Inredning

80-tal på Sveavägen

Snön faller, det är tidig morgon och fortfarande mörkt. Niklas och jag tar oss fram genom snödrivorna på väg hem från Confetti. Ett stopp på Blå apelsin har det också blivit. På Frejgatan ser vi en stor container fylld av bråte. Högst upp ligger en TV. Vi bestämmer oss för att ta med den upp till mig, jag har ju ingen TV, och den funkar säkert. Vilket den naturligtvis inte gör. I stället blir det någon slags kortslutning i den blöta TVn och det börjar ryka om den. Inte särskilt genomtänkt med andra ord. Apparaten bärs tillbaka till containern och vi går skrattande upp till min lilla jungfrukammare på Sveavägen.

Så spontant, korkat och oförsiktigt var mitt 80-tal.

stockholm_barer_klubbar_top

Niklas heter idag Eva och lever så vitt jag vet ett helt annat liv. Det gör jag också. I kväll står jag i ateljén i Malung och målar på min stora bild av gamla kära Börstorp. Det går framåt. Inte särskilt fort, men ändå framåt. Till våren är den färdig.

Det stockholmska 80-talet känns så nära och samtidigt så oändligt långt borta. Vi var så oskuldsfulla i vår tro och våra förhoppningar. Allt skulle bli storartat. För några av oss gick det bra, för andra inte. Kanske hade jag tur, eller kanske gjorde jag kloka val. Hur som helst så finns jag fortfarande med.

Confetti var bäst, där var det alltid bra musik och intressanta människor, de flesta var ganska vanliga förortsfina pojkar som sökt sig till stan. Andra betydligt mer iögonfallande, med utstuderad klädsel och fulla av attityd. Visst blev man imponerad, själv befann man sig ju någonstans mittemellan, trots adressen på Sveavägen.

kungsgatan_sveava%cc%88gen_1965

Den praktfulla exteriören motsvarade dock inte alltid innehållet. Efter en annan sen natt inviterades min bästa vän och jag in till några av dessa självpåtagna ”stjärnor”. Glansen falnade så snart vi stigit in i tamburen. En näst intill tom våning, möblerad med nedsuttna soffor och rangliga pinnstolar. Inredningen och hela atmosfären i bostaden illustrerade på ett övertygande sätt värdfolkets verkliga natur. Ointresserade och tråkiga, och med hål på strumporna.  Bekantskapen blev kortvarig.

Nåväl, varför kommer nu dessa lösryckta minnen upp i kväll? Som vanligt är det musiken som får tankarna att lossna. När jag målar spelar jag musik på hög volym. Musik från 70- och 80-talet. Underbar musik!

Nej, nu måste jag fortsätta att måla!

Sköna Hem

På våren 1979 presenterades i Sverige en ny tidskrift. Det var Börge Bengtsson, tidigare bland annat legendarisk chefredaktör på den då nyligen nedlagda Vecko-Journalen som av Bonnierförlaget Åhlén och Åkerlund fått i uppdrag av att skapa en heminredningstidskrift av internationell klass. En tidskrift för inredning, konst, kultur och antikviteter. Bengtsson blev också tidskriftens chefredaktör och i sin presentation av Sköna Hem beskriver han dess högt ställda kvalitetskrav:

Vi har stor respekt för ordet kvalitet. Vad vi känner allra starkast för är den upphöjda form som kallas livskvalitet. den kan upplevas på många sätt. Genom vår miljö. Tingen omkring oss. Musiken. Böckerna. Konsten. Sätten att vara tillsammans.Det är detta vi vill förmedla.

sh30ar_l

På omslaget till premiärnumret presenterades Sköna Hem som Den nya tidskriften för exklusiv heminredning. Här handlade det inte om radhus i Skärholmen eller lägenheter i Örebro. I stället fick man besöka Hertha Hillfons ateljé i Mälarhöjden, gästa herrskapet Westerberg i deras  våning vid Karlavägen och bländas av de kritvita sofforna hos en svensk i New York. Dessemellan bjöds man på briljanta texter av Ulf Hård af Segerstad, Käbi Laretei och Gunilla Wettergren-Skawonius m.fl. Som avslutning inviterade Fru Märta Tallroth till sen eftermiddagsbuffé efter lördagens shopping och vernissager.

_dsc5425_fotor

Visst, man kan le lite åt Sköna Hems medvetna strävan efter att tilltala en publik som antingen var, eller ville se sig som, bildad överklass. Man får dock se till att det blir ett förlåtande leende och inte ett föraktande. Sköna Hem presenterades i ett skede där 70-talets kollektivism övergick i 80-talets ohämmade självcentrering. Den svenska utopin om det klasslösa samhället var på väg att rämna och idealen försköts. Sköna Hem blev en slags vägledning in i den nygamla borgerlighetens värld. Här kunde den hungrande läsaren se hur man skapade ett hem, iscensatt för att signalera framgång och välstånd. Tillsammans med Månadsjournalen, som efterträtt trotjänaren Vecko-Journalen återupprättade Sköna Hem en journalistisk plattform där kunskap, kvalitet och klassisk bildning var orubbliga beståndsdelar. Vid den tiden fortfarande gångbara ideal. Satsningen visade sig vara lyckad och Börge Bengtsson fick redan 1979 stora journalistpriset i kategorin Fack-, special- och organisationstidningar med motiveringen:

För att han skapat en kvalitetstidning, som snabbt funnit sin journalistiska form. Materialet redigeras med säker stilkänsla och utvecklat sinne för estetiska värden.

