Kök

Valborg, villan och kärleken

lage1c

Fredagskväll. Ute närmar sig temperaturen -30C, här inne värmer brasan i öppna spisen. Jag sitter vid mitt stora arbetsbord, mängder av böcker och utkast till uppsatstexter och diverse konstnärliga projekt fyller bordsytan. Högen av Svenska hem har tack vare ett någorlunda tillfrisknande följt med från sängen till arbetsrummet/matsalen och jag fortsätter fascineras.

I åttonde årgången, 1920, har Mary T. Nathorst bland många andra hem besökt Fröken Valborg Olanders villa i Falun. En villa av en för dåtidens borgerlighet tämligen vanlig typ. Lätt 1700-talsinspirerad arkitektur och återhållsam inre utsmyckning. Författaren berättar att : Redan exteriören: de hvita väggarna, det brutna taket af gammalt, enkupigt tegel, fönstren med sina fönsterluckor, solvisaren på gårdsplanen och de prunkande blommorna.(…) ger en känsla af hemtrefnad och kultur.

_DSC3427

Interiören framstår som relativt fri från vedertagna konventioner, Visserligen finns där en förkärlek för vitmålad herrgårdskultur av en typ som allt sedan sekelskiftet favoriserats av den s.k. bildade överklassen. Valborg Olander väljer dock inte alltid  det självklara alternativet för hennes ståndssystrar och bröder. Det alternativ som säger att man positionerar sig genom att nogsamt följa ett högborgerligt konventionellt mönster. I stället väljer hon ett närmast ”Ellen Keysk” förhållningsssätt. Inblandning av halvgamla, för tiden omoderna arvemöbler är påtaglig i hennes mer privata rum, framför allt i skrivrummet. I reportaget förekommer även en bild från köket, något som var ytterst ovanligt i dåtidens hemma-hos-reportage. Mary T. Nathorst berättar: Nu skulle man kanske tycka att en sådan ”pennans man” som fröken Olander skulle ordnat sitt hem, visserligen mycket präktigt och bekvämt, men dock med köksregionerna och dithörande något styfmoderligt behandlade. Och så finner man i stället, att just på detta område nedlagts en idérikedom, en mångsidighet, som kommer hjärtat att klappa med fördubblad fart hos hvarje husmor af facket, och som fyller alla fordringar på koncentrerad bekvämlighet.

_DSC3426

Valborg Olander, en kvinna som haft ett sådan inflytande över svensk litteraturhistoria. Selma Lagerlöfs kvinna, den som höll allt flytande, den som tog hand om geniet.  När jag ser bilderna från villan, där i Falun, kan jag inte undgå att tänka mig de kärleksfulla möten som måste skett i de Olanderska rummen. Hur Fröken Olander hållit Fröken Lagerlöf i sina armar och viskat de mest kärleksfulla ord. Hur den hyllade författarinnan tagit älskarinnans gestalt, givit sig själv och sin storhet åt något ännu större – kärleken till en annan människa.

Adventscafé i år igen!

Efter tre år måste det väl räknas som en tradition…?
Hur som helst så var det 2012 som vi i november för första gången öppnade vårt hem för allmänheten. Mängder av människor kom för att ta del av ett av Malungs mest välbevarade och intressanta hus. En byggnad med djupa rötter i en av de familjer som formade bilden av Malung.

_DSC6923 - Kopia

Här hade Pell Per Anderssons arvtagare, Nissjers Maria, skapat ett hem för sin familj. Byggt på den del av det storartade barndomshemmet hon lyckats rädda undan konkurs och förödmjukelse. Här uppfostrade hon och hennes man Täpp Emil Larsson sina barn, de barn som skulle föra arvet vidare.

Idag kan hennes barnbarn och barnbarnsbarn ta del av arvet från Pell Per och allt vad han gjorde för Malung.
Visst är det lätt att glömma vad våra förfäder och förmödrar åstadkommit, men när det gäller Pell Per Andersson är det svårt att förbise.

