Tankar

Kalle, Lisa och blomsterängen

En klassisk svensk blomsteräng. Känn på orden, visst doftar de?

Daggvått gräs, vilda örter, humlor, bin och blommor. Sol och värme. Svensk sommar.

Foto: Peter Jaktlund

Vi upplever omvärlden med våra sinnen. Vi tar in den och gör den till vår egen. Vi njuter av det som är vackert, äkta och ofördärvat. Vi sörjer det som blir förvanskat och skadat. De flesta av oss, ja åtminstone vi som är över fyrtio, har med sorg kunnat konstaterat att det nu för tiden är väldigt sällsynt att man hittar en riktig genuin blomsteräng. En äng där floran har fått utvecklas naturligt och där dofterna och smakerna finns tillgängliga för alla att njuta av. Problemet med blomsterängen är ju att den kräver en hel del arbete, svårt arbete till och med. Det tar tid att slå med lie. Det tar ännu längre tid att räfsa ihop resultatet av allt arbete och det är inte ens säkert att det blir som man önskat ändå.

Ungefär på samma sätt är det ju när man tar på sig ansvaret att vårda ett gammalt hus. Ja, inte med lie och räfsa då, utan snarare med färgskrapa och linoljefärg.Kan man inte göra på något annat sätt? Måste allt vara så gammaldags! De som levde för hundra år sedan hade säkert varit glada om de fått ta del av all den hjälp som finns idag. Man kan ju göra något modernt och bekvämt och ändå få det att nästan se ut som det vore på riktigt!

 

Låt oss göra ett litet tankeexperiment.

Här har vi Kalle och Lisa. De har en tvåårig son och ett nytt barn på gång. Redan för ett par år sedan, när Kevin var nyfödd, insåg de att de ville ge honom och hans eventuella syskon möjligheten att få uppleva hur det känns att springa över en svensk blomsteräng. Kalle och Lisa tycker nämligen väldigt mycket om gammal svensk natur. De är nästan lite … ja, typ naturvårdare.

En bonde i trakten där de bor har alldeles nyss köpt en granngård. Inte för att han behövde någonstans att bo utan för att kunna lägga till jordbruksmarken till sin egen. Han styckar av huset och marken närmast. Huset har stått tomt i flera decennier och blivit ganska förfallet, men tomten är fantastisk. En riktig svensk blomsteräng med några gamla granar i ena kanten och knotiga äppelträd. Kalle och Lisa blir förtjusta och köper fastigheten.

Först är de jätteglada, äntligen har de hittat vad de sökte. En plats där de kan låta sina barn få uppleva naturen och friheten. De måste bara rusta upp lite.

Foto: Ulf Orethall

Ganska snart inser de att det där med blomsteräng kanske inte var så enkelt. Det växer ju alldeles för mycket, de hinner inte med att ta hand om allt. Och nu ska man visst behöva slå ängen med lie också! Åtminstone är det vad ”naturexperterna” säger. Äh! De där ”förstå-sig- påarna” vet väl inte hur Kalle och Lisa vill ha sin blomsteräng. Deras barn ska inte behöva riskera att skada sig på någon lie. Fy så otäckt! Och visst är det ett gammalt stenröse där ute på ängen? Där finns det säkert ormar. Nej, det måste bort.

Kalle och Lisa är duktiga, de gör allt arbete själva. Kalle hyr en stor maskin och snart har han fraktat undan alla de stora stenarna. De blir till ett stenparti alldeles invid det gamla boningshuset. Där kan de plantera fina blommor nästa år säger Lisa. För att kunna ta sig fram med maskinen till stenröset blir Kalle tyvärr tvungen att ta ner ett par av äppelträden och de flesta av granarna. Ja, sedan blir det förstås inte så snyggt där han har kört heller…riktigt illa om han ska vara ärlig. Men, men, det är inget att göra något åt.

Veckorna går och på ängen växer det. Alldeles för vilt, enligt Lisa. Det ser ju bara risigt och ovårdat ut. Inte alls så där som hon hade tänkt sig. Hon och Kalle vet precis hur en riktig sommaräng ska se ut. De är ju som sagt nästan lite … ja, typ naturvårdare.

Foto: funborunsten.wordpress.com

Kalle och Lisa bestämmer sig. De ska se till blomsterängen blir precis så där perfekt och lättskött som de vill ha den. Visserligen kommer man att få offra lite av det gamla, men det är ju ändå så risigt och igenvuxet så det får bli som det blir. Och dessutom kommer det faktiskt att se nästan precis lika ut som innan, tröstar de sig. Kalle kör åter igen ut med en stor maskin. Den här gången med en bred skopa som gör att han kan skala av det översta jordlagret och samtidigt jämna till där det inte är helt platt. Det är mycket arbete, men Kalle är duktig och inte rädd för att ta i. Under tiden har Lisa satt Kevin i barnstolen och tagit bilen in till stan. På Dollar Store har hon sett så fantastiskt fina plastblommor som kostar nästan ingenting. Fem kronor styck! Med bilen fullastad med plastblommor i härliga pastellfärger tar hon vägen förbi den stora bygghandeln där hon beställer vackert grönskimrande konstgräs så att det räcker till hela ängen. Hon inser att det blir hutlöst dyrt, men nu har de faktiskt bestämt sig! Barnen ska få en perfekt blomsteräng att leka på.

