Malung

Är du tjej eller?

Fredag i Malung. Egentligen skulle jag varit i Falköping, men nu blir det ju som bekant inte alltid som planerat. I stället fick jag tid att grundmåla hela trapphallen inför den stundande marmoreringen.

Fångad i detta tämligen monotona arbete och med musiken från ungdomens 80-tal på hög volym i bakgrunden börjar tankarna vandra. Vem man är och vem man var, och ännu mer intressant; hur hänger det ihop.

Untitled-4 - Kopia - Kopia (2)

Är du tjej eller kille? ja, men säg då,! vad är du?

Det är 70-tal i Tidaholm, jag är i yngre tonåren, och som de äldre damerna säger ”söt”. Håret är långt och kläderna utvalda med stor omsorg. I skolan tillhör jag inte någon särskild gruppering. Inte de häftiga, inte de religiösa, inte heller töntarna, men definitivt inte  de självpåtaget tuffa grabbarna. En lillgammal pojke som skapar sina egna världar.Frågan om jag är tjej eller kille fick jag oändligt många gånger under dessa år, nästan alltid ställd med ett hånfullt skratt eller en nedvärderande blick. Om det nu var så att jag var kille skulle jag väl för fan inte se ut som en tjej!

Jag hade inget svar på frågan. Visst, jag var kille. Det var väl inget att tjata om. För mig var det helt enkelt en ointressant fråga. Jag kunde lika gärna vara tjej, eller egentligen var det väl så att jag i den åldern mycket hellre varit tjej.

Häromdagen mötte jag via YouTube en människa som åter igen fick mig att börja fundera över min egen identitet. Rain Dove, en amerikansk modell som både arbetar som kvinna och som man. Som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det konventionella. Jag blev oerhört fascinerad, och lycklig. En så klok människa! Så levande.

 

Samtidigt minns jag min egen uppväxt, hur det som uppfattades som feminint hos mig ofta sågs på som något mindre attraktivt, något att gömma. När jag som barn fick följa mina äldre släktingar till deras arbete och där satt och sydde dockkläder, då skämdes de. När jag många år senare gjorde entré på kommunens luciafest i långt lockigt hår, hemsydd Madonna-outfit och armband ända upp till armbågarna, då skämdes mina arbetskamrater. Vid det laget hade jag dock slutat bry mig. Jag var stolt över den jag var och behövde inte be om ursäkt.

Mycket av den stoltheten har jag helt säkert min mamma att tacka för. Det var hon som hjälpte mig att sy de mer komplicerade Barbieplaggen och det var hon som också hade lockat mitt hår inför luciafesten. Visst kunde hon tala om vad hon tyckte, och tyckte det gjorde hon!, men aldrig så att jag behövde känna mig nedvärderad.

Hon hade uppfostrat mig i en anda av kärlek. Trots en ibland mycket turbulent barndom där hon inte alltid var närvarande kände jag mig alltid älskad och värdefull. För henne var det en självklarhet att alla människor hade samma värde. Ytterst sällan hörde jag henne tala illa om någon.

IMG_0004 - Kopia

När jag i fem-sex-årsåldern inget hellre ville än att få klä mig som en prinsessa i fina klänningar tog hon upp det med en av mina mostrar. Snart stod jag lyckligt leende framför spegeln i min kusins avlagda klänning. Den var gissningsvis från slutet av 40-talet, rutig med korsstygnsbroderat liv. Till klänningen hörde också ett volangprytt förkläde och små svarta skor med guldspännen.

Stolt och, som jag tyckte, väldigt fin sprang jag runt i min nya klänning. Mamma tyckte också att jag var fin.Vad hon innerst inne tyckte det vet jag inte, men hon såg att jag var lycklig, och jag gissar att det räckte för henne. Helt säkert fick hon många gliringar av sin omgivning, man ska komma ihåg att det här var i slutet av 1960-talet. Själv hade jag inte en tanke på att det kunde anses konstigt att jag ville vara fin. Det blev flera klänningar så småningom. Mammas bästa väninna var också en klok och okonventionell kvinna. Dessutom med en rejäl dos glamour och två ännu mer glamourösa döttrar. Där kunde jag frossa i de mest fantastiska avlagda kreationer. Pärlbroderad chiffong och pälsbrämade aftonkappor.