DSC_2865

Men som sagt, idag finns möjlighet för alla att ta del av den värld där Nissjers Maria och hennes familj levde. Vi öppnar huset och bjuder in till guidade turer i 1930-talets julpyntade hem. Här står granen klädd och det gamla julpyntet har tagits ner från vinden, precis som man gjort sedan början av 1900-talet. Följ med och upplev julen för 80 år sedan. Visningarna brukar vara populära, så köp biljett i god tid.
Dessutom har vi naturligtvis, som tidigare år, café och hantverk i skinnverkstaden. Här kan du köpa hantverk, hitta annorlunda julklappar och njuta av gott kaffe med dopp framför brasan i öppna spisen.

Ja just det, alla är ju inte från Malung. Tänk att det är så lätt att glömma…. Sandbäcksgården ligger i byn Hole, strax utanför Malungs centrum. På rätt sida av älven, alltså den västra.

Välkommen!

Electric boogie

_DSC5066

Tio dagar in i juli, och snart börjar dansbandsveckan. Malung rustar sig för fullt och det gör vi också. Vårt vackra gamla hus sträcker på sig och försöker låtsas som att allt är som för sjuttio år sedan. Det lyckas ganska bra måste jag säga.
Utsidan har det inte gjorts något åt ännu, tiden och pengarna har gått till verkstadshuset som i skrivande stund får nytt värmesystem. Oljeeldning ersätts av jordvärme. Inuti huset har det däremot hänt en del, visserligen än så länge mest av kosmetisk karaktär, men ändå högst påtaglig. Möbler och prylar har fraktats från både Öster- och Västergötland, hundraåriga gardiner har hängts upp och möbler och föremål har skänkts av fantastiska grannar. I salen har till och med linoleummattebiten som legat under salsbordet återfötts med hjälp av en vänlig vän i grannbyn.

Ja, och sedan har vi ju fått elektriciteten tillbaka i huset. Täpp Emil som byggde huset 1915 var en av de första i Malung att installera denna moderna facilitet så jag gissar att han känner sig nöjd där i sin himmel nu när ordningen är återställd. Det är en mycket märklig känsla att efter ett år utan el helt plötsligt kunna tända och släcka ljuset med en knapp på väggen. Kanske förnimmer vi något av den sensation som man upplevde i början av förra seklet när elektriciteten kom till Malung.
_DSC5078

Här om helgen hade vi ”öppet hus” med både kafé och konst i verkstaden men också visningar av stora huset. Riktigt kul! Under dansveckan tänkte vi kombinera det hela genom att ha kafé (och kanske lite konst) i stora huset. Det ska bli väldigt roligt.
DSC_5106 - Kopia

Jannes Per och kulturen

Den 14 september 1892 anlände till Malungs järnvägsstation fyra fullsatta järnvägsvagnar dragna av ett festsmyckat lokomotiv. Församlade runt stationsbyggnaden stod en stor folk­massa som förväntansfullt inväntat det tåg som, medförande Hans Majestät Konung Oscar II, skulle anlända från Brintbodarne. Och nu var han äntligen här! Man hade länge hop­pats på en järnvägssträckning som skulle förbinda den avlägset belägna västerdalsbygden med omvärlden. Redan ett tiotal år tidigare hade förhandlingar förts om en järnväg från Söderhamn till Kongsvinger i Norge via Malung. Till denna förhandling skickade socknen två män, Pell Per Andersson och Nils Gustaf Ericsson. Förhandlingarna gav dock inget resultat. Först nu hade man fått den efterlängtade förbindelsen och från Brintbodarnes station på sträckan Vansbro – Mora hade, genom den bitvis mycket svårforcerade vildmarken, dragits en normalspårig bana med slutsta­tion Malung. Nu skulle världen öppna sig!

En av de inflytelserika malungsbor som sett till att järnvägsstationen kom att placeras i socknens nya centrum ”Grönland” var Jannes Per Jansson. Att han till varje pris ville ha stationen förlagd till just Grönland är inte svårt att förstå när man vet att han sedan mitten av 1880-talet hade etablerat sig som gästgivare och handelsman helt nära den plats där han ansåg att järnvägsstationen borde hamna. Själva gästgiveriet var inrymt i en ståtlig byggnad som såväl till sitt yttre som inre starkt påminde om en mindre herrgårdsbyggnad i södra Sverige. Vem han anlitat som arkitekt är än så länge okänt, men möjligen kan malungsbördige Per Henriks varit inblandad på något sätt.