Ett par veckor senare är det färdigt. Det blev SÅÅÅ fint! Kalle och Lisa kan knappt se sig mätta på resultatet av deras gemensamma mödor. Ängen är perfekt jämn, perfekt grön och…ja, typ perfekt! De fina blommorna har Lisa stuckit ner i konstgräset så att de ska ska se naturligt ut. Visserligen fanns det inga prästkragar eller blåklockor på Dollar Store, men hon hittade andra vita och lila blommor som åtminstone på håll ser riktiga ut. Och som tur var fanns det blå nejlikor som kan låtsas vara blåklint.

I stället för de nedsågade granarna har Kalle och Lisa ”planterat” plastgranar från julutförsäljningen på Clas Ohlsson. De ser ju så naturliga ut nuförtiden, tycker Kalle. Dessutom är det ju så praktiskt att kunna ta in dem om det skulle blåsa för mycket. De där riktiga granarna kunde ju ha blåst ner över barnen!

De resterande äppelträden har tyvärr fått offras för att smidigt kunna lägga ut konstgräset, men de var ju å andra sidan både gamla och fula. För att få bort de gamla trädens rötter har Kalle fått jobba fruktansvärt hårt, den här gången med hjälp av ytterligare en annan stor maskin.

Nu ska det hela invigas med en picknick i det gröna. Kalle och Lisa tycker båda att det känns lite konstigt att gå på den solvarma plasten, men samtidigt kittlar det lite skönt under fötterna. Lisa breder ut den blommiga fleecefilten på ”gräset”. Först är hon förstås tvungen att rycka upp”blommorna” så att de inte ska gå sönder. Hon lägger dem i en liten hög så att hon enkelt ska kunna sätta tillbaks dem efteråt. Åh, vad det är underbart med svensk sommar! tycker de båda. Kevin har för sin del fullt upp av att smaka på den vackert gräsgröna plasten som täcker marken. När Lisa besviket konstaterat att det inte riktigt doftar som hon hade tänkt sig att det skulle göra på blomsterängen kan Kalle presentera sin överraskning. Han har på vägen hem från jobbet slunkit in på Netto och köpt en rumsspray med blomdoft. Nu ser han se till att luften runt dem doftar av exotiska blommor. Åh, så fantastiskt underbart!

Nu känner sig både Kalle och Lisa helnöjda. De har jobbat och slitit, men nu har de sin perfekta svenska sommaräng. Perfekt sommargräs, perfekta sommarblommor, och till och med perfekt doft. Och det bästa av allt, inte en enda insekt! Tänk så märkligt, men också så underbart.

De tittar sig omkring, konstaterar att granarna i kanten av ängen ser helt naturliga ut, men inser med förfäran vad som syns där bakom. Det gamla huset. Gammalt och fult, med avflagnad färg och mossiga takpannor. Och, visst ser den gamla verandan lite sned ut? Livsfarlig alltså. Säkert har ormarna från stenröset flyttat in där under.

Kalle och Lisa ser på varandra och ler förnöjt. Deras gamla hus ska snart vara precis lika fint som deras klassiska svenska blomsteräng. Det kommet att bli jättefint och se precis ut som det gamla … ja, typ nästan i alla fall.

80-tal på Sveavägen

Snön faller, det är tidig morgon och fortfarande mörkt. Niklas och jag tar oss fram genom snödrivorna på väg hem från Confetti. Ett stopp på Blå apelsin har det också blivit. På Frejgatan ser vi en stor container fylld av bråte. Högst upp ligger en TV. Vi bestämmer oss för att ta med den upp till mig, jag har ju ingen TV, och den funkar säkert. Vilket den naturligtvis inte gör. I stället blir det någon slags kortslutning i den blöta TVn och det börjar ryka om den. Inte särskilt genomtänkt med andra ord. Apparaten bärs tillbaka till containern och vi går skrattande upp till min lilla jungfrukammare på Sveavägen.

Så spontant, korkat och oförsiktigt var mitt 80-tal.

stockholm_barer_klubbar_top

Niklas heter idag Eva och lever så vitt jag vet ett helt annat liv. Det gör jag också. I kväll står jag i ateljén i Malung och målar på min stora bild av gamla kära Börstorp. Det går framåt. Inte särskilt fort, men ändå framåt. Till våren är den färdig.

Det stockholmska 80-talet känns så nära och samtidigt så oändligt långt borta. Vi var så oskuldsfulla i vår tro och våra förhoppningar. Allt skulle bli storartat. För några av oss gick det bra, för andra inte. Kanske hade jag tur, eller kanske gjorde jag kloka val. Hur som helst så finns jag fortfarande med.

Confetti var bäst, där var det alltid bra musik och intressanta människor, de flesta var ganska vanliga förortsfina pojkar som sökt sig till stan. Andra betydligt mer iögonfallande, med utstuderad klädsel och fulla av attityd. Visst blev man imponerad, själv befann man sig ju någonstans mittemellan, trots adressen på Sveavägen.

kungsgatan_sveava%cc%88gen_1965

Den praktfulla exteriören motsvarade dock inte alltid innehållet. Efter en annan sen natt inviterades min bästa vän och jag in till några av dessa självpåtagna ”stjärnor”. Glansen falnade så snart vi stigit in i tamburen. En näst intill tom våning, möblerad med nedsuttna soffor och rangliga pinnstolar. Inredningen och hela atmosfären i bostaden illustrerade på ett övertygande sätt värdfolkets verkliga natur. Ointresserade och tråkiga, och med hål på strumporna.  Bekantskapen blev kortvarig.

