Kulturarv

Kalle, Lisa och blomsterängen

En klassisk svensk blomsteräng. Känn på orden, visst doftar de?

Daggvått gräs, vilda örter, humlor, bin och blommor. Sol och värme. Svensk sommar.

Foto: Peter Jaktlund

Vi upplever omvärlden med våra sinnen. Vi tar in den och gör den till vår egen. Vi njuter av det som är vackert, äkta och ofördärvat. Vi sörjer det som blir förvanskat och skadat. De flesta av oss, ja åtminstone vi som är över fyrtio, har med sorg kunnat konstaterat att det nu för tiden är väldigt sällsynt att man hittar en riktig genuin blomsteräng. En äng där floran har fått utvecklas naturligt och där dofterna och smakerna finns tillgängliga för alla att njuta av. Problemet med blomsterängen är ju att den kräver en hel del arbete, svårt arbete till och med. Det tar tid att slå med lie. Det tar ännu längre tid att räfsa ihop resultatet av allt arbete och det är inte ens säkert att det blir som man önskat ändå.

Ungefär på samma sätt är det ju när man tar på sig ansvaret att vårda ett gammalt hus. Ja, inte med lie och räfsa då, utan snarare med färgskrapa och linoljefärg.Kan man inte göra på något annat sätt? Måste allt vara så gammaldags! De som levde för hundra år sedan hade säkert varit glada om de fått ta del av all den hjälp som finns idag. Man kan ju göra något modernt och bekvämt och ändå få det att nästan se ut som det vore på riktigt!

 

Låt oss göra ett litet tankeexperiment.

Här har vi Kalle och Lisa. De har en tvåårig son och ett nytt barn på gång. Redan för ett par år sedan, när Kevin var nyfödd, insåg de att de ville ge honom och hans eventuella syskon möjligheten att få uppleva hur det känns att springa över en svensk blomsteräng. Kalle och Lisa tycker nämligen väldigt mycket om gammal svensk natur. De är nästan lite … ja, typ naturvårdare.

En bonde i trakten där de bor har alldeles nyss köpt en granngård. Inte för att han behövde någonstans att bo utan för att kunna lägga till jordbruksmarken till sin egen. Han styckar av huset och marken närmast. Huset har stått tomt i flera decennier och blivit ganska förfallet, men tomten är fantastisk. En riktig svensk blomsteräng med några gamla granar i ena kanten och knotiga äppelträd. Kalle och Lisa blir förtjusta och köper fastigheten.

Först är de jätteglada, äntligen har de hittat vad de sökte. En plats där de kan låta sina barn få uppleva naturen och friheten. De måste bara rusta upp lite.

Foto: Ulf Orethall

Ganska snart inser de att det där med blomsteräng kanske inte var så enkelt. Det växer ju alldeles för mycket, de hinner inte med att ta hand om allt. Och nu ska man visst behöva slå ängen med lie också! Åtminstone är det vad ”naturexperterna” säger. Äh! De där ”förstå-sig- påarna” vet väl inte hur Kalle och Lisa vill ha sin blomsteräng. Deras barn ska inte behöva riskera att skada sig på någon lie. Fy så otäckt! Och visst är det ett gammalt stenröse där ute på ängen? Där finns det säkert ormar. Nej, det måste bort.

Kalle och Lisa är duktiga, de gör allt arbete själva. Kalle hyr en stor maskin och snart har han fraktat undan alla de stora stenarna. De blir till ett stenparti alldeles invid det gamla boningshuset. Där kan de plantera fina blommor nästa år säger Lisa. För att kunna ta sig fram med maskinen till stenröset blir Kalle tyvärr tvungen att ta ner ett par av äppelträden och de flesta av granarna. Ja, sedan blir det förstås inte så snyggt där han har kört heller…riktigt illa om han ska vara ärlig. Men, men, det är inget att göra något åt.

Veckorna går och på ängen växer det. Alldeles för vilt, enligt Lisa. Det ser ju bara risigt och ovårdat ut. Inte alls så där som hon hade tänkt sig. Hon och Kalle vet precis hur en riktig sommaräng ska se ut. De är ju som sagt nästan lite … ja, typ naturvårdare.

Foto: funborunsten.wordpress.com

Kalle och Lisa bestämmer sig. De ska se till blomsterängen blir precis så där perfekt och lättskött som de vill ha den. Visserligen kommer man att få offra lite av det gamla, men det är ju ändå så risigt och igenvuxet så det får bli som det blir. Och dessutom kommer det faktiskt att se nästan precis lika ut som innan, tröstar de sig. Kalle kör åter igen ut med en stor maskin. Den här gången med en bred skopa som gör att han kan skala av det översta jordlagret och samtidigt jämna till där det inte är helt platt. Det är mycket arbete, men Kalle är duktig och inte rädd för att ta i. Under tiden har Lisa satt Kevin i barnstolen och tagit bilen in till stan. På Dollar Store har hon sett så fantastiskt fina plastblommor som kostar nästan ingenting. Fem kronor styck! Med bilen fullastad med plastblommor i härliga pastellfärger tar hon vägen förbi den stora bygghandeln där hon beställer vackert grönskimrande konstgräs så att det räcker till hela ängen. Hon inser att det blir hutlöst dyrt, men nu har de faktiskt bestämt sig! Barnen ska få en perfekt blomsteräng att leka på.

