Tidaholm

Är du tjej eller?

Fredag i Malung. Egentligen skulle jag varit i Falköping, men nu blir det ju som bekant inte alltid som planerat. I stället fick jag tid att grundmåla hela trapphallen inför den stundande marmoreringen.

Fångad i detta tämligen monotona arbete och med musiken från ungdomens 80-tal på hög volym i bakgrunden börjar tankarna vandra. Vem man är och vem man var, och ännu mer intressant; hur hänger det ihop.

Untitled-4 - Kopia - Kopia (2)

Är du tjej eller kille? ja, men säg då,! vad är du?

Det är 70-tal i Tidaholm, jag är i yngre tonåren, och som de äldre damerna säger ”söt”. Håret är långt och kläderna utvalda med stor omsorg. I skolan tillhör jag inte någon särskild gruppering. Inte de häftiga, inte de religiösa, inte heller töntarna, men definitivt inte  de självpåtaget tuffa grabbarna. En lillgammal pojke som skapar sina egna världar.Frågan om jag är tjej eller kille fick jag oändligt många gånger under dessa år, nästan alltid ställd med ett hånfullt skratt eller en nedvärderande blick. Om det nu var så att jag var kille skulle jag väl för fan inte se ut som en tjej!

Jag hade inget svar på frågan. Visst, jag var kille. Det var väl inget att tjata om. För mig var det helt enkelt en ointressant fråga. Jag kunde lika gärna vara tjej, eller egentligen var det väl så att jag i den åldern mycket hellre varit tjej.

Häromdagen mötte jag via YouTube en människa som åter igen fick mig att börja fundera över min egen identitet. Rain Dove, en amerikansk modell som både arbetar som kvinna och som man. Som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det konventionella. Jag blev oerhört fascinerad, och lycklig. En så klok människa! Så levande.

 

Samtidigt minns jag min egen uppväxt, hur det som uppfattades som feminint hos mig ofta sågs på som något mindre attraktivt, något att gömma. När jag som barn fick följa mina äldre släktingar till deras arbete och där satt och sydde dockkläder, då skämdes de. När jag många år senare gjorde entré på kommunens luciafest i långt lockigt hår, hemsydd Madonna-outfit och armband ända upp till armbågarna, då skämdes mina arbetskamrater. Vid det laget hade jag dock slutat bry mig. Jag var stolt över den jag var och behövde inte be om ursäkt.

Mycket av den stoltheten har jag helt säkert min mamma att tacka för. Det var hon som hjälpte mig att sy de mer komplicerade Barbieplaggen och det var hon som också hade lockat mitt hår inför luciafesten. Visst kunde hon tala om vad hon tyckte, och tyckte det gjorde hon!, men aldrig så att jag behövde känna mig nedvärderad.

Hon hade uppfostrat mig i en anda av kärlek. Trots en ibland mycket turbulent barndom där hon inte alltid var närvarande kände jag mig alltid älskad och värdefull. För henne var det en självklarhet att alla människor hade samma värde. Ytterst sällan hörde jag henne tala illa om någon.

IMG_0004 - Kopia

När jag i fem-sex-årsåldern inget hellre ville än att få klä mig som en prinsessa i fina klänningar tog hon upp det med en av mina mostrar. Snart stod jag lyckligt leende framför spegeln i min kusins avlagda klänning. Den var gissningsvis från slutet av 40-talet, rutig med korsstygnsbroderat liv. Till klänningen hörde också ett volangprytt förkläde och små svarta skor med guldspännen.

Stolt och, som jag tyckte, väldigt fin sprang jag runt i min nya klänning. Mamma tyckte också att jag var fin.Vad hon innerst inne tyckte det vet jag inte, men hon såg att jag var lycklig, och jag gissar att det räckte för henne. Helt säkert fick hon många gliringar av sin omgivning, man ska komma ihåg att det här var i slutet av 1960-talet. Själv hade jag inte en tanke på att det kunde anses konstigt att jag ville vara fin. Det blev flera klänningar så småningom. Mammas bästa väninna var också en klok och okonventionell kvinna. Dessutom med en rejäl dos glamour och två ännu mer glamourösa döttrar. Där kunde jag frossa i de mest fantastiska avlagda kreationer. Pärlbroderad chiffong och pälsbrämade aftonkappor.