17 år

Barndomen och den tidiga ungdomens värld var som sagt ganska begränsad. I Tidaholm fanns inte många alternativ för en pojke utan intresse av att spela fotboll. Min räddning blev biblioteket, något jag skrivit om här. Där blev man aldrig ifrågasatt, där mellan bokpärmarna fanns den riktiga världen. Lite av just det skulle jag komma att möta på Helliden, skolan där jag ”hittade mig själv” som det så vackert heter. Håret fick växa, kajalpennan blev en trogen vän och mamma sydde mig leopardfläckiga ridbyxor.

När jag i tjugoårsåldern började spendera allt mer tid i Stockholm vidgades världen ytterligare. Så även mina influenser. Det långa håret lämnades på Klippotekets golv och från SkoUno klev jag ut på Gamla Brogatan i mitt första par Dr Martens.

5

Den man jag är idag bär naturligtvis med sig mycket av den pojke jag var. Jag kan fortfarande bli lycklig av att hitta vackra paljettklännigar på Erikshjälpen eller Myrorna. Klänningarna får dock hänga kvar i butiken. Jag tror inte att jag idag skulle känna samma glädje som pojken framför spegeln för 45 år sedan. En skallig Conchita Wurst med stora fötter och love-handles både här och där – nej, jag tror vi hoppar över det!.

Eftersom jag tidigt fick lära mig att jag var värdefull som jag var, har jag heller aldrig uppfattat min homosexualitet som ett  problem eller en belastning. Snarare tvärtom, jag kan inte föreställa mig ett annat alternativ. Det händer ibland att mina erfarenheter från tiden som ung och nyutkommen ifrågasätts. – Men, så enkelt kan det väl inte ha varit? Jo, som jag minns det så var det en ganska okomplicerad process. Min mamma hade naturligtvis redan insett hur det låg till, och den enda, mycket spontana, förmaning jag kan minnas var att jag inte fick  komma hem med någon ”tråkig” blond kille. Hellre en stilig spanjor eller italienare!

Att vi fortfarande idag 2016 ständigt påminns om hur lite som hänt, hur mycket av tidigare generationers begränsande uppfattningar som styr våra liv, känns ibland kvävande. Att det fortfarande finns gott om vuxna män som  ryser vid blotta tanken på att tvingas assistera sin hustru genom att bära hennes handväska. Eller okunniga mammor som med upprörd min och bestämd röst upplyser sitt oskyldiga barn att det där är ju en ”tjejfärg”, det kan du väl inte ha begriper du!.

Nu finns det lyckligtvis motkrafter. Hos många ungdomar ser jag en helt annan bild växa fram. Kloka , tänkande, varma och generösa möter de världen. Den värld där de uppfostrar sina barn till att bli de starka individer de är ämnade att bli.De finns där i min närhet och de ger mig styrka och framtidshopp.

Varför bry sig?

_DSC9361 - Kopia

Visst, jag är oreserverat stolt över mina rötter i den västerdalska myllan. Inget kan ändra på det. Min saknade pappa har sett till att jag har flertalet av mina förfäder  och förmödrar bland de strävsamma självägande bönder vilka en gång byggde upp Malung, Dalarna och Sverige. Här kommer jag för alltid att vara ”hemma”, kunna känna att själen får möjlighet att slå sig till ro. Men så ibland inträffar saker som gör att man börjar tvivla. Kanske är det så att jag är ensam om denna stolthet, kanske finns det  ingen mer som tror på en framtid för denna i vissa avseenden avlägsna provins. Borde vi  helt enkelt sluta bry oss om landsbygden över huvud taget.