Ett par veckor senare är det färdigt. Det blev SÅÅÅ fint! Kalle och Lisa kan knappt se sig mätta på resultatet av deras gemensamma mödor. Ängen är perfekt jämn, perfekt grön och…ja, typ perfekt! De fina blommorna har Lisa stuckit ner i konstgräset så att de ska ska se naturligt ut. Visserligen fanns det inga prästkragar eller blåklockor på Dollar Store, men hon hittade andra vita och lila blommor som åtminstone på håll ser riktiga ut. Och som tur var fanns det blå nejlikor som kan låtsas vara blåklint.

I stället för de nedsågade granarna har Kalle och Lisa ”planterat” plastgranar från julutförsäljningen på Clas Ohlsson. De ser ju så naturliga ut nuförtiden, tycker Kalle. Dessutom är det ju så praktiskt att kunna ta in dem om det skulle blåsa för mycket. De där riktiga granarna kunde ju ha blåst ner över barnen!

De resterande äppelträden har tyvärr fått offras för att smidigt kunna lägga ut konstgräset, men de var ju å andra sidan både gamla och fula. För att få bort de gamla trädens rötter har Kalle fått jobba fruktansvärt hårt, den här gången med hjälp av ytterligare en annan stor maskin.

Nu ska det hela invigas med en picknick i det gröna. Kalle och Lisa tycker båda att det känns lite konstigt att gå på den solvarma plasten, men samtidigt kittlar det lite skönt under fötterna. Lisa breder ut den blommiga fleecefilten på ”gräset”. Först är hon förstås tvungen att rycka upp”blommorna” så att de inte ska gå sönder. Hon lägger dem i en liten hög så att hon enkelt ska kunna sätta tillbaks dem efteråt. Åh, vad det är underbart med svensk sommar! tycker de båda. Kevin har för sin del fullt upp av att smaka på den vackert gräsgröna plasten som täcker marken. När Lisa besviket konstaterat att det inte riktigt doftar som hon hade tänkt sig att det skulle göra på blomsterängen kan Kalle presentera sin överraskning. Han har på vägen hem från jobbet slunkit in på Netto och köpt en rumsspray med blomdoft. Nu ser han se till att luften runt dem doftar av exotiska blommor. Åh, så fantastiskt underbart!

Nu känner sig både Kalle och Lisa helnöjda. De har jobbat och slitit, men nu har de sin perfekta svenska sommaräng. Perfekt sommargräs, perfekta sommarblommor, och till och med perfekt doft. Och det bästa av allt, inte en enda insekt! Tänk så märkligt, men också så underbart.

De tittar sig omkring, konstaterar att granarna i kanten av ängen ser helt naturliga ut, men inser med förfäran vad som syns där bakom. Det gamla huset. Gammalt och fult, med avflagnad färg och mossiga takpannor. Och, visst ser den gamla verandan lite sned ut? Livsfarlig alltså. Säkert har ormarna från stenröset flyttat in där under.

Kalle och Lisa ser på varandra och ler förnöjt. Deras gamla hus ska snart vara precis lika fint som deras klassiska svenska blomsteräng. Det kommet att bli jättefint och se precis ut som det gamla … ja, typ nästan i alla fall.

Sköna Hem

På våren 1979 presenterades i Sverige en ny tidskrift. Det var Börge Bengtsson, tidigare bland annat legendarisk chefredaktör på den då nyligen nedlagda Vecko-Journalen som av Bonnierförlaget Åhlén och Åkerlund fått i uppdrag av att skapa en heminredningstidskrift av internationell klass. En tidskrift för inredning, konst, kultur och antikviteter. Bengtsson blev också tidskriftens chefredaktör och i sin presentation av Sköna Hem beskriver han dess högt ställda kvalitetskrav:

Vi har stor respekt för ordet kvalitet. Vad vi känner allra starkast för är den upphöjda form som kallas livskvalitet. den kan upplevas på många sätt. Genom vår miljö. Tingen omkring oss. Musiken. Böckerna. Konsten. Sätten att vara tillsammans.Det är detta vi vill förmedla.

sh30ar_l

På omslaget till premiärnumret presenterades Sköna Hem som Den nya tidskriften för exklusiv heminredning. Här handlade det inte om radhus i Skärholmen eller lägenheter i Örebro. I stället fick man besöka Hertha Hillfons ateljé i Mälarhöjden, gästa herrskapet Westerberg i deras  våning vid Karlavägen och bländas av de kritvita sofforna hos en svensk i New York. Dessemellan bjöds man på briljanta texter av Ulf Hård af Segerstad, Käbi Laretei och Gunilla Wettergren-Skawonius m.fl. Som avslutning inviterade Fru Märta Tallroth till sen eftermiddagsbuffé efter lördagens shopping och vernissager.

