivitet såg hon min styrka och mina möjligheter. Hon blev min mentor. Jag är så stolt och så tacksam att jag fått äran att ta del av den värld hon gav mig tillgång till.
Tack vare det där första mötet på ”Lilla galleriet” i Mariestad fick jag möjlighet att se en annan verklighet. En verklighet där det fanns plats för en ung man som mig. Mina intressen och kunskaper värdesattes, ja de till och med uppmuntrades.Särskilt en av mina nya vänner,”Lelle”, stärkte mig. Hon var redan etablerad i den värld jag ville tillhöra och hävdade med eftertryck att jag borde studera etnologi. Nu blev det konstvetenskap, men med många år i museivärldens mest kulturhistoriska källarvalv.

Ja tänk vilka känslor en tallrik ostpasta kan få en att förnimma!

0016.5

Barndom, böcker och bibliofili

_DSC0065

Hos min barndomsvän, antikhandlarens son som jag tidigare berättat om, fanns ett rum där vi inte fick leka. Det låg lite avskilt i huset och man kunde endast komma dit via hallen. Rummet hade en air av mystik, neddragna rullgardiner och en lite instängd, men i mitt tycke ytterst angenäm, doft av gamla böcker och sliten sammet. Men som sagt, dit in kom vi endast i vuxnas sällskap. I alla fall officiellt.

Till vänster om ingångsdörren började bokhyllan som sedan fortsatte längs i stort sett hela rummet. Fylld av de underbaraste böcker om konst, arkitektur och antikviteter. Ett sådant bibliotek skulle jag också ha en gång!
När mina kamrater dryftade sina framtidsdrömmar, vilka för det mesta hade framgång och ekonomiskt oberoende hägrande som självklara mål hade jag redan i unga år formulerat en helt annan framtid för mig själv. Visst, framgång och pengar skulle naturligtvis inte göra tillvaron sämre, men i min framtidsvision var det snarare böckerna och kunskapen som stod i centrum. Kanske var det antikhandlare jag skulle bli, precis som min väns pappa.

Nu blev det ingen antikhandlare av mig, jag blev museiman i stället. Men en museiman med stark känsla för föremålens inneboende kulturhistoria. Alla föremål har något att berätta, en historia att förmedla. Hade jag varit handlare så gissar jag att kunskapen och känslan för just detta blivit en stor tillgång. Lyckas man placera en möbel eller ett föremål i sitt rätta sammanhang, sin kontext som det så vackert heter, ja då ökar inte bara dess kulturhistoriska värde, även det ekonomiska värdet kan skjuta i höjden.
Nåväl, tillbaka till bokhyllan hos Herr antikhandlaren. Till höger om det fönster som vette mot norr stod de böcker jag åtrådde mest. I djupröda gulddekorerade skinnband tronade där Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. En veritabel guldgruva för en tioårig framtida kulturhistoriker.
Emellanåt togs böckerna ner från hyllan och jag fick titta i dem, lockas av de svartvita bilderna på sedan länge skingrade miljöer, fascineras av Olle Hjortzbergs eleganta vapenbilder och intrikat sammanflätade initialer och drömma att en dag själv få äga böcker som dessa.

_DSC0069

I femtonårsåldern började också boksamlandet på allvar. Auktioner och antikvariat besöktes, ibland med flera välfyllda kassar med hem till pojkrummet. Sedan har det fortsatt. Jag minns hur oerhört stolt jag var över min första bokhyllevägg fylld av egna böcker. Böcker som hade ett helt universum av kunskap inom sina pärmar. Med åren har den där första bokhylleväggen blivit betydligt fler. Under åren på Lidingö stod boksamlingen uppställd i ett utrangerat hyllsystem från en herrekipering. På Rödesten fick den sin första platsbyggda hyllinredning, på Sofielund en till, men den här gången dubbelt så hög. I Vattnäs fick den ett helt rum i den gamla timmerladan, och när den i början av 2000-talet kom till Gerum fyllde den alla den gamla lanthandelns väggfasta hyllor. Där stod de, alla mina inbundna vänner. Med särtryck och småskrifter i boxar på nedersta hyllan. Vilken lycka, nu hade jag mitt eget bibliotek!

Men Svenska slott och herresäten då, vad hände med drömmen om att en gång själv få styra över hur och när denna skattkammare skulle öppnas? Ja, det skulle komma att dröja. Åtskilliga gånger har jag frestats att köpa enstaka exemplar som funnits i handeln, ibland ganska billigt, men oftast alltför högt prissatt. Och visst, kanske hade jag så småningom fått ihop en komplett samling. I stället har det blivit de offentliga biblioteken som fått bistå med hjälp när det varit någon information jag sökt. Ibland är det en särskild möbel eller kanske ett porträtt som antas ha funnits i en namngiven familjs ägo. Kanske en speciell typ av lampa som var vanligt förekommande vid 1900-talets början, eller någon annan detalj som ger svar på ibland till synes obetydliga frågor. Se bara på denna bild från det tidiga 1900-talets Lagmansö. Vad kan inte den berätta om sin samtid och de ideal vilka fortfarande styrde människors val och ställningstaganden då. Som sagt, inom böckernas pärmar finns många svar!

_DSC0070

Nåväl, i maj fyllde jag år. Ett halvt sekel hade förflutit sedan den tidiga eftermiddag då jag för första gången mötte världen, eller åtminstone Malungs BB. Födelsedagsfirandet var medvetet stillsamt, endast den närmaste familjen och några få vänner fanns med på gästlistan. Sandbäcksgårdens sal, med de nästan helt framtagna blå-grön-svarta 20-talstapeterna, var dukad till fest. Stearinljuslågornas fladdrande sken skapade en alldeles speciell atmosfär, nästan så att man kände sig förflyttad till en annan tid. Jag njöt. Presentpapper revs upp, blommor sattes i vas och stämningen var fylld av glädje.

Så var det då dags för Mr Rights 50-årspresent.
Och jo, det var precis det ni kanske redan gissat… Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början i djupröda skinnband med gulddekor.

_DSC0071

Nu står de här, allihop. Som en samlad armé i rött, redo att delge mig sin skatt av kunskap. Där kan jag återse min barndoms fascination, min ungdoms Börstorp och Kaflås och inte minst Emelie Pipers högst aktuella Löfstad som jag är i full färd med att skriva om just nu. Där finns Magnus Brahe, där finns Sveriges kulturhistoria. Där finns kunskap och där finns glädje!

_DSC0072

A view from the hill

Det sägs ju att ”en bild säger mer än tusen ord”. Må så vara, men nog känns det ibland som att just kombinationen ord och bild är det starkaste medlet för att nå fram med vad man vill säga. Herrummet är för mig den kanalen, den möjligheten, att med just ord och bild ge uttryck för vad jag vill säga. Ibland viktigt och starkt, ibland flyktigt och bara en bagatell.

10397294_10152359516403090_2431890255712700843_o

Hur som helst så visar det sig att det där med bilder som ersättning för ord har fått fäste även hos mig. Sedan en tid har jag ”förfallit” till att bildblogga via tumblr. Och visst, det är både snabbare och effektivare, i alla fall i vissa avseenden. Bilder kan ju trots allt förmedla de där orden som emellanåt kan vara väldigt svårfångade lite mer direkt.

http://aviewfromthehill.tumblr.com/