Tack vare mitt arbete har jag förmånen att få spendera regelbundna tvåveckorsperioder i Malung. Varje morgon under dessa veckor passerar jag bron över Västerdalälven. En promenad vilken också på ett ytterst brutalt sätt tvingar mig att se hur Malungs identitet försvinner, hur det brandskadade men  fordom så stolta garveriet decimeras till ett intet. För att ersättas av vad kan man fråga sig?  Nu har saneringsfirmans maskiner effektivt och med förskräckande snabbhet eliminerat en viktig del av vad som fanns kvar av Malungs industrihistoria. Endast skorstenen reser sig ännu trotsig mot skyn. Det är naturligtvis endast en tidsfråga innan även den störtar till marken. Följd av ett stort ingenting.  Nåväl nu är situationen som den är, oförstående människor har anlagt en brand och ytterligare ogenomtänkta beslut har fått ödesdigra konsekvenser. Allt jag kan känna är besvikelse.

Någonstans, i något rum, där personer i beslutsfattande ställning samlats, har man bestämt att Malungs kulturhistoria inte behöver värnas. Den gör ingen skillnad, spelar ingen roll. När alternativet är efterforskningar, kunskap och omdöme har man i stället beslutat att följa en betydligt enklare väg. Elimineringens väg. Det man gör sig av med behöver man inte bekymra sig om. Problemen försvinner och man kan se framtiden an utan att behöva ta ansvar. Lite samma fenomen som det jag upplevde när jag i ungdomen flyttade till Stockholm – spolar man bara ner det i toaletten så försvinner det. Mitt förtroende för försäkringsbolagens och deras ansvarstagande var redan tidigare försvagat, det har inte blivit stärkt av detta beslut.

Déjà vu i Hackefors

Auktioner och loppisar, antikaffärer och lumpbodar. Överallt finns de – föremålen som någon valt bort.
Kanske började deras liv som länge efterlängtade nyförvärv, inköpta för slitsamt hopsparade pengar. Kanske var de från början gåvor, eller kanske ogenomtänkta spontaninköp. Hur som helst så blev de alla någon gång tillverkade, av någon.

IMG_0006

Här om dagen blev jag påmind om hur det mesta av våra avlagringar, våra möbler, kläder och föremål vandrar runt i ett näst intill evigt kretslopp. På en loppis utanför Linköping fick jag syn på ett bord av en lite ovanligare typ. Något slags spelbord i nyrenässans, en rest från ett herrum för hundra år sedan. Bordet kändes märkligt välbekant.
-Tänk, precis ett sådant hade vi på Börstorp, sa jag till Mr Right, under tiden som jag ivrigt botaniserade vidare bland ”bråten”.
Lite längre fram i gången stod en låda där det stack upp några kopparstick. Bakstyckena hade lossnat och bilderna hängde med ett nödrop fast i passepartouterna. Ramarna var av lite olika sorter, några IKEAlister och några ”riktiga”.
-Men herregud, det är ju våra gamla utställningsbilder från Börstorp! Jag har ju själv suttit och ramat in dem, den ljusblå tesa-tejpen sitter t.o.m. kvar.
Där låg de, bilderna på diverse musikanter och dansande sällskap som Danielle beställt från Nationalmuseum och som jag sedan monterat i de mödosamt guldpastebehandlade ramarna. Den sommaren, det måste ha varit i början av 90-talet, handlade utställningen om musik. Slottet ljöd av toner och vi hade skapat fantastiska miljöer. I en av ”pocherna” alltså de sexkantiga utbyggnaderna på gavlarna, hade vi t.o.m. byggt upp en scen ur Mozarts Don Giovanni. Härliga minnen!