_dsc5426_fotor

Ända fram till sista numret, sommaren 1992 höll man fast vid samma uttalade satsning på kvalitet. De främsta fotograferna anlitades för att dokumentera interiörer vilka beskrevs av initierade och kunniga journalister. (Den Sköna Hem vi ser idag är en spegling av vår egen tids prioriteringar och har endast namnet gemensamt med originalet.)

För min egen del skulle Sköna Hem komma att få stor betydelse. Jag var fjorton år när första numret kom ut. Helt plötsligt fanns den där, På ICA i Tidaholm bland Saxons och Allers och allt vad de hette. Med sitt vita omslag lyste den fram på tidningshyllan. Jag betalade 19.50 och kunde sedan ta med mig detta nya universum hem till pojkrummet.

Det vore naturligtvis en överdrift att hävda att Sköna Hem förändrade mitt liv, men jag vill ändå påstå att mötet fick bestående konsekvenser. Numera är jag fil.mag i konstvetenskap och har ägnat det mesta av min forskning åt interiörkonsten och dess iscensättning. 

Jag tänker återkomma här i Herrumet med fler nedslag i den magiska världen som skapades av Börge Bengtsson och hans medarbetare.

dsc5422_fotor

Sanatorietankar

Äldre tiders societet tycks ha varit tämligen klena. Den ena åkomman mer livshotande än den andra. Hur kan man annars förklara att de spenderade så mycket tid vid diverse kurorter runt om i Europa? Eller var det kanske så att det fanns annat som lockade mer än hälsobringande vatten och frisk luft? Hur som helst med det, kurorterna blomstrade i det sena 1800-talet och långt fram i nästa sekel.

v3-historie-holmenkollen

Vintertid reste den svenska societeten till Norge för att vistas på något av broderlandets många vintersanatorier. Ett av de mest storslagna låg, och ligger fortfarande, idag som hotell, på Holmenkollen, strax utanför Oslo.Uppfört 1894 efter ritningar av den norske arkitekten Balthazar Lange (1854-1937) visar det i sin arkitektur upp allt man kan önska av referenser till den nordiska forntiden. Även interiören präglades av samma anda.

042s7ZEBjft2

Här skulle man med hjälp av den höga, klara luften och en inte alltför ansträngande dos av friluftsliv bli fri sina plågor.

Allt hade varit gott och väl om det nu inte varit för de upproriska norrmännen. Det norska kravet på självständighet blev allt mer hotande, Hemma i Stockholm satt Oscar II vid sitt skrivbord och grät. Grät och skrev dikter. I Norge planerade man för en ny tid. 1905 var unionskrisen ett faktum och med ens blev det fullkomligt omöjligt för fosterländska svenskar att spendera sina pengar hos de otacksamma norrmännen. Broderfolk!, jo tack.

När man nu inte längre kunde tänka sig att resa till Norge för den ack så välbehövliga vinterkuren började man snegla på vilka alternativ som kunde finnas inom Sveriges gränser. Visserligen fanns här flera kurorter, men det rörde sig i huvudsak om sommarsanatorier vars vinterverksamhet på intet sätt kunde mäta sig med vad som erbjöds i Norge. Ganska snart efter unionsupplösningen började därför en intensiv byggnadsverksamhet på flera platser vilka ansågs ha förutsättningar för en vinterkurort.

p161

historik-foto7-510x329-q100

I Falköping fanns redan den mycket gouterade kurorten Mösseberg med allehanda bad och behandlingar. Läget på det västgötska platåbergets sluttning borgade för hälsosam luft och man beslutade sig för att komplettera verksamheten med ett vintersanatorium. Byggnaden, som till största delen nybyggdes, ritades av arkitekten Rudolf Steen (1872-1926) och de magnifika interiörerna av arkitekten Axel Lindegren (1860-1933) Vintersanatoriet invigdes högtidligen av kronprins Gustaf Adolf den 14 november 1907.

VidMosseberg2

Det mest anmärkningsvärda med Mössebergs vintersanatorium är att det ännu finns bevarat så som det en gång såg ut. När man i dag närmar sig den vita byggnaden med alla sina balkonger ser den i det närmaste ut som den gjorde 1907. Stiger man sedan innanför porten har man ännu större anledning att glädjas. Här finns en mycket välbevarad interiör där inte bara den fasta inredningen bevarats, utan även en stor mängd möbler, lampor och annat som hörde till ursprungsinredningen. Många av möblerna är av yppersta kvalitet, men så är de också tillverkade hos Bröderna Eriksson i Taserud utanför Arvika.

Samtidigt några mil söderut, i Ulricehamn, var man också i färd med att uppföra ett vintersanatorium. Högt uppe på sluttningarna ovanför staden och sjön Åsunden kom här att resa sig en byggnad av sådana dimensioner att den ofta refererats till som norra Europas största träbyggnad. Förmodligen inte alls sant, men dock, imponerande blev den.