17 år

Barndomen och den tidiga ungdomens värld var som sagt ganska begränsad. I Tidaholm fanns inte många alternativ för en pojke utan intresse av att spela fotboll. Min räddning blev biblioteket, något jag skrivit om här. Där blev man aldrig ifrågasatt, där mellan bokpärmarna fanns den riktiga världen. Lite av just det skulle jag komma att möta på Helliden, skolan där jag ”hittade mig själv” som det så vackert heter. Håret fick växa, kajalpennan blev en trogen vän och mamma sydde mig leopardfläckiga ridbyxor.

När jag i tjugoårsåldern började spendera allt mer tid i Stockholm vidgades världen ytterligare. Så även mina influenser. Det långa håret lämnades på Klippotekets golv och från SkoUno klev jag ut på Gamla Brogatan i mitt första par Dr Martens.

5

Den man jag är idag bär naturligtvis med sig mycket av den pojke jag var. Jag kan fortfarande bli lycklig av att hitta vackra paljettklännigar på Erikshjälpen eller Myrorna. Klänningarna får dock hänga kvar i butiken. Jag tror inte att jag idag skulle känna samma glädje som pojken framför spegeln för 45 år sedan. En skallig Conchita Wurst med stora fötter och love-handles både här och där – nej, jag tror vi hoppar över det!.

Eftersom jag tidigt fick lära mig att jag var värdefull som jag var, har jag heller aldrig uppfattat min homosexualitet som ett  problem eller en belastning. Snarare tvärtom, jag kan inte föreställa mig ett annat alternativ. Det händer ibland att mina erfarenheter från tiden som ung och nyutkommen ifrågasätts. – Men, så enkelt kan det väl inte ha varit? Jo, som jag minns det så var det en ganska okomplicerad process. Min mamma hade naturligtvis redan insett hur det låg till, och den enda, mycket spontana, förmaning jag kan minnas var att jag inte fick  komma hem med någon ”tråkig” blond kille. Hellre en stilig spanjor eller italienare!

Att vi fortfarande idag 2016 ständigt påminns om hur lite som hänt, hur mycket av tidigare generationers begränsande uppfattningar som styr våra liv, känns ibland kvävande. Att det fortfarande finns gott om vuxna män som  ryser vid blotta tanken på att tvingas assistera sin hustru genom att bära hennes handväska. Eller okunniga mammor som med upprörd min och bestämd röst upplyser sitt oskyldiga barn att det där är ju en ”tjejfärg”, det kan du väl inte ha begriper du!.

Nu finns det lyckligtvis motkrafter. Hos många ungdomar ser jag en helt annan bild växa fram. Kloka , tänkande, varma och generösa möter de världen. Den värld där de uppfostrar sina barn till att bli de starka individer de är ämnade att bli.De finns där i min närhet och de ger mig styrka och framtidshopp.

Barndom, böcker och bibliofili

_DSC0065

Hos min barndomsvän, antikhandlarens son som jag tidigare berättat om, fanns ett rum där vi inte fick leka. Det låg lite avskilt i huset och man kunde endast komma dit via hallen. Rummet hade en air av mystik, neddragna rullgardiner och en lite instängd, men i mitt tycke ytterst angenäm, doft av gamla böcker och sliten sammet. Men som sagt, dit in kom vi endast i vuxnas sällskap. I alla fall officiellt.

Till vänster om ingångsdörren började bokhyllan som sedan fortsatte längs i stort sett hela rummet. Fylld av de underbaraste böcker om konst, arkitektur och antikviteter. Ett sådant bibliotek skulle jag också ha en gång!
När mina kamrater dryftade sina framtidsdrömmar, vilka för det mesta hade framgång och ekonomiskt oberoende hägrande som självklara mål hade jag redan i unga år formulerat en helt annan framtid för mig själv. Visst, framgång och pengar skulle naturligtvis inte göra tillvaron sämre, men i min framtidsvision var det snarare böckerna och kunskapen som stod i centrum. Kanske var det antikhandlare jag skulle bli, precis som min väns pappa.