Nåväl, varför kommer nu dessa lösryckta minnen upp i kväll? Som vanligt är det musiken som får tankarna att lossna. När jag målar spelar jag musik på hög volym. Musik från 70- och 80-talet. Underbar musik!

Nej, nu måste jag fortsätta att måla!

Är du tjej eller?

Fredag i Malung. Egentligen skulle jag varit i Falköping, men nu blir det ju som bekant inte alltid som planerat. I stället fick jag tid att grundmåla hela trapphallen inför den stundande marmoreringen.

Fångad i detta tämligen monotona arbete och med musiken från ungdomens 80-tal på hög volym i bakgrunden börjar tankarna vandra. Vem man är och vem man var, och ännu mer intressant; hur hänger det ihop.

Untitled-4 - Kopia - Kopia (2)

Är du tjej eller kille? ja, men säg då,! vad är du?

Det är 70-tal i Tidaholm, jag är i yngre tonåren, och som de äldre damerna säger ”söt”. Håret är långt och kläderna utvalda med stor omsorg. I skolan tillhör jag inte någon särskild gruppering. Inte de häftiga, inte de religiösa, inte heller töntarna, men definitivt inte  de självpåtaget tuffa grabbarna. En lillgammal pojke som skapar sina egna världar.Frågan om jag är tjej eller kille fick jag oändligt många gånger under dessa år, nästan alltid ställd med ett hånfullt skratt eller en nedvärderande blick. Om det nu var så att jag var kille skulle jag väl för fan inte se ut som en tjej!

Jag hade inget svar på frågan. Visst, jag var kille. Det var väl inget att tjata om. För mig var det helt enkelt en ointressant fråga. Jag kunde lika gärna vara tjej, eller egentligen var det väl så att jag i den åldern mycket hellre varit tjej.

Häromdagen mötte jag via YouTube en människa som åter igen fick mig att börja fundera över min egen identitet. Rain Dove, en amerikansk modell som både arbetar som kvinna och som man. Som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det konventionella. Jag blev oerhört fascinerad, och lycklig. En så klok människa! Så levande.

 

Samtidigt minns jag min egen uppväxt, hur det som uppfattades som feminint hos mig ofta sågs på som något mindre attraktivt, något att gömma. När jag som barn fick följa mina äldre släktingar till deras arbete och där satt och sydde dockkläder, då skämdes de. När jag många år senare gjorde entré på kommunens luciafest i långt lockigt hår, hemsydd Madonna-outfit och armband ända upp till armbågarna, då skämdes mina arbetskamrater. Vid det laget hade jag dock slutat bry mig. Jag var stolt över den jag var och behövde inte be om ursäkt.

Mycket av den stoltheten har jag helt säkert min mamma att tacka för. Det var hon som hjälpte mig att sy de mer komplicerade Barbieplaggen och det var hon som också hade lockat mitt hår inför luciafesten. Visst kunde hon tala om vad hon tyckte, och tyckte det gjorde hon!, men aldrig så att jag behövde känna mig nedvärderad.

Hon hade uppfostrat mig i en anda av kärlek. Trots en ibland mycket turbulent barndom där hon inte alltid var närvarande kände jag mig alltid älskad och värdefull. För henne var det en självklarhet att alla människor hade samma värde. Ytterst sällan hörde jag henne tala illa om någon.

IMG_0004 - Kopia

När jag i fem-sex-årsåldern inget hellre ville än att få klä mig som en prinsessa i fina klänningar tog hon upp det med en av mina mostrar. Snart stod jag lyckligt leende framför spegeln i min kusins avlagda klänning. Den var gissningsvis från slutet av 40-talet, rutig med korsstygnsbroderat liv. Till klänningen hörde också ett volangprytt förkläde och små svarta skor med guldspännen.

Stolt och, som jag tyckte, väldigt fin sprang jag runt i min nya klänning. Mamma tyckte också att jag var fin.Vad hon innerst inne tyckte det vet jag inte, men hon såg att jag var lycklig, och jag gissar att det räckte för henne. Helt säkert fick hon många gliringar av sin omgivning, man ska komma ihåg att det här var i slutet av 1960-talet. Själv hade jag inte en tanke på att det kunde anses konstigt att jag ville vara fin. Det blev flera klänningar så småningom. Mammas bästa väninna var också en klok och okonventionell kvinna. Dessutom med en rejäl dos glamour och två ännu mer glamourösa döttrar. Där kunde jag frossa i de mest fantastiska avlagda kreationer. Pärlbroderad chiffong och pälsbrämade aftonkappor.

17 år

Barndomen och den tidiga ungdomens värld var som sagt ganska begränsad. I Tidaholm fanns inte många alternativ för en pojke utan intresse av att spela fotboll. Min räddning blev biblioteket, något jag skrivit om här. Där blev man aldrig ifrågasatt, där mellan bokpärmarna fanns den riktiga världen. Lite av just det skulle jag komma att möta på Helliden, skolan där jag ”hittade mig själv” som det så vackert heter. Håret fick växa, kajalpennan blev en trogen vän och mamma sydde mig leopardfläckiga ridbyxor.

När jag i tjugoårsåldern började spendera allt mer tid i Stockholm vidgades världen ytterligare. Så även mina influenser. Det långa håret lämnades på Klippotekets golv och från SkoUno klev jag ut på Gamla Brogatan i mitt första par Dr Martens.

5

Den man jag är idag bär naturligtvis med sig mycket av den pojke jag var. Jag kan fortfarande bli lycklig av att hitta vackra paljettklännigar på Erikshjälpen eller Myrorna. Klänningarna får dock hänga kvar i butiken. Jag tror inte att jag idag skulle känna samma glädje som pojken framför spegeln för 45 år sedan. En skallig Conchita Wurst med stora fötter och love-handles både här och där – nej, jag tror vi hoppar över det!.