5435_1740768709467924_1186562147705942445_n

Sanatoriebyggnaden, som stod färdig 1910, ritades av arkitekterna Victor Fagerström (1869-1934) och Axel Viktor Forsberg (1871-1937) och hade enligt Nordisk Familjebok 85 rum, vilka ”äro i hufvudsak förlagda åt s. och försedda med hvar sin balkong.” Vidare berättas att ”I bottenvåningen äro gymnastiklokaler, rum för ljusbehandling, badafdelning m m. förlagda, äfvensom laboratorium, vattenservering, läkarens mottagnings- och undersökningsrum o.s.v.” Man säger sig årligen ta emot 1500-2000 patienter men planerar för fler.

flygkurort

En vistelse på sanatoriet kostade år 1912 mellan 9-11 kronor per dag inklusive bad och medicinsk behandling. Idag motsvarar det cirka 500 kronor. Intressant i ett historiskt perspektiv är dock att det för en industriarbetare år 1912 krävdes ca 30 timmars arbete för att tjäna ca 10 kronor. Räknar man på det sättet så skulle en vistelse på sanatoriet idag kostat någonstans runt 4 500 kronor per dag….

Sanatoriet i Ulricehamn hade en inredning som väl får sägas vara elegant om än inte i lika hög grad som på Mösseberg. Ganska sval med till synes ljusa färger och strama jugenddekorer målade i tak och på väggar. Möblerna ser helt moderna ut utan att vara exeptionella. helt säkert uppskattades interiörerna av de flesta av sanatoriets gäster. De enskilda rummen sägs vara ”försedda med varmt och kallt vatten samt goda ventilationsanordningar” och precis som resten av byggnaden ”fullt tidsenligt inredt”.

12928148325_af69e1c562_b

Av allt detta finns idag inte minsta spår. Verksamheten i det gigantiska träpalatset på sluttningarna ovanför Ulricehamn lades ner 1976 och fem år senare var byggnaden jämnad med marken. Innan grävskoporna hunnit göra sitt fick dock Ulricehamns vintersanatorium en sista möjlighet att glänsa. När Marika Lindström och Stefan Ekman som Hedvig Selamb och Percy Hill i filmatiseringen av Sigfrid Siwertzs Selambs, elegant vitklädda vandrar runt i en europeisk sanatoriepark, ja då är det Ulricehamns dödsdömda kurhotell som får utgöra inspelningsplats.

Serien visades första gången på SVT år 1979 och jag minns att jag direkt kände igen miljön. Ett par år tidigare hade jag nämligen deltagit i en bussresa runt Åsunden. Som en del av programmet fanns ett shoppingstopp i Ulricehamn. Jag valde bort butikerna och tog mig i stället till fots uppför berget och fick med egna ögon se det imponerande vintersanatoriet i sin förfallna glans.

Och kanske är det helt naturligt att en gigantisk inrättning som Ulricehamns kurhotell fått skatta åt förgängelsen, för var finns idag den societet som skulle vilja befolka dess salar och salonger?

kurtorn

Valborg, villan och kärleken

lage1c

Fredagskväll. Ute närmar sig temperaturen -30C, här inne värmer brasan i öppna spisen. Jag sitter vid mitt stora arbetsbord, mängder av böcker och utkast till uppsatstexter och diverse konstnärliga projekt fyller bordsytan. Högen av Svenska hem har tack vare ett någorlunda tillfrisknande följt med från sängen till arbetsrummet/matsalen och jag fortsätter fascineras.

I åttonde årgången, 1920, har Mary T. Nathorst bland många andra hem besökt Fröken Valborg Olanders villa i Falun. En villa av en för dåtidens borgerlighet tämligen vanlig typ. Lätt 1700-talsinspirerad arkitektur och återhållsam inre utsmyckning. Författaren berättar att : Redan exteriören: de hvita väggarna, det brutna taket af gammalt, enkupigt tegel, fönstren med sina fönsterluckor, solvisaren på gårdsplanen och de prunkande blommorna.(…) ger en känsla af hemtrefnad och kultur.

_DSC3427

Interiören framstår som relativt fri från vedertagna konventioner, Visserligen finns där en förkärlek för vitmålad herrgårdskultur av en typ som allt sedan sekelskiftet favoriserats av den s.k. bildade överklassen. Valborg Olander väljer dock inte alltid  det självklara alternativet för hennes ståndssystrar och bröder. Det alternativ som säger att man positionerar sig genom att nogsamt följa ett högborgerligt konventionellt mönster. I stället väljer hon ett närmast ”Ellen Keysk” förhållningsssätt. Inblandning av halvgamla, för tiden omoderna arvemöbler är påtaglig i hennes mer privata rum, framför allt i skrivrummet. I reportaget förekommer även en bild från köket, något som var ytterst ovanligt i dåtidens hemma-hos-reportage. Mary T. Nathorst berättar: Nu skulle man kanske tycka att en sådan ”pennans man” som fröken Olander skulle ordnat sitt hem, visserligen mycket präktigt och bekvämt, men dock med köksregionerna och dithörande något styfmoderligt behandlade. Och så finner man i stället, att just på detta område nedlagts en idérikedom, en mångsidighet, som kommer hjärtat att klappa med fördubblad fart hos hvarje husmor af facket, och som fyller alla fordringar på koncentrerad bekvämlighet.

_DSC3426

Valborg Olander, en kvinna som haft ett sådan inflytande över svensk litteraturhistoria. Selma Lagerlöfs kvinna, den som höll allt flytande, den som tog hand om geniet.  När jag ser bilderna från villan, där i Falun, kan jag inte undgå att tänka mig de kärleksfulla möten som måste skett i de Olanderska rummen. Hur Fröken Olander hållit Fröken Lagerlöf i sina armar och viskat de mest kärleksfulla ord. Hur den hyllade författarinnan tagit älskarinnans gestalt, givit sig själv och sin storhet åt något ännu större – kärleken till en annan människa.