IMG_0017

Men hur hade dessa utställningsfragment från Börstorps slott hamnat på en sunkig loppis i Linköping? Ja, som sagt, föremål kan ibland få ett eget liv. När slottet såldes i början av 2000-talet lämnades en del saker kvar. Inga dyrbarheter, men lite småsaker som kunde skapa någon slags stämning i de tomma rummen nu när de nya ägarna skulle ta över. Om ansträngningen uppskattades eller inte har jag ingen aning om, men syftet var i alla fall gott.
Nu är ju ingenting för evigt, så efter knappt tio år såldes Börstorp igen.Flyttlasset gick till Östergötland. Den här gången lämnades inget till näste ägare, allt och lite till följde med. En del såldes på auktion och resten dumpades tydligen på den loppis där jag hittade bordet och bilderna. På auktionsfirman Gomer & Andersson i Linköping förekom under 2014 åtskilliga utrop där proveniensen sades vara Börstorps slott. Endast ett fåtal av dessa var dock föremål som lämnats kvar av familjen Ribbing. Det mesta var saker som endast hade marginell anknytning till Börstorp.

medium_item_209636_fbaaed7a0a

 

Själv köpte jag fyra stolar i någon slags återhållsam nybarock/nyrenässans. Dessa fyra stolar kommer ursprungligen från det Ribbingska hemmet på Östra Storgatan i Jönköping, hamnade sedan på Brahegatan 39 i Stockholm och blev under många Börstorpssomrar på 1980- och 90-talen utställningsrekvisita, (ofta i sällskap med bordet som fanns till salu på Linköpingsloppisen) Tyvärr har stolarna därefter berövats det mesta av sin värdighet, inklusive de rutiga överdrag som Danielle sydde för att skydda det ömtåliga lädret.
Numera har de dock fått ett nytt hem i salen på Sandbäcksgården i Malung.

Nå, men hur blev det med utställningsbilderna då, Musikanterna som låg slängda i en loppislåda? Jo jag köpte en, resten fick tillsammans med bordet fortsätta sin vandring mot föremålens nirvana.

Ottossons & Ellos

Jag kan knappt sluta titta. Det blir så fint!
Efter sommarens ihärdiga skrapande och den tidiga höstens mellanstrykning lyser nu Sandbäcksgården i sin nya linoljefärgsfagra dräkt. Efter moget övervägande samt ett och annat inspirationsbesök på platser som Kisa och Ronneby brunn,( Tack för tipset Miras Mirakel! )blev det Kittvitt,Vetegrått och Thottgrönt. Alltså som synes väldigt nära originalfärgsättningen.

_DSC0407

_DSC0404

Det är fasaden mot vägen som är först ut. Till våren väntar först slutstrykning och sedan grundmålning av västfasaden. Fasaderna mot öster och norr är som ni redan vet i betydligt bättre skick och får vänta ytterligare ett år.
Efter diverse jämförelser fastnade vi till sist för Ottossons färg. Vi har valt att använda den helt utan lösningsmedel och endast spädd med linolja. Fantastiskt skön att arbeta med, pigmentstark och lättstruken.

_DSC0251

Att vi skulle använda oss av linoljefärg var en självklarhet, något annat hade varit otänkbart. Senast huset målades var i mitten av 1910-talet och då fanns inte mycket annat än linoljefärg att tillgå, såvida man inte föredrog faluröd slamfärg. I dag finns mängder av mer eller mindre syntetiska färger att välja bland. Den ena mer fantastisk och hållbar än den andra. Men jag garanterar att inte en enda av dessa håller i 100 år. Det har linoljefärgen på vårt hus gjort. Här en lite suddig bild av gården, fotograferad en vinterdag på 1920-talet. Då stod fortfarande den gamla Sandbäcksstugan kvar, den som senare blev såld som ved till frusna stockholmare och ersatt av dagens verkstadshus.