Gästgiveriet var välkänt för sitt rika bord och ståndsmässiga inre, här kunde vilken herreman som helst på genomresa i Dalarna stanna till utan att känna sig vilsekommen. Naturligtvis var det också hit till Jannes Per Janssons gästgiveri som Oscar II och hans följe begav sig efter järnvägsinvigningen. Enligt uppgift lär besöket i Malung inte tagit stort mer än en halvtimme, invigning och gästgiveribesök inräknat. Trots detta skall majestätet ha uttalat sig mycket positivt om det imponerande gästgiveriet, han lär rent av ha utnämnt det till ett av den svenska landortens förnämsta. Gissningsvis var det fler gästgivare runtom i landet som liksom Jannes Per fått höra detta och sedan använt det i sin marknadsföring. Vad skulle den järnvägsinvigningströtte monarken annars säga?Jannes Per Janssons vackra gästgiveri finns fortfarande kvar. Nu liksom då kan man inte undgå att se det om man kommer resande till Malung där det ligger vid en av ortens mest trafikerade korsningar. Fortfarande utgör det en märkesbyggnad i Malungs centrum, en viktig markör i berättelsen om ortens framväxt i en tid när framåtanda och optimism var ledorden för befolkningen. Tillsammans med ett flertal bevarade byggnader från tiden kring sekelskiftet 1900 utgör det en starkt identitetsskapande motvikt till de anonyma köpladorna med tillhörande bilparkeringar som även i Malungs centrum tillåts spela en alltför stor roll.

Efter att gästgiverirörelsen upphörde 1918 har huset kallats Jannesgården och fungerat som privatbostad för gästgivarens ättlingar. På 1990-talet övertogs det av kommunen. Numera står det dessvärre för det mesta stängt, med flagnande alkydfärg och tyngt av ett mörkbrunt betongtegeltak.Redan i samband med att kommunen övertog huset fanns det förslag om att turistbyrån borde beredas plats i huset. Med tanke på exteriörens plastfärg och betongtak får vi kanske vara tacksamma för att detta inte blev av. På grund av att man avvaktat med att besluta vad huset skall nyttjas till så har därför interiören lämnats relativt orörd, ja med undantag av lite nymålning och ”gammaldags” tapeter då förstås. På övre plan skapades en utställning som vill berätta något om Malungs historia som skinnhantverkets centrum i Sverige. Kanske var den intressant när den var ny. I dag känns den, åtminstone för mig som museiman, hopplöst föråldrad.

Slutsatsen blir förstås att något måste göras för att ge huset tillbaka dess värdighet.

Som ett led i detta har jag haft förmånen att tillsammans med kulturförvaltningen få ta fram ett diskussionsunderlag för husets framtida användning och utformning. Och där dyker då tanken på en turistbyrå upp igen, något som också mycket riktigt skapat diskussioner. Det känns väldigt positivt att det gamla huset fortfarande kan engagera kommuninnevånarna!