Herrummet öppnar upp

_DSC3413

En söndagseftermiddag i januari. Utanför fönstret snöar det, och har så gjort hela dagen. Allt är vitt och kallt. Inomhus är det dock betydligt varmare. Hade det inte varit för den efterhängsna hostan så hade allt varit bra. Nåväl, jag ska inte klaga. Jag har det bra här i sängen. Kuddar bakom ryggen, honungsvatten på nattduksbordet och en trave Svenska Hem i Ord och Bilder bredvid mig. Det slår mig plötsligt att jag saknar Herrummet, det var så väldigt länge sedan jag skrev något här. Kanske borde jag öppna upp igen. Sagt och gjort, fönstren slås upp mot den bländande snön och en ny tid får svepa in.

Att Herrummet stått igenbommat så pass länge hänger ihop med att jag saknat den sammanhängande tid som åtminstone jag behöver för att kunna fördjupa mig i skrivandet. Det forskningsarbete och skrivande jag påbörjade för flera år sedan har fått stå tillbaka. Arbetet kräver koncentration, och hos mig infinner den sig inte förrän efter en tid. Att då försöka åstadkomma ett bra arbete på några spridda kvällstimmar är helt bortkastat. Kandidatuppsatsen är sedan länge skriven och utgiven. Magisteruppsatsen däremot, har blivit liggande halvfärdig. Nu ska det bli ändring på det! Lösningen heter tjänstledighet. Resultatet skall bli en D-uppsats i konstvetenskap där jag  fördjupar mig i interiörkonsten som en slags visuell retorik. Rummet som en scenografi där vi berättar om oss själva, vilka vi är eller vilka vi vill vara.

Jag bläddrar vidare i Svenska Hem, läser och granskar bilderna med kirurgisk noggrannhet. Det finns så mycket att upptäcka. Hur har man gjort här? Finns det likheter?  Hade inte Amiral Ehrensvärd samma slags tavelarrangemang i sitt förmak? I vilka hem kan man ana en ny tid med nya ideal, och när händer det i så fall?

1917 var tidskriften inne på sin femte årgång och man visade upp närmare trettio olika hem i mer eller mindre utförliga reportage. Där finns storslagna grosshandlarpalats på Lorensberg i Göteborg, mer anspråkslösa konstnärshem i Stockholm och rödmålade sommarhus i skärgården. Hos några av dessa hem, eller egentligen förvånansvärt många, finns det sena 1800-talets ideal med mörka stämningsmättade interiörer kvar. Mycket möbler, rika textilarrangemang och otaliga prydnadsföremål. Som här hos Fru Hedvig Gernandt, änka efter bokförläggare Gernandt. Bilderna visar hennes ”landtställe” på Tynningö utanför Stockholm.

_DSC3410

_DSC3411

_DSC3412

Samtidigt kan man hitta en annan typ av interiörer, formade av en ny tids ideal. Föräldrarnas nyrokokosalong och nyrenässansmatsal har förpassats till skamvrån och i stället väljer man äkta eller ofta eftergjort 1700-tal, tunga barockskåp och återhållsam färgskala. Som här hos Doktor och Fru August Fornmark i Malmö. Villan är ritad av Erik Hahr och till synes inredd med antikviteter och konstföremål av hög kvalitet. Det dekorativa måleriet på väggar och tak är levererat av den allerstädes närvarande Filip Månsson.

_DSC3409

_DSC3407

_DSC3406

Déjà vu i Hackefors

Auktioner och loppisar, antikaffärer och lumpbodar. Överallt finns de – föremålen som någon valt bort.
Kanske började deras liv som länge efterlängtade nyförvärv, inköpta för slitsamt hopsparade pengar. Kanske var de från början gåvor, eller kanske ogenomtänkta spontaninköp. Hur som helst så blev de alla någon gång tillverkade, av någon.

IMG_0006

Här om dagen blev jag påmind om hur det mesta av våra avlagringar, våra möbler, kläder och föremål vandrar runt i ett näst intill evigt kretslopp. På en loppis utanför Linköping fick jag syn på ett bord av en lite ovanligare typ. Något slags spelbord i nyrenässans, en rest från ett herrum för hundra år sedan. Bordet kändes märkligt välbekant.
-Tänk, precis ett sådant hade vi på Börstorp, sa jag till Mr Right, under tiden som jag ivrigt botaniserade vidare bland ”bråten”.
Lite längre fram i gången stod en låda där det stack upp några kopparstick. Bakstyckena hade lossnat och bilderna hängde med ett nödrop fast i passepartouterna. Ramarna var av lite olika sorter, några IKEAlister och några ”riktiga”.
-Men herregud, det är ju våra gamla utställningsbilder från Börstorp! Jag har ju själv suttit och ramat in dem, den ljusblå tesa-tejpen sitter t.o.m. kvar.
Där låg de, bilderna på diverse musikanter och dansande sällskap som Danielle beställt från Nationalmuseum och som jag sedan monterat i de mödosamt guldpastebehandlade ramarna. Den sommaren, det måste ha varit i början av 90-talet, handlade utställningen om musik. Slottet ljöd av toner och vi hade skapat fantastiska miljöer. I en av ”pocherna” alltså de sexkantiga utbyggnaderna på gavlarna, hade vi t.o.m. byggt upp en scen ur Mozarts Don Giovanni. Härliga minnen!