DSC_0961

Märkligt nog har vårt val av färgtyp ifrågasatts. Till och med från s.k. fackhåll har vi mötts av skepsis och småleenden. Ja, ja, ”sånt där” säljer inte vi.
Nu har vi sådan tur att det i Malung ännu år 2014 finns en genuin färghandel. Grundad av Lisper Olof Jonsson alldeles i början av 1900-talet och under resten av seklet det självklara valet när malungsbor behövde färg eller tapeter. Firman fick så småningom namnet Ellos efter sin grundare (alltså L-Os) och växte sig allt större. Under senare delen av 1900-talet var verksamheten mycket omfattande och olika grenar av företaget sålde såväl möbler som porslin och parfymer.

Genom åren har här samlats ett gediget kunnande när det gäller det mesta som har med måleriyrket att göra. Till stor glädje för oss som kunder. När vi kommit hit med våra linoljefärgsfunderingar har vi mötts av idel intresse och kunskap. Att de kunde ta hem Ottossons linoljefärg var en självklarhet!
I dag ingår butiken i Happy Homes-kedjan men jag är helt övertygad om att alla malungsbor fortfarande köper sin färg och sina tapeter hos ”Ellos”.

Adventscafé i år igen!

Efter tre år måste det väl räknas som en tradition…?
Hur som helst så var det 2012 som vi i november för första gången öppnade vårt hem för allmänheten. Mängder av människor kom för att ta del av ett av Malungs mest välbevarade och intressanta hus. En byggnad med djupa rötter i en av de familjer som formade bilden av Malung.

_DSC6923 - Kopia

Här hade Pell Per Anderssons arvtagare, Nissjers Maria, skapat ett hem för sin familj. Byggt på den del av det storartade barndomshemmet hon lyckats rädda undan konkurs och förödmjukelse. Här uppfostrade hon och hennes man Täpp Emil Larsson sina barn, de barn som skulle föra arvet vidare.

Idag kan hennes barnbarn och barnbarnsbarn ta del av arvet från Pell Per och allt vad han gjorde för Malung.
Visst är det lätt att glömma vad våra förfäder och förmödrar åstadkommit, men när det gäller Pell Per Andersson är det svårt att förbise.

DSC_2865

Men som sagt, idag finns möjlighet för alla att ta del av den värld där Nissjers Maria och hennes familj levde. Vi öppnar huset och bjuder in till guidade turer i 1930-talets julpyntade hem. Här står granen klädd och det gamla julpyntet har tagits ner från vinden, precis som man gjort sedan början av 1900-talet. Följ med och upplev julen för 80 år sedan. Visningarna brukar vara populära, så köp biljett i god tid.
Dessutom har vi naturligtvis, som tidigare år, café och hantverk i skinnverkstaden. Här kan du köpa hantverk, hitta annorlunda julklappar och njuta av gott kaffe med dopp framför brasan i öppna spisen.

Ja just det, alla är ju inte från Malung. Tänk att det är så lätt att glömma…. Sandbäcksgården ligger i byn Hole, strax utanför Malungs centrum. På rätt sida av älven, alltså den västra.

Välkommen!

Sargad självbild

För en parisare är förmodligen Eiffeltornet en sinnebild för hemstaden, kanske omedvetet men ändå. För en tonåring i New York har frihetsgudinnan kanske blivit en del av identiteten som Newyorkbo. Jag gissar bara, ingen av mina vänner som möjligen skulle kunna kvala in som representanter har tillfrågats, men jag har en känsla av att mitt antagande stämmer. Byggnadverk har en förmåga att bli en vital del av vår självbild, vår identitet.

För mig som Malungsbo finns det några få byggnader som kan mäta sig med Eiffeltornet eller frihetsgudinnan i känslomässig betydelse. En är Lisellska huset, en annan är Garveriet. Eller var Garveriet måste jag nu dessvärre säga.

_DSC9360 - Kopia

Den byggnad som ända sedan slutet av 1800-talet representerat Malung och Malungs framåtanda är numera inget mer än en rykande askhög. Torsdagen den 17 juli 2014 försvann för alltid en viktig del av Malungs själ. Garveriet brann ner till grunden.

