Måleri

80-tal på Sveavägen

Snön faller, det är tidig morgon och fortfarande mörkt. Niklas och jag tar oss fram genom snödrivorna på väg hem från Confetti. Ett stopp på Blå apelsin har det också blivit. På Frejgatan ser vi en stor container fylld av bråte. Högst upp ligger en TV. Vi bestämmer oss för att ta med den upp till mig, jag har ju ingen TV, och den funkar säkert. Vilket den naturligtvis inte gör. I stället blir det någon slags kortslutning i den blöta TVn och det börjar ryka om den. Inte särskilt genomtänkt med andra ord. Apparaten bärs tillbaka till containern och vi går skrattande upp till min lilla jungfrukammare på Sveavägen.

Så spontant, korkat och oförsiktigt var mitt 80-tal.

stockholm_barer_klubbar_top

Niklas heter idag Eva och lever så vitt jag vet ett helt annat liv. Det gör jag också. I kväll står jag i ateljén i Malung och målar på min stora bild av gamla kära Börstorp. Det går framåt. Inte särskilt fort, men ändå framåt. Till våren är den färdig.

Det stockholmska 80-talet känns så nära och samtidigt så oändligt långt borta. Vi var så oskuldsfulla i vår tro och våra förhoppningar. Allt skulle bli storartat. För några av oss gick det bra, för andra inte. Kanske hade jag tur, eller kanske gjorde jag kloka val. Hur som helst så finns jag fortfarande med.

Confetti var bäst, där var det alltid bra musik och intressanta människor, de flesta var ganska vanliga förortsfina pojkar som sökt sig till stan. Andra betydligt mer iögonfallande, med utstuderad klädsel och fulla av attityd. Visst blev man imponerad, själv befann man sig ju någonstans mittemellan, trots adressen på Sveavägen.

kungsgatan_sveava%cc%88gen_1965

Den praktfulla exteriören motsvarade dock inte alltid innehållet. Efter en annan sen natt inviterades min bästa vän och jag in till några av dessa självpåtagna ”stjärnor”. Glansen falnade så snart vi stigit in i tamburen. En näst intill tom våning, möblerad med nedsuttna soffor och rangliga pinnstolar. Inredningen och hela atmosfären i bostaden illustrerade på ett övertygande sätt värdfolkets verkliga natur. Ointresserade och tråkiga, och med hål på strumporna.  Bekantskapen blev kortvarig.

Nåväl, varför kommer nu dessa lösryckta minnen upp i kväll? Som vanligt är det musiken som får tankarna att lossna. När jag målar spelar jag musik på hög volym. Musik från 70- och 80-talet. Underbar musik!

Nej, nu måste jag fortsätta att måla!

Återfunnen

DSC_2009 - Kopia (2)

Man undrar ju vad som kan ha hänt, har han tröttnat. Eller har han till sist bestämt sig för att flytta ut i det där huset i skogen som han talat om så många gånger?

Svaret är nej, det har han inte. Han har bara haft en hel del annat att tänka på. Mer om det kommer senare.

I morgon bär det av till Malung igen, våren är förhoppningsvis på väg och med den fönsterskrapande och annat roligt. I väntan på värmen så får det kanske bli lite inomhusarbete i verkstadshuset. Kanske köksgolvet, eller kanske väggmålande, vi får se. Vad som skulle vara väldigt roligt, och som jag också längtar mycket efter, vore att få ordning på själva verkstadslokalen. Att ordna till så att den kan utnyttjas som ateljé.

Ja, det är faktiskt så att jag, efter en alltför lång frånvaro, återfunnit lusten till måleriet. Det känns nästan lite märkligt, som vore det lite förbjudet. Men mest är det förstås roligt. Jag har en idé om vad jag vill göra. En idé som kräver en hel del förarbete för att det ska bli bra. Numera hör man ju ofta konstverk refereras till som just undersökningar, så det borde väl passa bra med lite undersökande förarbete….

Miraklet i Malung

Så har det då äntligen blivit verklighet. Efter år av fruktlöst letande har  Mr Right och jag till sist blivit ägare till ett hus i min barndoms Malung. Tidigare har det alltid slutat i intet, för det mesta beroende på att man inte velat sälja. Det kanju vara så att barnbarnen eller någon annan ej tillfrågad möjligen kommer att vilja ha huset så småningom. När dessa till sist är så gamla att de skulle kunna ta över har huset antingen rasat ihop eller så är barnbarnen helt enkelt fullkomligt ointresserade av ett ruckel i en avlägsen landortsprovins. Men den här gången gick det alltså vägen. Egentligen var det väl Mr Right som fastnade för huset från första början. Själv hade jag sett det så många gånger att jag kanske blivit lite immun mot dess skönhet. För honom däremot var det både nytt och fascinerande.

Stora huset är uppfört 1915, såväl exteriört som interiört exeptionellt välbevarat. En lätt uppdatering av tapeter och komplettering av köksinredning verkar ha skett i slutet av trettiotalet, i övrigt är i stort sett allt intakt. Trapphallen har kvar sina tapeter och ådringsmålning från byggnadsåret och under den beigeaktiga trettiotalstapeten i salen skymtar det fram en magnifik blågråsvart blommönstrad skönhet som vi skall göra vårt bästa för att ta fram. Köket är en björkådrad sanndröm!