Eftersom jag tidigt fick lära mig att jag var värdefull som jag var, har jag heller aldrig uppfattat min homosexualitet som ett  problem eller en belastning. Snarare tvärtom, jag kan inte föreställa mig ett annat alternativ. Det händer ibland att mina erfarenheter från tiden som ung och nyutkommen ifrågasätts. – Men, så enkelt kan det väl inte ha varit? Jo, som jag minns det så var det en ganska okomplicerad process. Min mamma hade naturligtvis redan insett hur det låg till, och den enda, mycket spontana, förmaning jag kan minnas var att jag inte fick  komma hem med någon ”tråkig” blond kille. Hellre en stilig spanjor eller italienare!

Att vi fortfarande idag 2016 ständigt påminns om hur lite som hänt, hur mycket av tidigare generationers begränsande uppfattningar som styr våra liv, känns ibland kvävande. Att det fortfarande finns gott om vuxna män som  ryser vid blotta tanken på att tvingas assistera sin hustru genom att bära hennes handväska. Eller okunniga mammor som med upprörd min och bestämd röst upplyser sitt oskyldiga barn att det där är ju en ”tjejfärg”, det kan du väl inte ha begriper du!.

Nu finns det lyckligtvis motkrafter. Hos många ungdomar ser jag en helt annan bild växa fram. Kloka , tänkande, varma och generösa möter de världen. Den värld där de uppfostrar sina barn till att bli de starka individer de är ämnade att bli.De finns där i min närhet och de ger mig styrka och framtidshopp.

Varför bry sig?

_DSC9361 - Kopia

Visst, jag är oreserverat stolt över mina rötter i den västerdalska myllan. Inget kan ändra på det. Min saknade pappa har sett till att jag har flertalet av mina förfäder  och förmödrar bland de strävsamma självägande bönder vilka en gång byggde upp Malung, Dalarna och Sverige. Här kommer jag för alltid att vara ”hemma”, kunna känna att själen får möjlighet att slå sig till ro. Men så ibland inträffar saker som gör att man börjar tvivla. Kanske är det så att jag är ensam om denna stolthet, kanske finns det  ingen mer som tror på en framtid för denna i vissa avseenden avlägsna provins. Borde vi  helt enkelt sluta bry oss om landsbygden över huvud taget.

Tack vare mitt arbete har jag förmånen att få spendera regelbundna tvåveckorsperioder i Malung. Varje morgon under dessa veckor passerar jag bron över Västerdalälven. En promenad vilken också på ett ytterst brutalt sätt tvingar mig att se hur Malungs identitet försvinner, hur det brandskadade men  fordom så stolta garveriet decimeras till ett intet. För att ersättas av vad kan man fråga sig?  Nu har saneringsfirmans maskiner effektivt och med förskräckande snabbhet eliminerat en viktig del av vad som fanns kvar av Malungs industrihistoria. Endast skorstenen reser sig ännu trotsig mot skyn. Det är naturligtvis endast en tidsfråga innan även den störtar till marken. Följd av ett stort ingenting.  Nåväl nu är situationen som den är, oförstående människor har anlagt en brand och ytterligare ogenomtänkta beslut har fått ödesdigra konsekvenser. Allt jag kan känna är besvikelse.

Någonstans, i något rum, där personer i beslutsfattande ställning samlats, har man bestämt att Malungs kulturhistoria inte behöver värnas. Den gör ingen skillnad, spelar ingen roll. När alternativet är efterforskningar, kunskap och omdöme har man i stället beslutat att följa en betydligt enklare väg. Elimineringens väg. Det man gör sig av med behöver man inte bekymra sig om. Problemen försvinner och man kan se framtiden an utan att behöva ta ansvar. Lite samma fenomen som det jag upplevde när jag i ungdomen flyttade till Stockholm – spolar man bara ner det i toaletten så försvinner det. Mitt förtroende för försäkringsbolagens och deras ansvarstagande var redan tidigare försvagat, det har inte blivit stärkt av detta beslut.

Déjà vu i Hackefors

Auktioner och loppisar, antikaffärer och lumpbodar. Överallt finns de – föremålen som någon valt bort.
Kanske började deras liv som länge efterlängtade nyförvärv, inköpta för slitsamt hopsparade pengar. Kanske var de från början gåvor, eller kanske ogenomtänkta spontaninköp. Hur som helst så blev de alla någon gång tillverkade, av någon.

IMG_0006

Här om dagen blev jag påmind om hur det mesta av våra avlagringar, våra möbler, kläder och föremål vandrar runt i ett näst intill evigt kretslopp. På en loppis utanför Linköping fick jag syn på ett bord av en lite ovanligare typ. Något slags spelbord i nyrenässans, en rest från ett herrum för hundra år sedan. Bordet kändes märkligt välbekant.
-Tänk, precis ett sådant hade vi på Börstorp, sa jag till Mr Right, under tiden som jag ivrigt botaniserade vidare bland ”bråten”.
Lite längre fram i gången stod en låda där det stack upp några kopparstick. Bakstyckena hade lossnat och bilderna hängde med ett nödrop fast i passepartouterna. Ramarna var av lite olika sorter, några IKEAlister och några ”riktiga”.
-Men herregud, det är ju våra gamla utställningsbilder från Börstorp! Jag har ju själv suttit och ramat in dem, den ljusblå tesa-tejpen sitter t.o.m. kvar.
Där låg de, bilderna på diverse musikanter och dansande sällskap som Danielle beställt från Nationalmuseum och som jag sedan monterat i de mödosamt guldpastebehandlade ramarna. Den sommaren, det måste ha varit i början av 90-talet, handlade utställningen om musik. Slottet ljöd av toner och vi hade skapat fantastiska miljöer. I en av ”pocherna” alltså de sexkantiga utbyggnaderna på gavlarna, hade vi t.o.m. byggt upp en scen ur Mozarts Don Giovanni. Härliga minnen!