IMG_0017

Men hur hade dessa utställningsfragment från Börstorps slott hamnat på en sunkig loppis i Linköping? Ja, som sagt, föremål kan ibland få ett eget liv. När slottet såldes i början av 2000-talet lämnades en del saker kvar. Inga dyrbarheter, men lite småsaker som kunde skapa någon slags stämning i de tomma rummen nu när de nya ägarna skulle ta över. Om ansträngningen uppskattades eller inte har jag ingen aning om, men syftet var i alla fall gott.
Nu är ju ingenting för evigt, så efter knappt tio år såldes Börstorp igen.Flyttlasset gick till Östergötland. Den här gången lämnades inget till näste ägare, allt och lite till följde med. En del såldes på auktion och resten dumpades tydligen på den loppis där jag hittade bordet och bilderna. På auktionsfirman Gomer & Andersson i Linköping förekom under 2014 åtskilliga utrop där proveniensen sades vara Börstorps slott. Endast ett fåtal av dessa var dock föremål som lämnats kvar av familjen Ribbing. Det mesta var saker som endast hade marginell anknytning till Börstorp.

medium_item_209636_fbaaed7a0a

 

Själv köpte jag fyra stolar i någon slags återhållsam nybarock/nyrenässans. Dessa fyra stolar kommer ursprungligen från det Ribbingska hemmet på Östra Storgatan i Jönköping, hamnade sedan på Brahegatan 39 i Stockholm och blev under många Börstorpssomrar på 1980- och 90-talen utställningsrekvisita, (ofta i sällskap med bordet som fanns till salu på Linköpingsloppisen) Tyvärr har stolarna därefter berövats det mesta av sin värdighet, inklusive de rutiga överdrag som Danielle sydde för att skydda det ömtåliga lädret.
Numera har de dock fått ett nytt hem i salen på Sandbäcksgården i Malung.

Nå, men hur blev det med utställningsbilderna då, Musikanterna som låg slängda i en loppislåda? Jo jag köpte en, resten fick tillsammans med bordet fortsätta sin vandring mot föremålens nirvana.

Adventscafé i år igen!

Efter tre år måste det väl räknas som en tradition…?
Hur som helst så var det 2012 som vi i november för första gången öppnade vårt hem för allmänheten. Mängder av människor kom för att ta del av ett av Malungs mest välbevarade och intressanta hus. En byggnad med djupa rötter i en av de familjer som formade bilden av Malung.

_DSC6923 - Kopia

Här hade Pell Per Anderssons arvtagare, Nissjers Maria, skapat ett hem för sin familj. Byggt på den del av det storartade barndomshemmet hon lyckats rädda undan konkurs och förödmjukelse. Här uppfostrade hon och hennes man Täpp Emil Larsson sina barn, de barn som skulle föra arvet vidare.

Idag kan hennes barnbarn och barnbarnsbarn ta del av arvet från Pell Per och allt vad han gjorde för Malung.
Visst är det lätt att glömma vad våra förfäder och förmödrar åstadkommit, men när det gäller Pell Per Andersson är det svårt att förbise.

DSC_2865

Men som sagt, idag finns möjlighet för alla att ta del av den värld där Nissjers Maria och hennes familj levde. Vi öppnar huset och bjuder in till guidade turer i 1930-talets julpyntade hem. Här står granen klädd och det gamla julpyntet har tagits ner från vinden, precis som man gjort sedan början av 1900-talet. Följ med och upplev julen för 80 år sedan. Visningarna brukar vara populära, så köp biljett i god tid.
Dessutom har vi naturligtvis, som tidigare år, café och hantverk i skinnverkstaden. Här kan du köpa hantverk, hitta annorlunda julklappar och njuta av gott kaffe med dopp framför brasan i öppna spisen.

Ja just det, alla är ju inte från Malung. Tänk att det är så lätt att glömma…. Sandbäcksgården ligger i byn Hole, strax utanför Malungs centrum. På rätt sida av älven, alltså den västra.

Välkommen!

Thorolf & Tidaholm

turbinhusön

När jag slutade nionde klass i grundskolan förutsatte mina lärare att jag skulle fortsätta på gymnasiet. Jag var ju så begåvad gudbevars.
En av dem, jag minns just nu inte hans namn, mer eller mindre tvingade mig att söka in på gymnasieskolan i Falköping, Ållebergsgymnasiet. Jag kom in på den linje som det var tänkt, men började aldrig.
Det blev inget gymnasium för min del.

I stället hade min teckningslärare., Leif Lindblom, sett till att lärarna från den estetiska linjen vid Hellidens folkhögskola kom för att bedöma om jag eventuellt kunde vara en tänkbar elev vid deras skola. Han visste hur gärna jag ville studera just där, och han såg, tack och lov, också min olämplighet för fortsatta gymnasiala studier.
Resultatet blev att jag antogs på dispens. Jag var bara sexton och egentligen två år yngre än den nedre åldersgränsen för att antas vid deras utbildning. Och visst, så här i efterhand ser jag naturligtvis att det inte var en utbildning som passade för mig. Jag var helt enkelt för ung.
För de flesta av mina klasskamrater handlade tiden på Helliden om att ta ett nytt steg i livet, att slutligen börja ansvara för sin egen utveckling. Jag själv hade precis börjat utvecklas, börjat fundera över vad livet kunde erbjuda mig.

helliden

Trots att jag ganska snart fick klart för mig att lärarna tyckte att jag var alltför obegåvad och dessutom irriterande svår att imponera på, blev det en period i livet som utan tvekan är bland de allra viktigaste i mitt liv. Jag fann en Peter som tidigare inte hade fått möjlighet att visa sitt rätta jag. Nu kunde jag äntligen, tillsammans med mer eller mindre vuxna människor, leva ut den jag var. Jag lät mitt hår växa, jag köpte svart kajalpenna och övertalade mamma att sy leopardfläckiga ridbyxor till mig . Livet hade börjat.
I dag är jag snart femtio och ganska klar över vem jag är. Sannolikt till stor del just den man jag då önskade att jag skulle bli. En man som har förmånen att leva i en värld där jag tas emot med värme, där jag får utvecklas och där jag får känna kärlek. Med en vardag delad med en man som i mina ögon är den vackraste av alla män, såväl inuti som utanpå. Med ett yrkesliv där min kreativitet kommer till användning i olika projekt och där jag hela tiden kan se en utveckling.