Nu blev det ingen antikhandlare av mig, jag blev museiman i stället. Men en museiman med stark känsla för föremålens inneboende kulturhistoria. Alla föremål har något att berätta, en historia att förmedla. Hade jag varit handlare så gissar jag att kunskapen och känslan för just detta blivit en stor tillgång. Lyckas man placera en möbel eller ett föremål i sitt rätta sammanhang, sin kontext som det så vackert heter, ja då ökar inte bara dess kulturhistoriska värde, även det ekonomiska värdet kan skjuta i höjden.
Nåväl, tillbaka till bokhyllan hos Herr antikhandlaren. Till höger om det fönster som vette mot norr stod de böcker jag åtrådde mest. I djupröda gulddekorerade skinnband tronade där Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. En veritabel guldgruva för en tioårig framtida kulturhistoriker.
Emellanåt togs böckerna ner från hyllan och jag fick titta i dem, lockas av de svartvita bilderna på sedan länge skingrade miljöer, fascineras av Olle Hjortzbergs eleganta vapenbilder och intrikat sammanflätade initialer och drömma att en dag själv få äga böcker som dessa.

_DSC0069

I femtonårsåldern började också boksamlandet på allvar. Auktioner och antikvariat besöktes, ibland med flera välfyllda kassar med hem till pojkrummet. Sedan har det fortsatt. Jag minns hur oerhört stolt jag var över min första bokhyllevägg fylld av egna böcker. Böcker som hade ett helt universum av kunskap inom sina pärmar. Med åren har den där första bokhylleväggen blivit betydligt fler. Under åren på Lidingö stod boksamlingen uppställd i ett utrangerat hyllsystem från en herrekipering. På Rödesten fick den sin första platsbyggda hyllinredning, på Sofielund en till, men den här gången dubbelt så hög. I Vattnäs fick den ett helt rum i den gamla timmerladan, och när den i början av 2000-talet kom till Gerum fyllde den alla den gamla lanthandelns väggfasta hyllor. Där stod de, alla mina inbundna vänner. Med särtryck och småskrifter i boxar på nedersta hyllan. Vilken lycka, nu hade jag mitt eget bibliotek!

Men Svenska slott och herresäten då, vad hände med drömmen om att en gång själv få styra över hur och när denna skattkammare skulle öppnas? Ja, det skulle komma att dröja. Åtskilliga gånger har jag frestats att köpa enstaka exemplar som funnits i handeln, ibland ganska billigt, men oftast alltför högt prissatt. Och visst, kanske hade jag så småningom fått ihop en komplett samling. I stället har det blivit de offentliga biblioteken som fått bistå med hjälp när det varit någon information jag sökt. Ibland är det en särskild möbel eller kanske ett porträtt som antas ha funnits i en namngiven familjs ägo. Kanske en speciell typ av lampa som var vanligt förekommande vid 1900-talets början, eller någon annan detalj som ger svar på ibland till synes obetydliga frågor. Se bara på denna bild från det tidiga 1900-talets Lagmansö. Vad kan inte den berätta om sin samtid och de ideal vilka fortfarande styrde människors val och ställningstaganden då. Som sagt, inom böckernas pärmar finns många svar!

_DSC0070

Nåväl, i maj fyllde jag år. Ett halvt sekel hade förflutit sedan den tidiga eftermiddag då jag för första gången mötte världen, eller åtminstone Malungs BB. Födelsedagsfirandet var medvetet stillsamt, endast den närmaste familjen och några få vänner fanns med på gästlistan. Sandbäcksgårdens sal, med de nästan helt framtagna blå-grön-svarta 20-talstapeterna, var dukad till fest. Stearinljuslågornas fladdrande sken skapade en alldeles speciell atmosfär, nästan så att man kände sig förflyttad till en annan tid. Jag njöt. Presentpapper revs upp, blommor sattes i vas och stämningen var fylld av glädje.