IMG_0017

Men hur hade dessa utställningsfragment från Börstorps slott hamnat på en sunkig loppis i Linköping? Ja, som sagt, föremål kan ibland få ett eget liv. När slottet såldes i början av 2000-talet lämnades en del saker kvar. Inga dyrbarheter, men lite småsaker som kunde skapa någon slags stämning i de tomma rummen nu när de nya ägarna skulle ta över. Om ansträngningen uppskattades eller inte har jag ingen aning om, men syftet var i alla fall gott.
Nu är ju ingenting för evigt, så efter knappt tio år såldes Börstorp igen.Flyttlasset gick till Östergötland. Den här gången lämnades inget till näste ägare, allt och lite till följde med. En del såldes på auktion och resten dumpades tydligen på den loppis där jag hittade bordet och bilderna. På auktionsfirman Gomer & Andersson i Linköping förekom under 2014 åtskilliga utrop där proveniensen sades vara Börstorps slott. Endast ett fåtal av dessa var dock föremål som lämnats kvar av familjen Ribbing. Det mesta var saker som endast hade marginell anknytning till Börstorp.

medium_item_209636_fbaaed7a0a

 

Själv köpte jag fyra stolar i någon slags återhållsam nybarock/nyrenässans. Dessa fyra stolar kommer ursprungligen från det Ribbingska hemmet på Östra Storgatan i Jönköping, hamnade sedan på Brahegatan 39 i Stockholm och blev under många Börstorpssomrar på 1980- och 90-talen utställningsrekvisita, (ofta i sällskap med bordet som fanns till salu på Linköpingsloppisen) Tyvärr har stolarna därefter berövats det mesta av sin värdighet, inklusive de rutiga överdrag som Danielle sydde för att skydda det ömtåliga lädret.
Numera har de dock fått ett nytt hem i salen på Sandbäcksgården i Malung.

Nå, men hur blev det med utställningsbilderna då, Musikanterna som låg slängda i en loppislåda? Jo jag köpte en, resten fick tillsammans med bordet fortsätta sin vandring mot föremålens nirvana.

Börstorp, aftonvard och ungdom

En tisdagskväll i ensamhet, ensam för att arbetet påkallar min närvaro. Den sena middagen består av pasta, bregott, ost och glutamatmättad grönsakskrydda. Gott men långt från nyttigt.

1902963_10152016611363090_1665992759_n

På samma sätt har jag spenderat många tisdagskvällar. Samma ensamhet och samma diet. Minnen från en annan tid, ett annat liv. Betydligt yngre, kanske 25, scenen är Västergötland och Börstorp. Där sitter jag i min stuga, tittandes på TV och inmundigande exakt samma diet som idag. Tanken svindlar, vilka var vi på den tiden? Min älskade Caroline, vännerna, guiderna som kom och gick. Vad blev det av oss?

Här om veckan var jag tillbaka i Mariestad. Börstorp är sålt, nya ägare har tagit över och traditionerna är annorlunda. De vackra grindarna i änden av den långa allén är borta. Grindarna som Herbert ritat och låtit tillverka. Grindarna som jag omsorgsfullt stängde varje kväll.

Men i den forne borgmästarens residens inne i staden lever ännu traditionerna. Där kan vi fortfarande duka fram lunchen, övervakade av jägare och villebråd avbildade på småländska väggmålningar räddade från det av Drottning Kristina förlänade Ulfsnäs. Där kan vi fortfarande känna närvaron av det liv vi en gång levde.

???????????????????????????????

Mitt liv tog en ny och helt annan vändning när jag mötte Börstorp. Eller snarare när jag mötte Danielle. Hon tog mig på allvar, trots min ungdom och naivitet såg hon min styrka och mina möjligheter. Hon blev min mentor. Jag är så stolt och så tacksam att jag fått äran att ta del av den värld hon gav mig tillgång till.
Tack vare det där första mötet på ”Lilla galleriet” i Mariestad fick jag möjlighet att se en annan verklighet. En verklighet där det fanns plats för en ung man som mig. Mina intressen och kunskaper värdesattes, ja de till och med uppmuntrades.Särskilt en av mina nya vänner,”Lelle”, stärkte mig. Hon var redan etablerad i den värld jag ville tillhöra och hävdade med eftertryck att jag borde studera etnologi. Nu blev det konstvetenskap, men med många år i museivärldens mest kulturhistoriska källarvalv.

Ja tänk vilka känslor en tallrik ostpasta kan få en att förnimma!

0016.5

Tankar om blåsippor och annat

hepatica15

Jag skulle inte vilja kalla mig pessimist, det är jag alldeles för glad för. Visst har jag mina stunder när jag tvivlar, undrar om det överhuvudtaget är möjligt. Det där med att få livet att fungera som man vill. Men som sagt, för det mesta är jag hoppfull.