Tanken med det material vi tagit fram är att det skall fungera som en idé för hur man utan några större ingrepp i huset skall kunna skapa utrymme för såväl turistbyråverksamhet, utställningar och ett skinnmuseum. Dessutom, vilket åtminstone med tanke på byggnadens historia får anses vara mycket spännande, finns i förslaget utrymme för kommunen att representera i vackra och ändamålsenliga lokaler. Något som helt saknas i dagsläget.För kulturförvaltningens del är det naturligtvis den kulturhistoriskt mycket värdefulla byggnaden som spelar huvudrollen, att den skall tas om hand på antikvariskt riktigt sätt och bevaras för eftervärlden. Tyvärr används lite slentrianmässigt benämningen ”ombyggnad” när man diskuterar husets anpassning till turistbyrå. Inget kunde vara mer missvisande. I vårt underlag finns bara två tillägg som skulle kunna kallas för ombyggnad. En hiss, vilken utan större problem kan inrymmas i det stora skafferi som finns i anslutning till köket, samt en personaltoalett i anslutning till köksingången. Alltså knappast vad jag skulle kalla för ombyggnad. Förutom dessa tillägg finns inga ytterligare förändringar. I stället har vi skissat på hur man med enkla medel, alltså färgval och möbler kan skapa en vacker miljö som speglar vår egen tid men hämtar sin näring ur vår historia. Allt är tänkt att vara reversibelt, skulle det alltså visa sig att turistbyrån om några år hittar ett ännu bättre hus att bedriva sin verksamhet i, ja då behöver man inte göra större förändringar än att demontera sina diskar, skrivbord och hyllor för att dra vidare. Visst får man spackla igen ett och annat skruvhål, det ska villigt erkännas. Men när man gjort det så står man där med samma oförstörda hus som man började med.Att sammanföra turistverksamheten med kulturverksamheten i huset tycker i alla fall jag att känns som helt riktigt. Kulturturismen ökar och besökarna vill ha upplevelser, det räcker inte med att titta och köpa längre. Att då redan vid den första kontakten med Malung mötas av en historisk miljö av Jannesgårdens kaliber kan naturligtvis inte ge annat än positivt gensvar. Varumärket ”Malung” har under i stort sett hela 1900-talet varit synonymt med ”kvalitet”, något som man självklart skall ta fasta på. Genom att se till att man skapar förutsättningar för upplevelser präglade av kvalitet så kan man, tror i alla fall jag, inte bara attrahera tillfälliga besökare, utan också skapa stolthet hos malungsborna själva. I den processen finns det bara vinster att göra. Genom att turistbyråns personal finns i huset skulle också kulturverksamheten, inte minst skinnmuseet (som självklart måste uppdateras), kunna utvecklas. Tillgängligheten skulle öka markant och betydligt fler skulle få möjligheten att uppleva Malung-Sälens kulturutbud.

Häromdagen beslutade kommunfullmäktige i Malung-Sälens kommun att skjuta upp projektet till 2015.  Jag kan inte säga att jag känner mig besviken, snarare uppmuntrad av all den uppmärksamhet det fått. Det är inte alls nödvändigt att sätta igång redan idag så länge man vet mot vilket mål man arbetar. Att projektet är till gagn för Malung-Sälens kommun tycks det i alla fall råda politisk enighet om. Jag personligen tror också i högsta grad på både projektets och Malungs framtid.

Dalademokrati

Häromdagen blev jag Dalademokratens omslagspojke. Inte på grund av att jag gjort något uppseendeväckande politiskt ställningstagande eller deltagit i ett spektakulärt bankrån. Nej, anledningen till uppmärksamheten var vårt husköp tidigare i somras. Journalisten, som från början arbetat som fotograf, hade tagit väldigt fina bilder som fick ta upp det mesta av artikeln. När det gäller texten så är det ju alltid lite svårt att veta hur ens ord tolkas av en journalist, men eftersom jag fick läsa texten innan den publicerades så får jag väl anse mig nöjd med vilka ord som lagts i min mun. Hur som helst så hoppas jag att det framgår hur glada vi är över att ha fått möjligheten att förvalta dessa byggnader för framtiden.

Nästa månad, den 17 november, kommer vi att bjuda in till ett adventscafé där man förutom att fika och njuta av vackert hantverk, även får möjlighet att gå på visning i stora huset. Det tycker vi ska bli väldigt roligt!

Inredningsglädje



Ibland får jag uppdrag som är extra roliga att ta sig an. Det här är just ett sådant. En anrik och mycket vacker byggnad skall få en ny funktion. 2000-talet tågar in. I ursprungsförslaget som är ett par år gammalt hade man tänkt sig en betydligt mer omfattande ombyggnad än vad som är aktuellt nu. Köket med sin inredning från 1950-talet skulle naturligtvis bort, nya väggar byggas och dörröppningar flyttas. Allt helt i onödan. I det nya förslag som jag är med att ta fram går vi betydligt skonsammare till väga. Huset får leva vidare på sina egna villkor; vad vi gör är att vi tillför en inredning som speglar vår egen tid och våra egna behov. Min tanke är att skapa rum och inredningar som hakar fast i en färg- och formtradition som känns historiskt förankrad. Detta utan att på något sätt hemfalla åt eftergjorda pastischer. Inspiration utan imitation.
   I dag är det intensivt arbete som gäller. Allt ska vara färdigt till vecka 43 när resultatet ska presenteras för uppdragsgivaren. Förhoppningsvis med stående ovationer.