Så var det då dags för Mr Rights 50-årspresent.
Och jo, det var precis det ni kanske redan gissat… Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början i djupröda skinnband med gulddekor.

_DSC0071

Nu står de här, allihop. Som en samlad armé i rött, redo att delge mig sin skatt av kunskap. Där kan jag återse min barndoms fascination, min ungdoms Börstorp och Kaflås och inte minst Emelie Pipers högst aktuella Löfstad som jag är i full färd med att skriva om just nu. Där finns Magnus Brahe, där finns Sveriges kulturhistoria. Där finns kunskap och där finns glädje!

_DSC0072

Vandalism i Velinga

1M16_A12852

När jag som barn bodde i Västergötland, på Torp i Velinga, hade jag en lekkamrat. Vi var båda två ganska överviktiga, ganska lillgamla och ganska ohippa, eller vad det kan tänkas ha hetat på den tiden. Vi levde heller inte någon av oss i vanliga trygga kärnfamiljer, vilket de flesta av våra klasskamrater gjorde. Ja, hur tryggt deras familjeliv var har jag förstås ingen aning om, men man skiljde sig i varje fall inte.
Det hade våra föräldrar gjort.
Vi lekte mycket utomhus, som barn ju gjorde på den tiden. Vi hittade på nya världar där vi kunde bestämma förutsättningarna själva, vi startade rymdbaser och vi byggde kojor. Det roligaste var dock att leka inomhus tyckte jag. Min lekkamrats pappa hade i många år ägnat sig åt att samla antikviteter och deras hem var fullkomligt belamrat av föremål som för mig var helt oemotståndliga. Här fanns inga begränsningar, allt fanns där, överallt! Som jag minns det så hade allt blivit kvar efter att föräldrarna separerat i väntan på en kommande bodelning. Mig kvittade det lika, huvudsaken var att jag fick vistas i denna fantastiska miljö.

Nu var det inte bara möbler, konst, silver och böcker det hade samlats på genom åren. Nej, även hus ingick i samlingen. Strax intill gården där familjen bott hade växt fram en ålderdomlig miljö med ditflyttade byggnader från det förindustriella bondesamhället. Ambitionen var, så vitt jag förstått, att bygga upp en slags hembygdsgård, men i privat ägo. Projektet hade väl avstannat någon gång i halvtid och nu stod de gamla husen där som magasinslokaler för ytterligare samlingar. För mig var det som att vistas i ett hemligt himmelrike! På de två svartvita bilderna syns hur gården såg ut 1968, då Västergötlands museums fotograf var där med sin kamera.
1M16_A12851

Huvudbyggnaden var en tvåvånings parstuga från förra hälften av 1800-talet. Fullständigt intakt och möjligen ursprunglig på platsen. Allt fanns bevarat, Ytterpanelen, fönstren, snickerierna, färgsättningen, golven, ja som sagt, ALLT!
Interiören var dock belamrad med föremål av allehanda slag. Strax innanför dörren stod Lots hustru i gips, två meter hög, och en bit in i den vänstra storstugan skymtade en upp-och-ned-vänd barockstol med klädsel i petit point. Lyckades man ta sig fram till trappan så fortsatte äventyret på andra våningen.

Så småningom blev det till sist bodelning. De bästa objekten skickades till auktionshusen i Stockholm där de inbringade betydande summor. Vad som blev kvar räckte dock till en auktion som varade i tre dagar. Oj vad det var spännande! Alla kom dit, alla handlare och alla nyfikna bybor. Priserna blev, efter vad jag minns, ganska höga, och det enda jag hade råd att köpa var böcker. Men det blev å andra sidan ganska många böcker att frakta hem.