MEN, nu i dessa yttersta tider får jag allt oftare en känsla av hopplöshet, en känsla av att vi i allt snabbare fart rusar mot katastrofen. Att allt ändå kommer att gå åt helvete.
Häromdagen råkade jag se på TV, ja det händer ytterst sällan nuförtiden, och fick då se en propagandafilm för Sverigedemokraterna. Min spontana tanke, ja jag tog det snarast för givet, var att det rörde sig om ett nyhetsinslag eller liknande där man skulle debattera vad filmen ville säga. Men så var det inte.
Jag hade utsatts för samma sorts populistiska propaganda som tycks ha lurat förfärande stora delar av Sveriges befolkning. Där, mitt i min vardag, satt partiledaren för en politisk rörelse som spottar mig rakt i ansiktet, som säger att jag ett äckel, någon vars kärlek och förmåga att älska inte är värt annat än förakt.
Jag står där framför TVn och inser med fasa att det här är verkligheten. Vi har välkomnat dessa åsikter in i våra vardagsrum. In i vår vardag. Gjort dessa ideologier till en normal del av det politiska samtalet. Ingen har stoppat det, ingen har försvarat oss.
Vi Svenskar har inte försvarat oss.

Nu har vi bara att acceptera. Att läsa våra historieböcker och inse att vad som händer i Europa och i Sverige i dag har hänt tidigare. Det människoförakt som resulterade i ett fullkomligt ödelagt Europa startade inte med magnifika marscher i Berlin, Paris eller Oslo. Det startade i små källarlokaler och rökiga caféer där missnöjda män möttes för att gemensamt komma fram till vad orsaken var till att deras livssituation såg ut som den gjorde. Varför var det ingen som lyssnade på dem när de försökte förklara hur samhället såg ut. Varför var alla politiker ointresserade av att höra sanningen?
Dessa män formulerade en sanning, en ideologi, där världen var enkel att förstå. Där svart var svart och vitt var vitt. Där män var starka och där kvinnor visste sin plats. I den världen fanns inte plats för någon eller något som kunde störa idealbilden. Handikappade människor var, oberoende av etnicitet, missfoster och hade inget berättigande. Romer var tjuvar, Judar var degenererade och Homosexuella var perverterade.
I den värld som dessa män drömde om kunde man med fördel sortera bort oönskade människor. De hade ju ändå knappt något människovärde. De tillförde inte samhället något.

Bundesarchiv_Bild_146-1993-051-07,_Tafel_mit_KZ-Kennzeichen_(Winkel)_retouched

Snart är vi där igen. Precis som då har vi en värld där arbetslöshet och utanförskap breder ut sig. Där stora grupper saknar förankring i det samhälle där de har makt att tillsätta regeringar. Där skrämmande stora grupper av människor vilka inte fått tillgång till utbildning tar till sig lättuppfattade idéer om en annan värld. En värld där det finns någon som lyssnar till dem, någon som har lösningen på alla de fel och brister som alla vet om, men som ingen talar om. Äntligen finns där någon som förstår!

Som sagt, jag känner mig dessvärre allt mer nedstämd när jag tänker på vad som kommer att hända med Sverige och med världen. När jag inser att människor som jag tidigare uppfattat som kloka och medkännande visar sig ha helt andra funderingar. Tankar och idéer där klokskapen och medkänslan helt åsidosätts. De är villiga att använda sin rösträtt för att på så sätt hjälpa hånfullt leende populister att ta sig in i vårt svenska parlament.
Men vi kan inte skylla ifrån oss, vi kan inte anklaga någon annan för att det ser ut som det gör. Vi har på egen hand skapat det samhälle som föder människoförakt och intolerans. En osolidarisk värld där jaget är det viktigaste och mest intressanta, det enda man har att ansvara för. Där ”vi” endast inkluderar de människor som delar ens egen livssituation, de vilka man kan känna samhörighet med. De andra har man inget ansvar för, de kan få klara sig bäst de vill. Oftast handlar det ju ändå om parasiterande idioter som inte tillför samhället något! I dag är det utomeuropeiska invandrare som tär på samhället, i morgon är det vården av våra funktionsnedsatta som kostar för mycket pengar. Eller kanske historieundervisningen i skolan som berättar fel saker, eller kanske adoptionen av ickeeuropeiska barn som måste begränsas.
Det finns tack och lov alltid någon marginaliserad grupp eller företeelse man kan skjuta över skulden på.
Jag vill inte ha ett sådant Sverige!

Birgit Sparre och lusten att läsa

7205 - Birgit Sparre

Måndag. En Malungsmåndag. Jag är tillbaka i kulturarvet efter en vecka på Hamra. Från en sorts vårvinter till en annan. Där hemma blommade krokusen, här hemma täcker snön fortfarande vad som komma skall.
Arbetsdagen började med planeringsmöte. vilket jag i vanlig ordning missade, att man aldrig lär sig! Hur som helst så hann jag i alla fall delta i en diskussion om läsandet bland barn och ungdomar. Ett läsande som enligt alla mätningar går ner.

Min egen lust att läsa, och min egen nyfikenhet att undersöka språkets möjligheter, grundades till största delen i sällskap av Kitty Drew och hennes ständiga vapendragare George och Bess. Att böckerna var så kallade flickböcker kan jag inte minnas att jag vid den tiden överhuvudtaget reflekterade över. Det var spännande böcker, punkt slut.
Så småningom förstod jag att det egentligen var tänkt att jag som pojke skulle läsa andra typer av böcker. Sådana som hade en pojke i huvudrollen, helst en som var både sportig och motorintresserad. – Herregudsåointressant!
Nej mycket hellre en spännande Kitty, eller kanske ännu hellre systrarna Mary och Lou vilka precis som Kitty löste mysterier på löpande band.