Miraklet i Malung

Så har det då äntligen blivit verklighet. Efter år av fruktlöst letande har  Mr Right och jag till sist blivit ägare till ett hus i min barndoms Malung. Tidigare har det alltid slutat i intet, för det mesta beroende på att man inte velat sälja. Det kanju vara så att barnbarnen eller någon annan ej tillfrågad möjligen kommer att vilja ha huset så småningom. När dessa till sist är så gamla att de skulle kunna ta över har huset antingen rasat ihop eller så är barnbarnen helt enkelt fullkomligt ointresserade av ett ruckel i en avlägsen landortsprovins. Men den här gången gick det alltså vägen. Egentligen var det väl Mr Right som fastnade för huset från första början. Själv hade jag sett det så många gånger att jag kanske blivit lite immun mot dess skönhet. För honom däremot var det både nytt och fascinerande.

Stora huset är uppfört 1915, såväl exteriört som interiört exeptionellt välbevarat. En lätt uppdatering av tapeter och komplettering av köksinredning verkar ha skett i slutet av trettiotalet, i övrigt är i stort sett allt intakt. Trapphallen har kvar sina tapeter och ådringsmålning från byggnadsåret och under den beigeaktiga trettiotalstapeten i salen skymtar det fram en magnifik blågråsvart blommönstrad skönhet som vi skall göra vårt bästa för att ta fram. Köket är en björkådrad sanndröm!

Verkstadshuset blev färdigt 1936 och har också det kvar det mesta av sin ursprungliga inredning. På bottenvåningen finns skinnverkstaden bevarad, med maskiner och tillskärningsbord. Intill ligger ett litet kontor med väggfast inredning av fernissad plywood – Hur fint som helst!
Nu ska vi sakta men säkert se till att husen blir bevarade för eftervärlden med bibehållen värdighet. Tanken är att stora huset ska få förbli ett hem från förra hälften av 1900-talet och att lägenheten på verkstadshusets övervåning skall fungera som en ”modern” bostad. I själva skinnverkstaden ska det finnas möjlighet att ha olika aktiviteter, vilka det blir får framtiden utvisa.

Köksbestyr på Ljung

Om man en vacker sommardag bestämmer sig för att ta cykeln och bege sig västerut från Linköping kan man, om man håller lite norrut, hamna i Ljungsbro. Där stannar man förmodligen inte särskilt länge, bättre då att fortsätta färden längs Göta kanal. Så småningom ändrar landskapet karaktär, vägen blir spikrak och snart är man framme vid Ljungs kyrka. Där har de stora träden bildat jämna par och vägen fortsätter i en ståtlig allé.
   Just där och då har man på något märkligt sätt blivit medagerande i en storartad scenografi, skapad på 1770-talet för att manifestera ätten von Fersens betydelse. Man färdas i en av de alléer som från tre håll leder fram till Ljungs slotts cour d´honneur. Magnifikt var ordet! Mannen bakom verket är Jean Eric Rhen, vem annars? Ingen annan än han hade i 1770-talets Sverige förmågan att skapa något så utsökt franskt, och ändå samtidigt nästan påminnande om svensk stormaktstid. Helt säkert är det ett medvetet drag från byggherrens sida att anspela på det föregående århundradets ärorika svenska historia när han beställer en närmast feodal miljö för sitt stamgods. Rhen har med sin förmåga att gestalta lyckats skapa en utsökt kompromiss mellan elegans och magnificens.
Själva huvudbyggnaden är sedan länge obebodd, men visas numera under några sommarmånader.

Här en bild från den  vackra  korridor som går längs hela bottenvåningen.

Rummen i huvudvåningen en trappa upp är oerhört suggestiva i sin övergivna prakt, men det rum som blivit något av min favorit är köket. Det stora slottsköket ligger ovanligt nog inne i huvudbyggnaden, och inte i en flygelbyggnad som brukligt var. Här råder en märklig stämning av tidigt 1900-tal, sannolikt främst beroende på den jugendgröna färgsättningen. Hela rummet andas värdighet på något sätt, det är inte svårt att med fantasins hjälp frammana den bistra kokerskan som med van hand ser till att alla kökspigorna gör vad de ska.
Eller är det helt enkelt så att det blivit för många avsnitt av Downton Abbey?