Vad hände då med de fantastiska husen?
Ja, det är faktiskt just det som föranlett detta inlägg. Husen blev stående och förföll allt mer för att till sist, någon gång runt 2010, säljas till en privatperson. Vem denne person är har jag ingen aning om, och har heller ingen längtan efter att få veta. Nu är nämligen fastigheten till salu igen.
Jag fick se den på hemnet häromdagen och kände bara hur jag ville skrika ut min ilska och sorg. Varför väljer man att våldföra sig på en miljö på detta sätt?! För mig är det helt obegripligt. Jag kan förstå att man har en längtan efter att manifestera sin ekonomiska framgång i påkostade hus och interiörer, det har människor gjort i alla tider. Jag kan till och med uppmuntra att man gör det eftersom det berättar så mycket om samtiden för våra efterkommande. Men varför måste denna lust att manifestera sig drabba oersättliga miljöer som denna!

Tyvärr tilldrar sig min barndom i en tid när man vare sig hade digitalkamera eller mobildito så några fotografier av husen så som de såg ut då kan jag inte leverera, ni får helt enkelt tro mig när jag säger att de var vackrare än vackra, stämningsfulla som i en sagoberättelse och kulturhistoriskt oersättliga.
Så här ser de i alla fall ut i dag:
http://egendomsmaklarna.capitex.se/beskrivning.aspx?GUID=3U13SF19JAP2PC7V&TYP=CMLantbruk

”Homestajlande” i Hole

DSC_4220 - Kopia
Som jag skrev här om veckan så är Västgötatiden förbi för min del. Andra lasset med möbler och omöjligt-att-slänga-saker har packats och transporterats till sitt nya hem. Det känns naturligtvis lite sorgligt, men samtidigt också ganska naturligt. Skaraborg kommer i alla händelser att ligga mitt hjärta väldigt nära. Den jag är blev jag till stor del just där, i Velinga, i Tidaholm, på Börstorp, Vilske -Kleva och i Östra Gerum. Nu ska jag tillbaka hem till Malung dit jag väl egentligen alltid längtat. Nå, riktigt hemma kommer det förstås inte att bli. Mitt egentliga hem är fortfarande på Hamra. Dit har kärleken och glädjen fört mig, och där kärleken och glädjen finns, där vill jag vara.
DSC_4235 - Kopia

I dag har jag spenderat hela dagen i stora huset. Burit möbler och hängt tavlor, nålat upp gardiner och portièrer. Arrangerat och fixat. Allt för att det ska se inbjudande ut nästa helg. Då har vi nämligen åtagit oss att agera födelsedagsfestvärdar. En av de många gästerna på vårt adventscafé blev så förtjust i miljön att hon vill fira sin högtidsdag just här. Smickrande! Det är därför som jag idag och imorgon är uppslukad av arbete med att få det riktigt fint i våra hus. Verkstadshuset är i princip färdigt, det ska bara städas lite, och stora huset har som sagt ”stajlats” i dag. Här följer några nytagna bilder:
DSC_4269 - Kopia
DSC_4243 - Kopia
DSC_4267 - Kopia

Vemod i Gerum

DSC_4227

 

Med en svag känsla av vemod sitter jag här i mitt gamla hem. Ett hem som står under avveckling. Ja, under avveckling har det förvisso befunnit sig under de senaste tre åren, allt sedan jag både fysiskt och mentalt förflyttade mig till Östergötland.

Tänk så glad jag varit här. Levt och älskat, hoppats och upplevt. Dansat mig genom sommarnätter och njutit av soliga frukostar i den igenväxta trädgården. I dag minns jag detta och gömmer noggrant undan de stunder av bottenlös förtvivlan som jag också tvingats genomleva inom dessa väggar.

Nu ska morfars skrivklaff och Madame Cords franska utsikt flytta till Malung. För Mormors och morfars saker kommer det att bli en helt naturlig resa. Det blir i praktiken som att komma hem igen. Hur det ska gå för andra delar av bohaget vet jag inte riktigt. Kanske kommer deras aristokratiska förflutna att skapa konflikter när de finner sig förvisade till nordvästra Dalarna. Eller också kommer det visa sig att allt bara varit en förberedelse, en insamling som utmynnar i en gemensam glädje. Glädjen i att skapa en fulländad miljö, en miljö som andas autenticitet och trovärdighet. I alla fall är det vad jag hoppas.