_dsc5425_fotor

Visst, man kan le lite åt Sköna Hems medvetna strävan efter att tilltala en publik som antingen var, eller ville se sig som, bildad överklass. Man får dock se till att det blir ett förlåtande leende och inte ett föraktande. Sköna Hem presenterades i ett skede där 70-talets kollektivism övergick i 80-talets ohämmade självcentrering. Den svenska utopin om det klasslösa samhället var på väg att rämna och idealen försköts. Sköna Hem blev en slags vägledning in i den nygamla borgerlighetens värld. Här kunde den hungrande läsaren se hur man skapade ett hem, iscensatt för att signalera framgång och välstånd. Tillsammans med Månadsjournalen, som efterträtt trotjänaren Vecko-Journalen återupprättade Sköna Hem en journalistisk plattform där kunskap, kvalitet och klassisk bildning var orubbliga beståndsdelar. Vid den tiden fortfarande gångbara ideal. Satsningen visade sig vara lyckad och Börge Bengtsson fick redan 1979 stora journalistpriset i kategorin Fack-, special- och organisationstidningar med motiveringen:

För att han skapat en kvalitetstidning, som snabbt funnit sin journalistiska form. Materialet redigeras med säker stilkänsla och utvecklat sinne för estetiska värden.

_dsc5426_fotor

Ända fram till sista numret, sommaren 1992 höll man fast vid samma uttalade satsning på kvalitet. De främsta fotograferna anlitades för att dokumentera interiörer vilka beskrevs av initierade och kunniga journalister. (Den Sköna Hem vi ser idag är en spegling av vår egen tids prioriteringar och har endast namnet gemensamt med originalet.)

För min egen del skulle Sköna Hem komma att få stor betydelse. Jag var fjorton år när första numret kom ut. Helt plötsligt fanns den där, På ICA i Tidaholm bland Saxons och Allers och allt vad de hette. Med sitt vita omslag lyste den fram på tidningshyllan. Jag betalade 19.50 och kunde sedan ta med mig detta nya universum hem till pojkrummet.

Det vore naturligtvis en överdrift att hävda att Sköna Hem förändrade mitt liv, men jag vill ändå påstå att mötet fick bestående konsekvenser. Numera är jag fil.mag i konstvetenskap och har ägnat det mesta av min forskning åt interiörkonsten och dess iscensättning. 

Jag tänker återkomma här i Herrumet med fler nedslag i den magiska världen som skapades av Börge Bengtsson och hans medarbetare.

dsc5422_fotor

Göteborgskonst

Förra helgen befann jag mig i Göteborg. Det är alltid lika angenämt att återkomma till vår västsvenska huvudstad, den här helgen dessutom i försiktig vårsol.

GKM_samlingen.01-2400x1560

Som alltid när jag är i Göteborg försöker jag hinna med ett besök på Konstmuséet. Det finns något oerhört fascinerande med Göteborgs Konstmuseum där det med sin majestätiska fasad tornar upp sig i slutet av Sveriges enda aveny. Arkitekturen, skapad av Arvid Bjerke (1880-1952) och Sigfrid Ericson (1879-1958) i början av 1920-talet är inte helt lätt att ta till sig. Med sina massiva murar och slutna karaktär ger byggnaden snarare intryck av makt, kontroll och avståndstagande än ett inbjudande konstmuseum. Släktskapen med arkitekturen i nazismens Tyskland och fascismens Italien under 1930-talet är också uppenbar. Själv väljer jag att se bortom dessa konnotationer och njuter av, i mitt tycke , något av det bästa vi har av svensk 1900-talsarkitektur.

Innanför de stränga murarna finns fantastiska konstverk. Där finns både Monet och Picasso, Cranach och Rembrandt. En resa genom konsthistorien. Men vad som gör Göteborgs Konstmuseum till ett av mina favoritmuseer är dess fina samling konst från 1800-talets sista årtionden.

_DSC3630

Just nu pryds t.o.m. fasaden av en gigantisk Zornmålning. Det är den franska dansösen Rosita Mauri (1850-1923) som i Anders Zorns gestaltning  från 1888 gör reklam för museets permanenta konstsamling.

rosita

Uppe i salarna har hon för tillfället sällskap av ytterligare några zornska mästerverk, dels en bryggeriinteriör från 1890 och en absolut ljuvlig akvarell tillkommen vid makarna Zorns besök hos Isabella Stewart Gardner i Venedig 1894.

stora bryggeriet

Anders_Zorn_-_Gondola_in_Front_of_the_Palazzo_Barbaro

I Fürstenbergska galleriet, på översta våningen i museet, kan man se fler verk av Zorn. Där finns exempelvis Natteffekt från 1895, ett av hans, åtminstone mitt tycke, mest fascinerande kvinnoporträtt.

Zorn_Night_effect.jpg

Den Fürsenbergska konstsamlingen skapades under 1800-talets sista decennier av Pontus Fürstenberg och hans hustru Göthilda, född Magnus, och testamenterades till dåvarande Göteborgs Museum. Vid konstmuseets inrättande på 1920-talet flyttades samlingen dit och inrymdes i salar där hela den arkitektoniska inramningen från makarna Fürstenbergs tid återskapats. På Carl Larssons akvarell från 1885 kan man se Pontus Fürstenberg sittande i förgrunden. Bakom honom blir hustrun Göthilda just avporträtterad av Ernst Josephson.