Som jag tidigare skrivit om grundades garveriet av en malungsson, Sangsta Anders Eliasson. En man som likt många av sina generationsbröder givit sig ut, vissa långt bort från hemsocknen, för att hitta försörjningsmöjligheter. Eliasson begav sig till till Ryssland för att lära garvaryrket och kom hem med både kunskaper och hustru. Hemma i Malung skapade han en storindustri och skrev därmed för alltid in sig i Malungs historia.

_DSC9411 - Kopia

Vad vi i och med denna brand förlorat är inte bara en rest från Malungs storhetstid, det är också en oersättlig länk till vår identitet som Malungsbor. De flesta av oss har någon släkting eller bekant som i hela sitt liv slitit i garveriets kemikalietyngda verkstadslokaler, givit sitt liv för att föda hustru, man och barn genom hårt arbete i en mycket tuff arbetsmiljö. Nu finns inget kvar som kan hedra dessa våra förfäder och förmödrar.

Vad som idag återstår av garveriet är tre skepp från den industribyggnad som uppfördes i början av 1900-talet samt murarna av ytterligare en stenbyggnad från samma tid. Tack och lov står även den imponerande skorstenen kvar. Allt detta utgör delar av en industrimiljö som förutom att ha spelat stor roll i Malungs framväxt även inspirerat konstnärer som Nils von Dardel och Albin Amelin till viktiga konstverk. Nu är det vår plikt att visa vår respekt mot tidigare generationer och bevara vad som återstår av Malungs första storindustri.

_DSC9470 - Kopia

Lyckan i att äga en bastpiedestal

Bild1 - Kopia

Malungs församling bjuder emellanåt in till en aktivitet som man valt att kalla ”God gemenskap”. Det hela tilldrar sig i vad som tidigare var Malungs prästgård, en egentligen ganska fin 1880-talsbyggnad i två våningar, placerad helt intill Västerdalälven. Prästerna är sedan många år utflyttade och huset har interiört tvingats genomlida flera hårdhänta ombyggnader. Trots detta finns en slags svårdefinierad frid i huset. Kanske kan det vara mina egna högst personliga minnen av begravningshögtider för både pappa och farföräldrarna som gör att jag känner på det viset, men faktum kvarstår; Det finns något vackert och just fridfullt över rummen.

myckelbyn

En torsdag i april var jag inbjuden som ”attraktion” vid ett av dessa tillfällen där den goda gemenskapen tänktes äga rum. Det var mitt andra ”God-gemenskap”- föredrag, och faktiskt, den gemenskap som skapas vid dessa anspråkslösa möten är vad jag skulle kategorisera som just god. En okonstlad atmosfär och ett tillfälle till lättsamt umgänge för personer vilka på grund av ålder eller andra skäl kanske sällan får tillfälle att möta andra. Medelåldern är relativt hög, rullatorerna många och kaffekopparna ålderdomligt små, och som sagt; Gemenskapen är god.

Ämnet för dagen var interiörer. Jag hade botaniserat bland Malungs lokalhistoriska arkivs fotografier och ställt samman en serie bilder som visar rumsinteriörer från Malung under, i huvudsak, det tidiga 1900-talet. Människor som poserar vid kaffebordet eller i soffan, ibland hållande en katt i famnen men oftast bara sittande framför kameran lugnt och stilla. På bilderna kan man se hur dessa västerdalska hem såg ut, se de vilt mönstrade tapeterna, häpna inför mångfalden av vävda trasmattor och glädjas åt den fullkomligt ohämmade mönsterglädjen. En sorts blommor på tapeten, en annan på möbeltyget. Rutiga mattor och kakelmönstrat linoleum på golvet. Alldeles oemotståndligt!