Varför nu denna känslosamma utläggning? Ja, det kommer sig av att jag i morgon ska presentera mina tankar och idéer kring ett iordningställande av biblioteket på Malungs folkhögskola.

_DSC7039

En fantastiskt fin miljö från förra hälften av 1900-talet. Fullkomligt befriad från ”fräschhet” och vit plastfärg. Här finns fortfarande en förtätad stämning av folkbildning och kultur, av en bildning som på den tiden ansågs eftersträvansvärd och betydelsefull.
Folkhögskolans bibliotek är till största delen inrymt i en villa, uppförd vid 1800-talets slut av en pionjär inom hembygdsrörelsen i Malung, Erik Thorolf. Thorolfs hustru, Anna, råkar dessutom vara född på Sandbäcksgården, alltså vår egen ägandes gård, allt hänger samman!

thorolfs villa - Kopia copy

Min uppgift blir att se till att folkhögskolebibliotekets kulturhistoriska värde bevaras och kanske till och med förstärks. För någon som likt mig har folkhögskolan att tacka för så mycket i livet känns det bra att kunna ge tillbaka något av det jag fått.

_DSC7050
_DSC7052

Brödrafolkens väl

_DSC7444 - Kopia

I ett rosenmönstrat fotoalbum från min barndom sitter många bilder. Ja, sitter och sitter förresten. Så där väldigt väl sitter de faktiskt inte längre, den från början praktiska anordningen med självhäftande underlag på albumets sidor har visat sig inte riktigt motsvara tillverkarens förväntningar. Om det nu fanns några sådana vill säga.
Nåväl, de bilder som ömsom sitter fast och ömsom ligger i en liten hög är alla fotograferade med min första kamera. En Kodak instamatic som jag fick av pappa på min tioårsdag. Tillsammans med kameran låg i paketet också en förmaning att inte slösa med film utan noga överväga vad som var värt att fotografera. Jag började med att ta en bild av min faster, placerad mot den stora häggen i farmors trädgård. Det blev en lite suddig, men kär bild.
En annan bild, fotograferad 1976, visar min lillebror och mig själv sittande grensle över en gigantisk kanon på Fredrikstens fästning i Halden. Ingen vacker bild, det måste jag tillstå, men ändå ett minne från mitt första besök i Halden.

Och det var dit den här inledningen skulle ta oss – till Norge och till Halden.

_DSC7475 - Kopia

Det är nämligen på det viset att jag förra helgen begav mig till just ovan nämnda stad för att delta i ett seminarium om ”Arven fra 1814”. I Norge firar man ju i år 200-årsminnet av självständigheten från Danmark och antagandet av den egna Norska grundlagen. I Halden inleddes det årslånga firandet med just helgens seminarium. ”Arven” i det här fallet handlade i huvudsak om det arkitektoniska arvet, ett arv som i Halden är högst påtagligt. Där stoltserar man med några av Norges förnämsta empirebyggnader. Bland dem den stiliga Immanuelskyrkan, uppförd 1828-33 i sträng nyantik stil.
49497

Dess tillkomsthistoria redogjordes för under seminariet i ett anförande med den lite tillspetsade rubriken: ”Er det Grosch alt som glimrer?” Det var arkivarien vid Halden historiske Samlinger, James Ronald Archer som presenterade en något mer komplex bild av kyrkobyggnadens historia än den gängse. Bl.a. kunde han berätta att det skall ha funnits ett ritningsförslag i nygotik från 1820-talet. Det hade jag velat se! I stället valde man en ritning av den arkitekt som senare har kommit att i det närmaste blivit ett med den norska empiren, C. H. Grosch.

Professor Elisabeth Seip från arkitektur- och designhögskolan i Oslo gav i sitt anförande en bakgrund till empiren och hur denna kommit till uttryck i Norge. Min roll var sedan att presentera den svenska empiren, var den har sina rötter och hur den utformades när den nådde Sverige. Intressant är att det faktiskt skiljer sig åt mellan de båda grannländerna. För att förenkla det hela kan man säga att där vi är franska är norrmännen snarare tyska.
Hela arrangemanget gick av stapeln i Fredrikshalds teater, en fantastiskt fin teaterbyggnad uppförd 1838. Restaurerad på ett föredömligt sätt i början av 1980-talet och i dag ett mycket vackert teaterrum, litet men med tydliga referenser till tidens stora teaterbyggnader.