Carl_larsson_-_fürstenberg_gallery

På hedersplats i en av de Fürstenbergska salarna hänger också min ungdoms absoluta favorit, Hugo Birgers Skandinaviska konstnärernas frukost på Café Ledoyen i Paris vernissagedagen från 1886. Jag minns att jag hittade den 1975 i Bra Böckers Glad Konst och blev helt förtrollad av stämningen och skönheten i bilden. Det är jag fortfarande.

Skandinaviska_konstnärernas_frukost_i_Café_Ledoyen_-_Fernissningsdagen_1886

Zettervallpromenad

IMG_2140

Här om dagen var jag som vanligt stadd på resa. Denna gång gick färden norrut, mot Malung och Sandbäcksgården.  Mina resor mellan Dalarna och Östergötland har blivit många vid det här laget. Tidigare gick resorna oftast bra. Visst, det förekom förseningar och inställda tåg, men inte i större omfattning än att det var hanterbart. Men som mina facebookvänner vet är jag numera ytterst restriktiv när det gäller umgänget med SJ. Under senare hälften av 2015 blev det bara värre och värre. När jag nu senast, tillsammans med otaliga medresenärer, stod på stationsplanen i Katrineholm och frös, väntande på den ersättningsbuss som aldrig kom, ja då fick jag nog. Inte förrän staten med hjälp av våra skattepengar tar full kontroll över skötseln av järnvägsnätet tänker jag överlåta mitt ”resandeöde” i SJs händer. 

Nåväl, nog om detta. Det blev hur som helst buss den här gången. Bekvämt och i tid. I Stockholm skulle jag byta både buss och bussbolag. Tiden i huvudstaden var begränsad, inte tillräckligt lång för att annonsera min närvaro men heller inte kort nog för att bara sitta av tiden på Centralen. Väskorna parkerades i ett förvaringsskåp, endast kameran fick följa med på promenad. En promenad som förde mig till Slussen för att med egna ögon se förödelsen efter rivningarna . Vägen dit blev dock en arkitekturpromenad i Helgo Zettervalls spår.

images

Zettervall har ända sedan barndomen varit min arkitektoniska husgud. Han står för mig som den främsta representanten för det slutande 1800-talet och dess fascination för både samtiden, framtiden och historien. Begåvad med en  genialitet som är i full paritet med de främsta av dåtidens internationella kollegor.

IMG_2136

Promenaden kulminerade på Blasieholmskajen där den uppmärksamme kan få en fullödig bild av den Zettervallska suveräniteten. I hörnet Kungsträdgårdsgatan/Strömgtan tronar det Palmeska huset. Ritat 1884 för bankdirektör Henrik Palme och, åtminstone om ni frågar mig, det mest intelligenta exemplet på hur en 1800-talsarkitekt lyckats få dåtidens stipulerade fem våningsplan att rymmas inom renässansens tredelade indelning. 

I grannkvarteret reser sig det Fersenska palatset, huvudstadssäte för den ,även internationellt, kända svenska ätten. I dag syns dock inget av det Hårlemanritade 1700-talshuset. Det ligger dolt inne i det Sörensenska huset. Palatset ägdes i slutet av 1800-talet av den förmögne industrialisten Nils Georg Sörensen och det är istället den zettervallska nyrenässansen med sina välplacerade torn och eleganta fasadbehandling som dominerar. Tack vare en förutseende restaurering på 70-talet står byggnaden kvar än i dag.

IMG_2137

Vad som sedan följer gör man bäst i att bortse från. Den arkitektoniska horrör som utgör Grand Hôtels fasad säger vi inget om. Däremot finns mycket att säga om den byggnad som följer. Ett av den zettervallska genialitetens främsta minnesmärken : Det Bolinderska palatset.

IMG_2138

Med inspiration från Venedig och dess palats har han här, alldeles vid vattnet, skapat ett privatpalats av internationella mått. Internationellt i så motto att man lika gärna kunde stått inför en byggnad uppfört i Paris, Berlin eller Wien. Helgo Zettervall har i Bolinderska palatset visat att han bland svenska arkitekter stod helt i en klass för sig. Ingen svensk arkitekt hade vid den tiden kunnat skapa något så fullödigt. Proportioner, detaljer, harmoni och spänning, allt i en strängt hållen form. Mästaren har talat.

Interiören är även den exeptionell. Trots 1900-talets anpassningar av huset har man lyckats bevara mycket av den sagolika prakt som en gång präglade interiören.

800px-Bolinderska_huset_Stockholm;_view_into_the_Mårten_Eskils_Winge_room

Bolinderska_huset_Stockholm_staircase.

Bolinderska_huset_Stockholm_the_Mårten_Eskil_Winge_room.

Men det tar vi en annan gång.

Målet för min promenad var som sagt Slussen, och efter att med sorg ha konstaterat att Slussen numera hör till vår för alltid förlorade kulturhistoria var det dags att skyndsamt bege sig till Centralen igen. Bussen mot Dalarna väntade.