ffbf

dhj

tj

En detalj som jag noterade, och dessutom påpekade för åhörarna var att det i många av de fotograferade malungshemmen förekom en piedestal på tre ben, lindad med bast och försedd med tofsar i samma material. Uppenbarligen var detta en liten, förmodligen ganska billig, inredningsdetalj som hade blivit högsta mode i Malung runt år 1900. Och mycket riktigt, på ett fotografi taget hemma i salen på Täpp Emils 50-årsdag 1926 kan man se en blomsterkorg placerad på just en sådan bastpiedestal. Självklart måste vi se till att hitta något liknade för dagens Sandbäcksgård konstaterade jag. Publiken nickade.

täpp emil 50 år

Några dagar senare var vi på loppisbesök och mötte där en av torsdagens åhörare. En ung pojke med ett stort intresse för äldre tider och kulturhistoria. Han hade lyssnat på mitt föredrag och sett mina bilder. Nu kunde han berätta att han hittat just en sådan piedestal som jag sagt att jag ville ha. Den fanns till salu på en annan loppis i närheten.

bastpiedestal

Dagen efter stod det åter en bastklädd trebent 1800-talshorrör till piedestal på Sandbäcksgården! Egentligen ganska ful och för de flesta helt ointressant, men för mig näst intill ovärderlig. Just dessa små detaljer, att man uppenbarligen i Malung vid sekelskiftet 1900 ansåg det vara högst ”gouterat” att ha en sådan tingest i sitt hem, och att vi nu har en likadan i vårt hem gör mig så fantastiskt glad! Att det dessutom finns unga människor som känner samma glädje inför dessa kulturhistoriska bagateller gör mig fylld av tillförsikt inför framtiden.
På måndag, alltså den 19 maj, kommer jag att reprisera mitt föredrag om interiörer i sekelskiftets Malung. Den här gången i Kulturförvaltningens serie ”Udda måndag”. Befinner du dig i Malung eller dess närhet så är du hjärtligt välkommen till Malungs bibliotek. Vi börjar klockan 18.

Thorolf & Tidaholm

turbinhusön

När jag slutade nionde klass i grundskolan förutsatte mina lärare att jag skulle fortsätta på gymnasiet. Jag var ju så begåvad gudbevars.
En av dem, jag minns just nu inte hans namn, mer eller mindre tvingade mig att söka in på gymnasieskolan i Falköping, Ållebergsgymnasiet. Jag kom in på den linje som det var tänkt, men började aldrig.
Det blev inget gymnasium för min del.

I stället hade min teckningslärare., Leif Lindblom, sett till att lärarna från den estetiska linjen vid Hellidens folkhögskola kom för att bedöma om jag eventuellt kunde vara en tänkbar elev vid deras skola. Han visste hur gärna jag ville studera just där, och han såg, tack och lov, också min olämplighet för fortsatta gymnasiala studier.
Resultatet blev att jag antogs på dispens. Jag var bara sexton och egentligen två år yngre än den nedre åldersgränsen för att antas vid deras utbildning. Och visst, så här i efterhand ser jag naturligtvis att det inte var en utbildning som passade för mig. Jag var helt enkelt för ung.
För de flesta av mina klasskamrater handlade tiden på Helliden om att ta ett nytt steg i livet, att slutligen börja ansvara för sin egen utveckling. Jag själv hade precis börjat utvecklas, börjat fundera över vad livet kunde erbjuda mig.

helliden

Trots att jag ganska snart fick klart för mig att lärarna tyckte att jag var alltför obegåvad och dessutom irriterande svår att imponera på, blev det en period i livet som utan tvekan är bland de allra viktigaste i mitt liv. Jag fann en Peter som tidigare inte hade fått möjlighet att visa sitt rätta jag. Nu kunde jag äntligen, tillsammans med mer eller mindre vuxna människor, leva ut den jag var. Jag lät mitt hår växa, jag köpte svart kajalpenna och övertalade mamma att sy leopardfläckiga ridbyxor till mig . Livet hade börjat.
I dag är jag snart femtio och ganska klar över vem jag är. Sannolikt till stor del just den man jag då önskade att jag skulle bli. En man som har förmånen att leva i en värld där jag tas emot med värme, där jag får utvecklas och där jag får känna kärlek. Med en vardag delad med en man som i mina ögon är den vackraste av alla män, såväl inuti som utanpå. Med ett yrkesliv där min kreativitet kommer till användning i olika projekt och där jag hela tiden kan se en utveckling.