Verkstadshuset blev färdigt 1936 och har också det kvar det mesta av sin ursprungliga inredning. På bottenvåningen finns skinnverkstaden bevarad, med maskiner och tillskärningsbord. Intill ligger ett litet kontor med väggfast inredning av fernissad plywood – Hur fint som helst!
Nu ska vi sakta men säkert se till att husen blir bevarade för eftervärlden med bibehållen värdighet. Tanken är att stora huset ska få förbli ett hem från förra hälften av 1900-talet och att lägenheten på verkstadshusets övervåning skall fungera som en ”modern” bostad. I själva skinnverkstaden ska det finnas möjlighet att ha olika aktiviteter, vilka det blir får framtiden utvisa.

Reveille, Boulevard Clichy

På Boulevard Clichy nummer 71 i Paris huserade i början av 1890-talet Anders och Emma Zorn i en elegant ateljé. Det stora ateljérummets väggar tycks till största delen varit behängda med vävda tapeter, och att döma av bevarade fotografier omgav sig herrskapet Zorn mest med barock- och renässansmöbler. Ett hörn av ateljén syns på bilden nedan.

Georg Nordensvan besökte ateljén 1891 och lämnade följande redogörelse: ”Vid Boulevard Clichy har han sin atelier snett emot Moulin Rouge, den måleriska danslokalen och helt nära Eremitaget, skandinavernas gamla samlingsplats. En stor atelier på nedre bottnen, en lika smakfullt som gediget smyckad atelier. Väggarna täckta av gobeliner i matta färger, här och där ett gammalt, snidat skåp, kopparkärl, en kinesisk stol – äkta – och ett orientaliskt hörn med divan, där man blir lat av att ha det bekvämt efter middagen och där man vid mockan och cigaretten och ett glas Cederlunds slipar tankekraft genom att diskutera konst, få på huden och ge igen efter förmåga. Det är naturligtvis ingen brist på konstverk i detta hem. Men de ha sin plats i boningsrummen. I ateliern träffas endast två målningar – en äkta Rembrandt, porträtt av konstnärens fader, och en genre av Edouard Manet, den vägbrytande impressionisten”.

1892 målar Anders Zorn i sin ateljé på Boulevard Clichy en utsökt akvarell där man ser en kvinna halvliggande på sin säng, hennes solbelysta arm sträcker sig efter ett tygstycke, möjligen morgonrocken. Målningen är ett slående exempel på Anders Zorns oöverträffade förmåga att hantera akvarelltekniken. Med hjälp av en ytterst begränsad palett har han här fått fram en både skir och samtidigt kraftfull effekt. Fokuseringen ligger på kvinnans mörka hår och sensuellt utsträckta arm. Och naturligtvis har Zorn med sin sedvanliga djärvhet lagt till en dramatisk blå accent i förgrundens tygstycke.
De senaste 120 åren har akvarellen befunnit sig i en och samma familjs ägo. Endast en gång under denna tid har den lånats ut till en utställning.

I tisdags såldes detta mästerverk på auktion. Bukowskis hade satt ett utropspris på 5-7 miljoner, en summa som snabbt passerades. 13 100 000 blev det klubbade priset som med inropsavgift och moms resulterade i en slutsumma på 15 300 000 kronor.
Låt oss hoppas att målningen kommer att hänga på väggen hos någon som verkligen förmår att älska den.

Ernest, Prinsen och Eugéne

Sedan länge är Eugéne Jansson en av de konstnärer som fascinerat mig mest. Både hans livsöde och hans konst. Jag minns ännu vilket starkt intryck Liljevalchs Janssonutställning gjorde på mig 1998 . Det var första gången jag konfronterades med konst som på ett så kraftfullt sätt talade till mig i egenskap av man. Omedelbart fick jag en känsla av att Jansson kommunicerade med mig, det behövdes inga förklaringar eller omskrivningar.
Utställningskommisarien som hade ansvarat för utställningen hette Inga Zachau. När jag strax efteråt läste hennes biografi om Eugéne Jansson blev jag helt ställd. Hur kunde hon så totalt ha missuppfattat Jansson. Hennes sätt att försöka förneka hans homosexualitet, och på så sätt också förminska honom som människa gjorde mig fruktansvärt upprörd. Tack och lov blev hon fråntagen ansvaret för utställningen när den senare kom att visas i Paris. Där valde man i stället att lyfta fram Jansson pionjärgärning som en av de första konstnärerna vilken låtit sin homosexualitet synas i konsten.

 

Här om dagen gjorde Mr Right och jag en resa till kungliga huvudstaden för att återse Eugéne Jansson. Ett återseende som blev allt igenom angenämt, upplyftande och fyllt av visuell njutning.
Första anhalten blev Ernest Thiels makalösa Bobergritade palats på Blockhusudden. Janssonutställningen här var naturligtvis  ganska begränsad, men mycket intressant då det ju endast var bankirens egna målningar man ställde ut. Nu har ju Thielska så mycket mer att visa, inte minst Ferdinand Bobergs interiörkonst. Här en liten bild från början av seklet när Thiel fortfarande satt trygg i sitt örnnäste.

Desto mer fanns hos Prins Eugen på Waldemarsudde. Fantastiskt vackert arrangerat visades här en stor expose över Janssons konstnärskap. Såväl blå- som naketmåleri. -oerhört fascinerande!
Med regnet smattrande mot terasserna utanför de höga fönstren vandrade vi sedan runt i prinsens stämningsfulla gemak. Blickade med beundran upp mot Drottning Sophia, avbildad med oöverträffad genialitet av Anders Zorn och bländades av hörnrummets överväldigande blomsterprakt. Precis som damerna från föreningen Konstnärernas vänner gjorde en solig dag 1944.

Rejält mätta på konst och ordentligt trötta njöt vi i fulla drag av den efterföljande sena lunchen på Blå porten. Det får bli en ny resa snart igen!