Sanatorietankar

Äldre tiders societet tycks ha varit tämligen klena. Den ena åkomman mer livshotande än den andra. Hur kan man annars förklara att de spenderade så mycket tid vid diverse kurorter runt om i Europa? Eller var det kanske så att det fanns annat som lockade mer än hälsobringande vatten och frisk luft? Hur som helst med det, kurorterna blomstrade i det sena 1800-talet och långt fram i nästa sekel.

v3-historie-holmenkollen

Vintertid reste den svenska societeten till Norge för att vistas på något av broderlandets många vintersanatorier. Ett av de mest storslagna låg, och ligger fortfarande, idag som hotell, på Holmenkollen, strax utanför Oslo.Uppfört 1894 efter ritningar av den norske arkitekten Balthazar Lange (1854-1937) visar det i sin arkitektur upp allt man kan önska av referenser till den nordiska forntiden. Även interiören präglades av samma anda.

042s7ZEBjft2

Här skulle man med hjälp av den höga, klara luften och en inte alltför ansträngande dos av friluftsliv bli fri sina plågor.

Allt hade varit gott och väl om det nu inte varit för de upproriska norrmännen. Det norska kravet på självständighet blev allt mer hotande, Hemma i Stockholm satt Oscar II vid sitt skrivbord och grät. Grät och skrev dikter. I Norge planerade man för en ny tid. 1905 var unionskrisen ett faktum och med ens blev det fullkomligt omöjligt för fosterländska svenskar att spendera sina pengar hos de otacksamma norrmännen. Broderfolk!, jo tack.

När man nu inte längre kunde tänka sig att resa till Norge för den ack så välbehövliga vinterkuren började man snegla på vilka alternativ som kunde finnas inom Sveriges gränser. Visserligen fanns här flera kurorter, men det rörde sig i huvudsak om sommarsanatorier vars vinterverksamhet på intet sätt kunde mäta sig med vad som erbjöds i Norge. Ganska snart efter unionsupplösningen började därför en intensiv byggnadsverksamhet på flera platser vilka ansågs ha förutsättningar för en vinterkurort.

p161

historik-foto7-510x329-q100

I Falköping fanns redan den mycket gouterade kurorten Mösseberg med allehanda bad och behandlingar. Läget på det västgötska platåbergets sluttning borgade för hälsosam luft och man beslutade sig för att komplettera verksamheten med ett vintersanatorium. Byggnaden, som till största delen nybyggdes, ritades av arkitekten Rudolf Steen (1872-1926) och de magnifika interiörerna av arkitekten Axel Lindegren (1860-1933) Vintersanatoriet invigdes högtidligen av kronprins Gustaf Adolf den 14 november 1907.

VidMosseberg2

Det mest anmärkningsvärda med Mössebergs vintersanatorium är att det ännu finns bevarat så som det en gång såg ut. När man i dag närmar sig den vita byggnaden med alla sina balkonger ser den i det närmaste ut som den gjorde 1907. Stiger man sedan innanför porten har man ännu större anledning att glädjas. Här finns en mycket välbevarad interiör där inte bara den fasta inredningen bevarats, utan även en stor mängd möbler, lampor och annat som hörde till ursprungsinredningen. Många av möblerna är av yppersta kvalitet, men så är de också tillverkade hos Bröderna Eriksson i Taserud utanför Arvika.

Samtidigt några mil söderut, i Ulricehamn, var man också i färd med att uppföra ett vintersanatorium. Högt uppe på sluttningarna ovanför staden och sjön Åsunden kom här att resa sig en byggnad av sådana dimensioner att den ofta refererats till som norra Europas största träbyggnad. Förmodligen inte alls sant, men dock, imponerande blev den.

5435_1740768709467924_1186562147705942445_n

Sanatoriebyggnaden, som stod färdig 1910, ritades av arkitekterna Victor Fagerström (1869-1934) och Axel Viktor Forsberg (1871-1937) och hade enligt Nordisk Familjebok 85 rum, vilka ”äro i hufvudsak förlagda åt s. och försedda med hvar sin balkong.” Vidare berättas att ”I bottenvåningen äro gymnastiklokaler, rum för ljusbehandling, badafdelning m m. förlagda, äfvensom laboratorium, vattenservering, läkarens mottagnings- och undersökningsrum o.s.v.” Man säger sig årligen ta emot 1500-2000 patienter men planerar för fler.

flygkurort

En vistelse på sanatoriet kostade år 1912 mellan 9-11 kronor per dag inklusive bad och medicinsk behandling. Idag motsvarar det cirka 500 kronor. Intressant i ett historiskt perspektiv är dock att det för en industriarbetare år 1912 krävdes ca 30 timmars arbete för att tjäna ca 10 kronor. Räknar man på det sättet så skulle en vistelse på sanatoriet idag kostat någonstans runt 4 500 kronor per dag….