181315274_3c568b3e-a0bb-4f31-aff2-bc95dc7f9bdc

Så småningom blev jag tonåring, vyerna blev vidare och det behövdes mer för att fylla behovet av fascinerande berättelser. Det var då jag upptäckte Birgit Th. Sparre.
Vilken upptäckt! Här fanns en annan människa som tog med mig in i en helt ny värld. En värld av skönhet och förfall, av hjältemod och fåfänga. Här fanns människor av kött och blod, torpare och grevar i någon form av ”helig” allians. Visst var Birgit Sparres världsbild förenklad i viktiga avseenden, det är jag fullständigt medveten om i dag, men trots det så är jag henne evigt tacksam för att hon gav mig en fullkomligt ovärderlig läsupplevelse. Jag växte i mötet med hennes ord och formuleringar. Det gav mig ett nyanserat språk och en medvetenhet om att livet var komplext. Att allt inte är riktigt så som det utger sig för att vara.

180253246_80f00965-2cf0-4429-af6b-c0b10d6f13c5

Att då upptäcka med vilket oerhört förakt man vid den tiden talade om hennes författarskap känns märkligt. Det ryms en stor portion klassförakt i ordvalet hos de lektörer på bibliotekstjänst vilka var satta att recensera nyutkomna böcker. Läs bara Monika Waleijs sågning från 1980, där hon med full styrka ångar på i sin fullkomliga brist på inlevelseförmåga:

”Herrgårdsromansen är den åttonde och förhoppningsvis sista delen av Birgit Sparres serie om Gårdarna runt sjön. Handlingen kan utan svårighet komprimeras till en sida, medan miljöskildringen, – enkannerligen heminredningen – är en salig blandning av museikatalog och Sköna hem. Personskildringen är å andra sidan lika med de agerandes namn. Således heter noblessen Joachim Riddercrona, den präktige läkaren – som kan bjudas till herrgården på middag! – Erik Ek, tjänstehjonen är tillnamnslösa och benämns Aldur och Hilma, den snustuggande urbefolkningen Ville i Vassruggen… Denna osannolikt feodala miljö kan endast tidsbestämmas genom det i sammanhanget nästan chockartade omnämnandet av Vietnamkriget och flower power… Det mest positiva som kan sägas om boken är att den är kort och att typografin är lättläst”

Stackars Monika Waleij, jag hoppas att hon ändå kanske någon gång kunde tillåta sig att förtrollas. Att slappna av och drömma. Njuta.
Hennes kollega Gösta Enoksson, också han en av de som var satta att avgöra vilka böcker som kunde anses lämpliga att tillhandahållas via Sveriges bibliotek, medger ändå att:

”så länge författarinnan håller sig till vad hon hört berättas, sägner och skrock, bygdeoriginal, arbetsförhållanden på glasbruket, glastillverkningen, kroglivet, så länge är romanen underhållande och har ett visst intresse

Han lägger dock in en brasklapp som säger
”Men i skildringen av huvudfigurerna misslyckas hon helt och det samma gäller romanintrigen. Hon blir sentimental och banal, det hela utmynnar i gottköpsromantik av värsta slag. Boken efterlämnar en fadd smak.”

Thank God för lite ”gottköpsromantik” säger jag!

Åkesson i Uganda

gay-uganda

Ibland känns det väldigt fjuttigt att sitta här i sitt eget lilla hörn av världen och formulera tankar kring arkitektur, byggnadsvård och gamla nedsuttna soffor. Vem gagnar det? Gör det någon skillnad? Blir arkitekturen skönare, linoljefärg ett självklart val och sofforna omhändertagna? Ingen aning faktiskt, men ibland känns dessa spörsmål som tämligen oviktiga.

Häromdagen undertecknade Ugandas president Yoweri Museveni en lag som i sin avskyvärda tydlighet visar på ett avgrundsdjupt mörker i människosläktet. Ett mörker som hämtar sin näring ur okunskap och människoförakt.
Just okunskapen är mänsklighetens värsta fiende. Genom att hålla stora folkgrupper utanför möjligheten att själva ta till sig kunskap och information skapar man möjlighet att kontrollera och dominera. Okunskap skapar rädsla och rädsla föder hat. Ett hat vi redan sett åtskilliga exempel på i världshistorien.

I dagens Afrika, i länder som exempelvis Uganda, där en stor del av befolkningen är outbildad och i många fall även analfabeter, skapas på många håll ett samhälle där människovärdet helt åsidosätts. Där föraktet för de medmänniskor vilka lever sina liv på ett annat sätt än en själv är sanktionerat från högsta ort. Och då tänker jag inte enbart på regeringar och presidenter. Nej, för många afrikaner, inklusive presidenter och lagstiftare, står kyrkan som den viktigaste sanningssägaren i deras liv. Det kyrkan predikar, det tror man blint på.
Problemet är bara att kyrkans företrädare gömmer sin egen rädsla och sin grundmurade okunskap bakom en ridå av uppdiktade sanningar. Människor luras att tro på löften om en bättre tillvaro, en tillvaro som är reserverad just för dem. De som deltar i kyrkans möten och följer deras dogmer. De som lever på ”rätt” sätt, med rätt livsstil, rätt mathållning, rätt klädsel och så vidare. De och enbart de, kommer att få njuta Guds härlighet.
Vi och dom.
De andra, ”dom”, är förstås dömda att brinna i helvetets eldar, och kyrkan drar sig inte för att bidra med bränsle. Tvärtom, genom att ständigt predika sin människosyn ger de hela tiden folket nya förklaringar till varför de skall hata och förakta andra. Eftersom detta är den enda ”kunskap” man får om hur andra människor lever, ja då blir naturligtvis resultatet förödande. Våldtar man en lesbisk kvinna för att ”bota henne” eller slår ihjäl en homosexuell man så kan man ju nästan säga att man gjort en god gärning. Man behöver i alla fall inte oroa sig för någon bestraffning.