_DSC7447 - Kopia

Kvällen innan, på fredagen, samlades ett fyrtiotal personer på Öröd gård utanför staden för den egentliga invigningen. Där tog gårdens ägare, Anne Håbu och Tor Övrebö, mot med stor gästfrihet. Gårdens huvudbyggnad, som så sent som för ett par år sedan ansågs vara bortom räddning, bländade oss besökare med sin empireelegans.
1010353_693958123953939_313721213_n
Bilde är lånad från Öröd gårds egen facebooksida https://www.facebook.com/groups/164268547028628/

I husets balsal, med nyrestaurerade tapeter från 1850 talet och upplyst av ett otal stearinljus, bjöds på värmande soppa och högläsning av den norska skådespelerskan Bente Börsum. Mycket stämningsfullt! Kommunens ordförer Thor Edquist förrättade invigning och herrskapet själva visade runt i huset och berättade om den pågående restaureringen. Det ska bli väldigt intressant att följa deras arbete.
Väl hemkommen till Sverige inser man hur trevligt det är i Norge, och hur sympatiska norrmännen är, ja norskorna också naturligtvis. Själv är jag ju, tack vare morfar, faktiskt till en fjärdedel norrman så det kanske gjorde mig ännu mer förtjust. Det är inte utan att man delar Oscar IIs sorg över förlusten av broderlandet.

En stol är en stol är en stol

DSC_7304 - Kopia

Jag ser den varje dag här hemma på Hamra. Vid det här laget har den upphört att vara skrivbordsstol och utgör numera ett vackert och fantasieggande blickfång vid bokhyllan. Den brunmönstrade ylleklädseln är lite sliten och ena armlänet sitter löst. Trots det, eller kanske delvis tack vare det, tycker jag mycket om den.
Det finns många anledningar att tycka om den. Framför allt kanske för att den funnits med mig under så många år. Många år med många glada minnen från tiden då jag lärde känna dess dåvarande ägare. En tid när jag med ungdomlig entusiasm insöp mycket av den kunskap och känsla som sedan fört mig vidare i livet. Den fick ett namn, vi kallade den för Insekten. Ett namn som förstås anspelar på dess aningen spindellika utseende. Insekten blev något av en personlighet och då hemmet där den stått skingrades i början av 2000-talet fick jag den generösa frågan om jag kunde tänka mig att ta hand om den. Självklart kunde jag det! .
Magnus_Brahe

För att historien ska kunna fånga oss 2000-talsmänniskor krävs att den har något att berätta. I en värld där vi dagligen blir övermättade av intryck och information, serverad oss i aldrig sinande strömmar lyckas få saker engagera på riktigt. Det mesta framstår som ganska innehållslöst. Skall då historien förmå att ta plats i denna djungel av budskap, ja då måste den befolkas av människor och människoöden. Det räcker inte längre med att endast presentera historiska artefakter och byggnader, hur stil- och betydelsefulla de än må vara. Utan de mänskliga avtrycken blir de alltför abstrakta. Vi vill kunna relatera till människorna. Få ledtrådar till berättelsen om deras liv, vilka var de, hur levde de och vad gjorde de? På så sätt får vi också möjlighet att sätta föremål, miljöer och skeenden i sitt rätta sammanhang.

Historien är naturligtvis fylld av fantastiska människoöden, de allra flesta anonyma och omöjliga att återberätta. Visst, någon enstaka kan emellanåt lysa fram ur det enkla folkets kompakta glömska, men oftast finns där väldigt lite att hämta. Vänder man däremot blicken och sökandet mot samhällets mer privilegierade klasser så hittar man desto mer. Här finns brev och dagböcker, porträtt och biografier vilka tillsammans kan ge en bild av dessa personers liv. Om en glansfull yta, präglad av rikedom och stolthet, men också om en vardag som i vissa stycken framstår som allt annat än privilegierad. Bilden av vår historia är nästan alltid mer komplex än vad man i förstone kan tro.

En av dessa privilegierade, ja kanske i sin samtid rent av den mest privilegierade, var Magnus Brahe (1790-1844). Född in i landets absolut högsta aristokrati, in i en ätt vars medlemmar i alla tider befunnit sig i maktens centrum. Han kom under sitt 54 åriga liv att fortsätta denna tradition till fullo. Det har skrivits mycket om Magnus Brahe, inte minst Rune Stenssons bok om Brahe och Carl XIV Johan från mitten av 80-talet, men trots detta framstår han som märkligt anonym. För att vara en man vilken i stort sett hela sitt vuxna liv befann sig i regentens absoluta närhet är han påfallande svårfångad. Något som på sätt och vis gör honom än mer intressant.

karmstol-650x903

Nu hade jag inte tänkt att detta i första hand skulle handla om Magnus Brahe, utan snarare om några stolar med stark anknytning till just Greve Brahe.
På Salsta slott i Uppland fanns tidigare en armlänstol vilken numera ingår i Nordiska museets samlingar. Stolen är utförd i mahogny med spiralsvarvade ben och ståndare. Modellen går tillbaka på barockens stilideal, närmast från 1600-talets mitt, men har en betydligt sprödare, mer empiremässig framtoning än sina förebilder. Den är också mycket riktigt tillverkad under senempiretid på 1830-talet.

Intresset för historiska stilar hade vid den tiden fått fäste även i Norden, i första hand nyrokokon som redan så smått börjat erövra de svenska förmaken. Barocken däremot, hade lite svårare att etablera sig. Detta trots man i de flesta länder favoriserade den nystil som anknöt till nationens storhetstid, i Sveriges fall stormaktstiden under 1600-talet. I Frankrike hade nybarocken dock redan en stark ställning och den svenske kungen, fransman som han från början var, hade sannolikt redan stiftat bekantskap med stilen. Och faktiskt, vad hittar vi i kungens bibliotek på Rosendal om inte en armlänstol i nybarock, dokumenterad i ett inventarium från 1837. En stol som till och med är tvillingbror med Nordiska museets Salstastol.