Sanatoriet i Ulricehamn hade en inredning som väl får sägas vara elegant om än inte i lika hög grad som på Mösseberg. Ganska sval med till synes ljusa färger och strama jugenddekorer målade i tak och på väggar. Möblerna ser helt moderna ut utan att vara exeptionella. helt säkert uppskattades interiörerna av de flesta av sanatoriets gäster. De enskilda rummen sägs vara ”försedda med varmt och kallt vatten samt goda ventilationsanordningar” och precis som resten av byggnaden ”fullt tidsenligt inredt”.

12928148325_af69e1c562_b

Av allt detta finns idag inte minsta spår. Verksamheten i det gigantiska träpalatset på sluttningarna ovanför Ulricehamn lades ner 1976 och fem år senare var byggnaden jämnad med marken. Innan grävskoporna hunnit göra sitt fick dock Ulricehamns vintersanatorium en sista möjlighet att glänsa. När Marika Lindström och Stefan Ekman som Hedvig Selamb och Percy Hill i filmatiseringen av Sigfrid Siwertzs Selambs, elegant vitklädda vandrar runt i en europeisk sanatoriepark, ja då är det Ulricehamns dödsdömda kurhotell som får utgöra inspelningsplats.

Serien visades första gången på SVT år 1979 och jag minns att jag direkt kände igen miljön. Ett par år tidigare hade jag nämligen deltagit i en bussresa runt Åsunden. Som en del av programmet fanns ett shoppingstopp i Ulricehamn. Jag valde bort butikerna och tog mig i stället till fots uppför berget och fick med egna ögon se det imponerande vintersanatoriet i sin förfallna glans.

Och kanske är det helt naturligt att en gigantisk inrättning som Ulricehamns kurhotell fått skatta åt förgängelsen, för var finns idag den societet som skulle vilja befolka dess salar och salonger?

kurtorn

Valborg, villan och kärleken

lage1c

Fredagskväll. Ute närmar sig temperaturen -30C, här inne värmer brasan i öppna spisen. Jag sitter vid mitt stora arbetsbord, mängder av böcker och utkast till uppsatstexter och diverse konstnärliga projekt fyller bordsytan. Högen av Svenska hem har tack vare ett någorlunda tillfrisknande följt med från sängen till arbetsrummet/matsalen och jag fortsätter fascineras.

I åttonde årgången, 1920, har Mary T. Nathorst bland många andra hem besökt Fröken Valborg Olanders villa i Falun. En villa av en för dåtidens borgerlighet tämligen vanlig typ. Lätt 1700-talsinspirerad arkitektur och återhållsam inre utsmyckning. Författaren berättar att : Redan exteriören: de hvita väggarna, det brutna taket af gammalt, enkupigt tegel, fönstren med sina fönsterluckor, solvisaren på gårdsplanen och de prunkande blommorna.(…) ger en känsla af hemtrefnad och kultur.

_DSC3427

Interiören framstår som relativt fri från vedertagna konventioner, Visserligen finns där en förkärlek för vitmålad herrgårdskultur av en typ som allt sedan sekelskiftet favoriserats av den s.k. bildade överklassen. Valborg Olander väljer dock inte alltid  det självklara alternativet för hennes ståndssystrar och bröder. Det alternativ som säger att man positionerar sig genom att nogsamt följa ett högborgerligt konventionellt mönster. I stället väljer hon ett närmast ”Ellen Keysk” förhållningsssätt. Inblandning av halvgamla, för tiden omoderna arvemöbler är påtaglig i hennes mer privata rum, framför allt i skrivrummet. I reportaget förekommer även en bild från köket, något som var ytterst ovanligt i dåtidens hemma-hos-reportage. Mary T. Nathorst berättar: Nu skulle man kanske tycka att en sådan ”pennans man” som fröken Olander skulle ordnat sitt hem, visserligen mycket präktigt och bekvämt, men dock med köksregionerna och dithörande något styfmoderligt behandlade. Och så finner man i stället, att just på detta område nedlagts en idérikedom, en mångsidighet, som kommer hjärtat att klappa med fördubblad fart hos hvarje husmor af facket, och som fyller alla fordringar på koncentrerad bekvämlighet.

_DSC3426

Valborg Olander, en kvinna som haft ett sådan inflytande över svensk litteraturhistoria. Selma Lagerlöfs kvinna, den som höll allt flytande, den som tog hand om geniet.  När jag ser bilderna från villan, där i Falun, kan jag inte undgå att tänka mig de kärleksfulla möten som måste skett i de Olanderska rummen. Hur Fröken Olander hållit Fröken Lagerlöf i sina armar och viskat de mest kärleksfulla ord. Hur den hyllade författarinnan tagit älskarinnans gestalt, givit sig själv och sin storhet åt något ännu större – kärleken till en annan människa.

Herrummet öppnar upp

_DSC3413

En söndagseftermiddag i januari. Utanför fönstret snöar det, och har så gjort hela dagen. Allt är vitt och kallt. Inomhus är det dock betydligt varmare. Hade det inte varit för den efterhängsna hostan så hade allt varit bra. Nåväl, jag ska inte klaga. Jag har det bra här i sängen. Kuddar bakom ryggen, honungsvatten på nattduksbordet och en trave Svenska Hem i Ord och Bilder bredvid mig. Det slår mig plötsligt att jag saknar Herrummet, det var så väldigt länge sedan jag skrev något här. Kanske borde jag öppna upp igen. Sagt och gjort, fönstren slås upp mot den bländande snön och en ny tid får svepa in.