Nu när våren är här är det också dags att fundera över hur vi ska ta oss an våra fantastiska hus. Det viktigaste kan nog vara att se till att skapa glädje kring själva arbetet. Ett arbete som helt säkert kommer att bli mycket krävande, både fysiskt och psykiskt. Att då se till att det ändå förknippas med glädje och tillfredställelse känns väldigt viktigt. För egen del gör jag det redan nu genom att sitta här, betraktande våra hoppackade saker, och i fantasin skapa nya miljöer fyllda av stämning och liv.

I tanken är då allt färgskrapande och målande över.

Dröm i Velinga

Dröm i Velinga

När jag var tio år, för ganska länge sedan alltså, blev det bestämt att vi skulle flytta. Framtiden fanns inte längre i Malung, den fanns i Tidaholm. Eller snarare i en liten by några kilometer söder om Tidaholm – Velinga. Där skulle vi bo på en gård med namnet ”Torp”.
Torp var nu inte alls så anspråkslöst som namnet kunde förleda en att tro. Gården hade en lång och ärorik historia som förlorade sig någonstans i medeltidens dunkel. Här hade människor levt och verkat under åtskilliga hundra år. De flesta i tysthet och strävsamhet, andra med tydligare avtryck i historien. Inte minst familjen Gyllenhaaal som på 1790-talet uppförde den huvudbyggnad som ännu fanns kvar när vi kom till gården. Huset var av tämligen ordinär herrgårdmodell, två våningar högt, sex fönsteraxlar långt och målat med ljus oljefärg. Trots detta fanns vissa drag som gjorde byggnaden lite ovanlig, kanske till och med lite elegantare, än sina släktingar på herrgårdar runt om i Skaraborg. Det höga brutna taket som blivit något av ett kännemärke för en sätesgård, och som man därför gärna höll fast vid ända fram mot mitten av 1800-talet, var på Torp i stället ersatt av ett sadeltak. Detta tillsammans med takgesimsens tandsnittsdekor gav huset ett betydligt mer modernt och antikiserande utseende. Även dörromfattningen fick en nyklassicistisk utformning. Denna kom så småningom att döljas av en öppen veranda tillkommen under 1800-talets senare hälft när gården ägdes av familjen Wijkmark.

Dröm i Velinga

När vi kom till Torp i mitten av 1970-talet fanns inget av den forna elegansen kvar. Redan 1963 hade hela säteriet köpts av Domänverket, Husen dömdes ut som överflödiga och skulle rivas. Stora delar av åkerarealen planterades igen. Efter en långdragen tvist med en privatperson som ville köpa och flytta huvudbyggnaden kom den att stå helt övergiven, berövad sitt koppartak. Alla byggnader förutom vissa ekonomibyggnader, en torpstuga samt den villabyggnad från 1940-talet som vi bodde i, revs och den stora parken tilläts växa igen.

Dröm i Velinga

Naturligtvis var denna miljö fullständigt oemotståndlig för en liten gosse med livlig fantasi. Jag drömde om hur jag i framtiden skulle bygga upp allt igen, bygga höga stängsel mot den fula yttervärlden och förskanska mig där innanför. Det finns fortfarande noggrant utförda ritningar på hur allt skulle se ut.

Dröm i Velinga

Verkligheten var annorlunda. Hela byggnaden var i det närmaste raserad och ett par år senare var den helt borta, nedbränd. Det enda jag har kvar är en kasse med porslinsskärvor från det sönderslagna serveringsrummet.

Mamma

Den tjugosjunde augusti har länge varit en speciell dag, åtminstone för mig. Just den dagen för tio år sedan gick min kära mamma ur tiden. Hon var inte mer än 73 år gammal och borde rimligtvis ha kunnat få vara med oss mycket längre. Nu blev det inte så. I stället fick hon somna in i vetskapen om att allt var bra, och att det dessutom skulle bli ännu bättre.
Visst hade vi haft våra duster, vissa riktigt ordentligt ”dustiga”, men just då var de helt bortglömda. Hon hade bott hos mig i Falun i en vecka. Dagarna hade vi ägnat åt att köra runt för att titta på olika tänkbara ställen där hon kunde bo. Kvällarna hade vi spenderat i min ateljé med rött vin och kortspel. Det var hela tiden hon som inte ville gå till sängs.
Hon hann inte mer än komma hem till Silboholm förrän det tog slut.