svedem

Nu är det ju inte så att vi i västvärlden kan slå oss för bröstet och förfasa oss över hur barbariska afrikanerna är. Vi lider av samma sjukdom här. Okunskapen och föraktet sprider sig med oerhörd kraft. Nästan varje dag påminns vi i media om hur farligt nära en kollaps vi är. Hur föraktet för ”de andra” ökar.
Kunskapsnivån sjunker dramatiskt, vi blir experter på att konsumera varor men vi vet inget om hur samhället fungerar. Och som sagt, okunskap är förutsättningen för så mycket av det sämsta hos oss. Vi blir rädda och vi blir lättlurade. Vi accepterar förenklade lösningar på komplicerade problem och blundar för konsekvenserna av vår dumhet.
I Norge har man nyligen tvingats acceptera att folket, i sin outsägliga vishet, röstat in det högerpopulistiska Fremskrittspartiet i regeringen. Här i Sverige står vi inför ännu större hot. Om vi inte agerar i tid kommer vi efter nästa val att i regeringen ha ett parti vars grundläggande ideologi hämtar sin näring direkt ur nazismen. Det blir i så fall konsekvensen av att vi låtit stora grupper svenskar sjunka ner i okunskap och rädsla för det de inte omedelbart förstår. De har blivit ett lätt byte för de sverigedemokratiska ”predikanter” vilka likt sina ugandiska kollegor lovar en bättre och mer lättförståelig värld.

Som sagt, det känns lite ”smått” att bekymra sig om färgen på fasaden och grusgång eller inte grusgång ibland. Men det borde väl finnas plats för både och. Ofta har jag, precis som många andra, velat engagera mig på något sätt men inte riktigt kommit till skott. Politiken är förstås en väg, men kanske ändå inget för mig.

CaravaggioEcceHomo

Kyrkan skulle kunna vara en annan. I min ungdom ville jag bli präst men insåg ganska snart att det fanns alltför många saker jag inte kunde acceptera, inte minst det exkluderande synsätt som fortsatt finns inom vissa kyrkliga kretsar. Vågade kyrkan bara ta ställning för Människan skulle den kunna vara en så mycket starkare kraft. En kraft som kunde förmedla kunskap om hur vekligheten ser ut, hur människan ser ut. Ecce homo!

Generad Genet

;genet_jean_0

En gång var jag ung. det är ganska många år sedan vid det här laget. Jag satt i en stenlagd förstuga och läste. Mina tankar svävade bort till en annan värld, en värld fylld av längtan och åtrå.

Där i det västgötska 1600-talets slottsmiljö satt jag, en yngling med förväntningar om en annan framtid, en framtid av besvarad längtan och åtrå.

Den som formulerade min ungdoms förbjudna tankar var Jean Genet. Han gav mig möjligheten att se in i något som var jag, något som snuddade vid ett okänt inre. Genom att ta del av hans sanningar förstod jag att livet inte var självklart, inte planerat och ordnat så att det skulle flyta på i förutbestämda ramar, utan i stället var något jag själv hade kraften att råda över. För mig betydde det mycket, och gav mig dessutom nya insikter om vem jag var och vad jag kunde ge och få i mitt fortsatta liv.

Boken jag läste var inte bara till innehållet fylld av Genetsk skönhet, den var också till det yttre formgiven med styrka och närvaro, alltså med, i mitt tycke, sann skönhet. Det fanns ett tydligt samband mellan bokens inre liv och vad den presenterade sig som. En brutal och svårdefinierad skönhet.

Hur besviken blir jag då inte när jag tvingas se vad som omsluter dessa litterära mästerverk i dag.

rosenmiraklet_omslag_0<

matrosen_stjarnan_omslag
En fullkomligt urvattnad schablon av homosexuell identitet. En standardiserad yngling med vattnig sängkammarblick. Musklerna på kommersiellt rätt ställe och oantastligt välondulerat yttre. Alltså fjärran från en värld av ovårdade fångar, upptagna av sin egen och sina medfångars tillbakahållna åtrå. Torftigheten firar triumfer!

Som homosexuell man, stolt över att vara just det, blir jag så förbannad när jag tvingas bli reducerad till en konsumerande nolla, någon man kan lura med ett förföriskt yttre eller en tillrättalagd blick. Jag känner mig förnedrad, eller kanske snarare förnekad. Förnekad min rätt att vara just den jag är. En man med självaktning, någon som känner stolthet och ödmjukhet. Jag behöver inte ”vackra” pojkar för att vilja köpa en bok, än mindre för att känna mig bekräftad som man. Så sorgligt det känns att inte bokförlagen fattat det.

Nåväl, jag förutsätter att det här bara är en sorglig parentes, ett uttryck för det avslutade 1900-talets rädsla för att ta ställning. I framtiden kommer vi att kunna glädjas åt livslust och åtra, styrka och svaghet, både i ord och bild.