Att Herrummet stått igenbommat så pass länge hänger ihop med att jag saknat den sammanhängande tid som åtminstone jag behöver för att kunna fördjupa mig i skrivandet. Det forskningsarbete och skrivande jag påbörjade för flera år sedan har fått stå tillbaka. Arbetet kräver koncentration, och hos mig infinner den sig inte förrän efter en tid. Att då försöka åstadkomma ett bra arbete på några spridda kvällstimmar är helt bortkastat. Kandidatuppsatsen är sedan länge skriven och utgiven. Magisteruppsatsen däremot, har blivit liggande halvfärdig. Nu ska det bli ändring på det! Lösningen heter tjänstledighet. Resultatet skall bli en D-uppsats i konstvetenskap där jag  fördjupar mig i interiörkonsten som en slags visuell retorik. Rummet som en scenografi där vi berättar om oss själva, vilka vi är eller vilka vi vill vara.

Jag bläddrar vidare i Svenska Hem, läser och granskar bilderna med kirurgisk noggrannhet. Det finns så mycket att upptäcka. Hur har man gjort här? Finns det likheter?  Hade inte Amiral Ehrensvärd samma slags tavelarrangemang i sitt förmak? I vilka hem kan man ana en ny tid med nya ideal, och när händer det i så fall?

1917 var tidskriften inne på sin femte årgång och man visade upp närmare trettio olika hem i mer eller mindre utförliga reportage. Där finns storslagna grosshandlarpalats på Lorensberg i Göteborg, mer anspråkslösa konstnärshem i Stockholm och rödmålade sommarhus i skärgården. Hos några av dessa hem, eller egentligen förvånansvärt många, finns det sena 1800-talets ideal med mörka stämningsmättade interiörer kvar. Mycket möbler, rika textilarrangemang och otaliga prydnadsföremål. Som här hos Fru Hedvig Gernandt, änka efter bokförläggare Gernandt. Bilderna visar hennes ”landtställe” på Tynningö utanför Stockholm.

_DSC3410

_DSC3411

_DSC3412

Samtidigt kan man hitta en annan typ av interiörer, formade av en ny tids ideal. Föräldrarnas nyrokokosalong och nyrenässansmatsal har förpassats till skamvrån och i stället väljer man äkta eller ofta eftergjort 1700-tal, tunga barockskåp och återhållsam färgskala. Som här hos Doktor och Fru August Fornmark i Malmö. Villan är ritad av Erik Hahr och till synes inredd med antikviteter och konstföremål av hög kvalitet. Det dekorativa måleriet på väggar och tak är levererat av den allerstädes närvarande Filip Månsson.

_DSC3409

_DSC3407

_DSC3406

Varför bry sig?

_DSC9361 - Kopia

Visst, jag är oreserverat stolt över mina rötter i den västerdalska myllan. Inget kan ändra på det. Min saknade pappa har sett till att jag har flertalet av mina förfäder  och förmödrar bland de strävsamma självägande bönder vilka en gång byggde upp Malung, Dalarna och Sverige. Här kommer jag för alltid att vara ”hemma”, kunna känna att själen får möjlighet att slå sig till ro. Men så ibland inträffar saker som gör att man börjar tvivla. Kanske är det så att jag är ensam om denna stolthet, kanske finns det  ingen mer som tror på en framtid för denna i vissa avseenden avlägsna provins. Borde vi  helt enkelt sluta bry oss om landsbygden över huvud taget.

Tack vare mitt arbete har jag förmånen att få spendera regelbundna tvåveckorsperioder i Malung. Varje morgon under dessa veckor passerar jag bron över Västerdalälven. En promenad vilken också på ett ytterst brutalt sätt tvingar mig att se hur Malungs identitet försvinner, hur det brandskadade men  fordom så stolta garveriet decimeras till ett intet. För att ersättas av vad kan man fråga sig?  Nu har saneringsfirmans maskiner effektivt och med förskräckande snabbhet eliminerat en viktig del av vad som fanns kvar av Malungs industrihistoria. Endast skorstenen reser sig ännu trotsig mot skyn. Det är naturligtvis endast en tidsfråga innan även den störtar till marken. Följd av ett stort ingenting.  Nåväl nu är situationen som den är, oförstående människor har anlagt en brand och ytterligare ogenomtänkta beslut har fått ödesdigra konsekvenser. Allt jag kan känna är besvikelse.

Någonstans, i något rum, där personer i beslutsfattande ställning samlats, har man bestämt att Malungs kulturhistoria inte behöver värnas. Den gör ingen skillnad, spelar ingen roll. När alternativet är efterforskningar, kunskap och omdöme har man i stället beslutat att följa en betydligt enklare väg. Elimineringens väg. Det man gör sig av med behöver man inte bekymra sig om. Problemen försvinner och man kan se framtiden an utan att behöva ta ansvar. Lite samma fenomen som det jag upplevde när jag i ungdomen flyttade till Stockholm – spolar man bara ner det i toaletten så försvinner det. Mitt förtroende för försäkringsbolagens och deras ansvarstagande var redan tidigare försvagat, det har inte blivit stärkt av detta beslut.