Varför nu denna känslosamma utläggning? Ja, det kommer sig av att jag i morgon ska presentera mina tankar och idéer kring ett iordningställande av biblioteket på Malungs folkhögskola.

_DSC7039

En fantastiskt fin miljö från förra hälften av 1900-talet. Fullkomligt befriad från ”fräschhet” och vit plastfärg. Här finns fortfarande en förtätad stämning av folkbildning och kultur, av en bildning som på den tiden ansågs eftersträvansvärd och betydelsefull.
Folkhögskolans bibliotek är till största delen inrymt i en villa, uppförd vid 1800-talets slut av en pionjär inom hembygdsrörelsen i Malung, Erik Thorolf. Thorolfs hustru, Anna, råkar dessutom vara född på Sandbäcksgården, alltså vår egen ägandes gård, allt hänger samman!

thorolfs villa - Kopia copy

Min uppgift blir att se till att folkhögskolebibliotekets kulturhistoriska värde bevaras och kanske till och med förstärks. För någon som likt mig har folkhögskolan att tacka för så mycket i livet känns det bra att kunna ge tillbaka något av det jag fått.

_DSC7050
_DSC7052

Adventscafé 2013

_DSC6923

Förra årets adventscafè, vårt allra första, blev ju som kanske några av er minns en riktigt trevlig tillställning. Jag skulle, om jag inte varit så blygsam, kallat det en succé.

Så i år var det då dags igen. Inför den 16 november hade vi fixat och ordnat till långt in på nätterna. Allt skulle bli minst lika bra som i fjol. Nu fanns det dessutom betydligt mer för gästerna att titta på i stora huset. Fjolårets tämligen spartanska interiörer hade blivit åtskilligt mer autentiska.

Gästerna kom, köpte hantverk, drack kaffe och njöt av Mr Rights egenhändigt förfärdigade lussebullar av östgötsk modell. Själv höll jag i visningarna av det julpyntade gamla hemmet i stora huset. Även i år avslutades visningarna i övervåningens fantastiska köksmiljö, denna gång kompletterad med julpysslande barn i tidstrogen kostymering.

_DSC6936

_DSC6863

_DSC6859

Färgflagor & Kardemummabullar

Tillbaka på Hamra efter två veckor i ett varmt och soligt Malung. Runtomkring oss har det dansbandats för fullt och Malung blev som vanligt under vecka 29 helt förvandlat. 10.000-tals besökare under en vecka märks kan jag lova!

_DSC5203 - Kopia

Här hos oss var det dock betydligt fridfullare. Förvisso var verkstadshuset fullt av gästande släktingar och stora huset använt till sommarcafé, men som sagt betydligt lugnare än nere på byn. Förutom att servera kaffe och Mr Rights egenhändigt bakade godsaker fick vi tid att testa den nyinköpta färgskrapan.

_DSC5235 - Kopia

Den snart hundraåriga linoljefärgen på söderväggens solbrända fasad släppte utan större ansträngning. Virket där under är lika hårt och friskt som när det sågades i början av 1900-talet. På norrsidan av huset, där solen inte gjort lika stor ”åverkan”, är dock färgen fortfarande efter alla år intakt.

_DSC5245 - Kopia

Lite blekt och kritig, men fortfarande vid god vigör. Jag behöver väl inte nämna att det naturligtvis är linoljefärg av högsta kvalitet som huset målades med 1915…