Nu sitter jag här, hemma i Malung, på tioårsdagen. Mitt liv är ett helt annat, bättre än vad hon (eller jag för den delen) någonsin hade kunnat hoppas på. Akademiker, hyfsat framgångsrik och……ja, här skulle det förstås ha stått förmögen, men dit är det fortfarande en liten bit. Lycklig däremot, det är jag!
Familj och vänner, både med två och fyra ben gör att jag känner mig fylld av styrka. Mitt hem är underbart och jag har dessutom ett fantastiskt vackert hus hemma i Malung, som jag har glädjen att äga tillsammans med någon som betyder allt för mig.
Ja, jag är fullt medveten om att det här låter patetiskt och alltför känslosamt för att passa in i en tillrättalagd bloggvärld, men hur som helst så känner jag väldigt starkt att mamma finns med mig, i allt jag gör. Hon gläder sig åt min glädje, och jag stärks av hennes styrka.
Tack mamma!

Kära bibliotek!

Det var en gång, i början av 1970-talet, en bibliotekarie. Hon, för det var en hon, arbetade på Malungs bibliotek. Dit kom ofta en liten pojke som med tiden blev allt mer vetgirig. Bibliotekarien förstod att pojken redan hade utforskat allt han fann intressant på barnavdelningen. Det var nu dags för henne att introducera honom till bibliotekets vuxenavdelning. Där öppnades för honom en helt ny värld. En värld av fantastiska miljöer, intressanta människoöden och oändlig skönhet. Detta första möte födde hos pojken en passionerad kärlek till allt det vackra han såg och blev början till ett liv i konsternas tecken. Kort därefter flyttade pojken, tillsammans med sin mor, söderut och hamnade i en miljö där möjligheten att få ta del av allt vad som fångat hans intresse var mycket större. Här fanns också ett bibliotek. Ett bibliotek som på alla sätt uppfyllde pojkens önskningar. Byggnaden var imponerande, rummen var slottslikt höga med tak burna av vackert utsmyckade gjutjärnskolonner. De fernissade trägolven knarrade, väggarna var målade med en chokladbrun lasyr och över hyllorna hängde herrgårdsvyer ur Thersners ”Fordna och närvarande Sverige”. I ett hörn blickade en bister Oscar II, utförd i bronsimiterande gips, ut över besökarna. Det var en magisk och fantasieggande miljö där pojken kom att spendera det mesta av sin fritid.

I dag är Tidaholms bibliotek fortfarande en fascinerande byggnad. Ritad av göteborgsarkitekten Hjalmar Cornilsen och uppförd 1897 för vad som då var världens största tändsticksfabrik. Här skulle man erbjuda ett alternativ till den farsot som grasserade bland fabrikens arbetare. De hade börjat organisera sig i fackföreningar och från ledningens sida ansåg man sig tvungen att på något sätt stävja denna utveckling. I byggnadens mitt finns en gigantisk samlingssal, från början inredd i måttfull nyrenässans men ombyggd i en mer klassicistisk anda på 1920-talet efter ritningar av Alf Munthe. Där erbjöd man underhållning och föreläsningar som företagsledningen sanktionerat. Redan från början skapades i bottenvåningen en handelsbod där arbetarna kunde handla på kredit. Resultatet kan man säkert tänka sig.

Byggnadens magi gick dessvärre förlorad i den ombyggnad som utfördes i början av 1980-talet och det vi ser idag är en interiör i vitt, grått och guld. Fönstren från 1897 ersttaes av nya med samma storlek, men med lösa spröjsar som lossnade så snart det blåste. Numera är dessa permanent borttagna. Den betydelse som både Malungs och Tidaholms bibliotek haft på små vetgiriga pojkar och skönhetstörstande tonåringar går inte att övernatta; De kommunala biblioteken är oersättliga!