Ottossons & Ellos

Jag kan knappt sluta titta. Det blir så fint!
Efter sommarens ihärdiga skrapande och den tidiga höstens mellanstrykning lyser nu Sandbäcksgården i sin nya linoljefärgsfagra dräkt. Efter moget övervägande samt ett och annat inspirationsbesök på platser som Kisa och Ronneby brunn,( Tack för tipset Miras Mirakel! )blev det Kittvitt,Vetegrått och Thottgrönt. Alltså som synes väldigt nära originalfärgsättningen.

_DSC0407

_DSC0404

Det är fasaden mot vägen som är först ut. Till våren väntar först slutstrykning och sedan grundmålning av västfasaden. Fasaderna mot öster och norr är som ni redan vet i betydligt bättre skick och får vänta ytterligare ett år.
Efter diverse jämförelser fastnade vi till sist för Ottossons färg. Vi har valt att använda den helt utan lösningsmedel och endast spädd med linolja. Fantastiskt skön att arbeta med, pigmentstark och lättstruken.

_DSC0251

Att vi skulle använda oss av linoljefärg var en självklarhet, något annat hade varit otänkbart. Senast huset målades var i mitten av 1910-talet och då fanns inte mycket annat än linoljefärg att tillgå, såvida man inte föredrog faluröd slamfärg. I dag finns mängder av mer eller mindre syntetiska färger att välja bland. Den ena mer fantastisk och hållbar än den andra. Men jag garanterar att inte en enda av dessa håller i 100 år. Det har linoljefärgen på vårt hus gjort. Här en lite suddig bild av gården, fotograferad en vinterdag på 1920-talet. Då stod fortfarande den gamla Sandbäcksstugan kvar, den som senare blev såld som ved till frusna stockholmare och ersatt av dagens verkstadshus.

DSC_0961

Märkligt nog har vårt val av färgtyp ifrågasatts. Till och med från s.k. fackhåll har vi mötts av skepsis och småleenden. Ja, ja, ”sånt där” säljer inte vi.
Nu har vi sådan tur att det i Malung ännu år 2014 finns en genuin färghandel. Grundad av Lisper Olof Jonsson alldeles i början av 1900-talet och under resten av seklet det självklara valet när malungsbor behövde färg eller tapeter. Firman fick så småningom namnet Ellos efter sin grundare (alltså L-Os) och växte sig allt större. Under senare delen av 1900-talet var verksamheten mycket omfattande och olika grenar av företaget sålde såväl möbler som porslin och parfymer.

Genom åren har här samlats ett gediget kunnande när det gäller det mesta som har med måleriyrket att göra. Till stor glädje för oss som kunder. När vi kommit hit med våra linoljefärgsfunderingar har vi mötts av idel intresse och kunskap. Att de kunde ta hem Ottossons linoljefärg var en självklarhet!
I dag ingår butiken i Happy Homes-kedjan men jag är helt övertygad om att alla malungsbor fortfarande köper sin färg och sina tapeter hos ”Ellos”.

Adventscafé i år igen!

Efter tre år måste det väl räknas som en tradition…?
Hur som helst så var det 2012 som vi i november för första gången öppnade vårt hem för allmänheten. Mängder av människor kom för att ta del av ett av Malungs mest välbevarade och intressanta hus. En byggnad med djupa rötter i en av de familjer som formade bilden av Malung.

_DSC6923 - Kopia

Här hade Pell Per Anderssons arvtagare, Nissjers Maria, skapat ett hem för sin familj. Byggt på den del av det storartade barndomshemmet hon lyckats rädda undan konkurs och förödmjukelse. Här uppfostrade hon och hennes man Täpp Emil Larsson sina barn, de barn som skulle föra arvet vidare.

Idag kan hennes barnbarn och barnbarnsbarn ta del av arvet från Pell Per och allt vad han gjorde för Malung.
Visst är det lätt att glömma vad våra förfäder och förmödrar åstadkommit, men när det gäller Pell Per Andersson är det svårt att förbise.

DSC_2865

Men som sagt, idag finns möjlighet för alla att ta del av den värld där Nissjers Maria och hennes familj levde. Vi öppnar huset och bjuder in till guidade turer i 1930-talets julpyntade hem. Här står granen klädd och det gamla julpyntet har tagits ner från vinden, precis som man gjort sedan början av 1900-talet. Följ med och upplev julen för 80 år sedan. Visningarna brukar vara populära, så köp biljett i god tid.
Dessutom har vi naturligtvis, som tidigare år, café och hantverk i skinnverkstaden. Här kan du köpa hantverk, hitta annorlunda julklappar och njuta av gott kaffe med dopp framför brasan i öppna spisen.

Ja just det, alla är ju inte från Malung. Tänk att det är så lätt att glömma…. Sandbäcksgården ligger i byn Hole, strax utanför Malungs centrum. På rätt sida av älven, alltså den västra.

Välkommen!