_DSC7121

Samma spiralsvarvade empireelegans i barockutförande, samma rektangulära ryggstycke och samma små mässingstrissor som avslutning på de tunna benen.
Vad som gör dessa båda stolar extra intressanta är det faktum att de bevarat sin resårstoppning från 1830-talet, något i det närmaste unikt. Inte förrän mot slutet av 1840-talet blir det vanligare att man använder resårer vid tapetserararbeten, då uteslutande i mycket påkostade miljöer. Båda stolarna har också kvar sin originalklädsel, broderad i silke och ylle samt avslutad med kantsnoddar och frans längs sargens och ryggstyckets respektive underkant. Rosendalstolen har även fransar i armlänens underkant. Broderiets mönster skiljer sig åt på de bägge stolarna. Så har de ju heller aldrig varit tänkta att stå tillsammans. Kungens stol stod vid hans skrivbord på Rosendal och Nordiska museets stol stod vid slottsherrens skrivbord på Salsta.
Herren till Salsta, som alltså var Kungens närmast förtrogne, Greve Magnus Brahe.

_DSC7130

Magnus Brahe var under 1830-talet engagerad i vad som utan tvekan var dåtidens mest omfattande ”stilrestaurering”. Han hade 1826 övertagit fideikommisset Skokloster i Uppland, med ett slott vilket ända sedan 1700-talet ansetts som ett nationalmonument. Ett uttryck för fosterlandets ärorika förflutna. Nu hade han föresatt sig att ytterligare förstärka slottets historiska karaktär, att ”barockifiera” barocken så att säga. Detta lyckades han med så väl att man inte förrän i slutet av 1900-talet började ana att det man tidigare trott vara autentiskt 1600-tal i själva verket i stora stycken var åstadkommet under 1830- och 40-talen. Vill man läsa mer om det fascinerande detektivarbetet att försöka utröna vad som är vad i denna iscensättning rekommenderar jag Eko av historien. Omgestaltningen av Skokloster slott under Magnus Brahes tid av Ove Hidemark och Elisabeth Stavenow-Hidemark från 1995.

Att använda sig av de återuppväckta historiska stilarna visade inte bara att man förstod sig på det senaste modet när det gällde arkitektur och inredning. För de privilegierade klasserna handlade det också om att återknyta till en förgången tid. En tid när adelns samhällsinflytande var orubbat och kungamakten stark. För Magnus Brahe, den främste bland svenska adelsmän, och hans vän Carl XIV Johan måste frestelsen att i Skokloster skapa ett monument över en i deras ögon bättre värld varit oemotståndlig.
Till inredningarna på Skokloster beställdes möbler och andra föremål i barockinfluerad stil. Vissa med tydligt släktskap med sina förebilder och andra med ett betydligt mer fantasifullt utseende. Allt skapat för att förstärka det historiska intrycket. Kungen visade stort intresse för Skokloster och Magnus Brahes insatser när det gällde att sätta det gamla slottet i stånd. Hade han till och med egna åsikter om hur rummen skulle utformas? Det får vi kanske aldrig veta.
Vad vi däremot vet är att Magnus Brahe ofta anlitade samma hantverkare och samma inköpskanaler som majestätet när det gällde mer betydelsefulla uppdrag, till exempel sin egen skrivbordstol. Rosendalstolen och Magnus Brahes stol i Nordiska museet har med all sannolikhet gemensamt ursprung och tillverkningstid. De representerar båda sin tids högsta mode när det gäller formgivning och sin tids mest avancerade tapetserararbete.

Så varför detta intresse för ett par stolar kanske någon frågar sig. Ja, egentligen skulle det räcka med att dessa två stolar i sig själva är både interiör- och teknikhistoriskt mycket intressanta, men det finns ytterligare en anledning.
När Magnus Brahe gick ur tiden, endast sex månader efter sin älskade kung, tillföll fideikommisset halvbrodern Nils Fredrik Brahe, sedan 1836 gift med Grevinnan Hedvig Piper. Vid övertagandet hade de tre barn, döttrarna Aurore född 1838 och Ebba född 1842 samt sonen Nils Claes född 1841. Yngste sonen Magnus Per föddes 1849. Året efter dog Nils Fredrik Brahe endast 38 år gammal. Ny fideikommissarie blev den då nioåriga Nils Claes.
Dessa fyra syskon skulle bli de sista i Sverige att bära det anrika Brahenamnet.

Nils Claes förblev ogift hela livet, brodern Magnus Per gifte sig förvisso med Friherrinnan Anna Nordenfalk men blev barnlös. I stället blev det döttrarna som förde Brahearvet vidare. Aurore kom att gifta sig med Friherre Fredrik von Essen och Ebba med Greve Conrad von Rosen. Ebba dog redan 1872, och efterlämnade två söner. Aurore däremot blev 86 år gammal och födde fem barn.

När så den siste Greve Brahe lämnat jordelivet år 1930, gravvalvet i Östra Ryd låsts och både nyckeln och den krossade vapenskölden sänkts i Kyrkfjärden tog en ny tid vid. Det omfattande godsinnehavet där inte bara Skokloster utan även Rydboholm och Salsta ingick ärvdes av Aurores söner som med sina familjer kom att bosätta sig på de gamla gårdarna. Moderna och mer effektiva bostäder inreddes i tidigare ekonomiutrymmen och livet gick vidare. I dag ser det annorlunda ut, Skokloster ägs sedan 1967 av Svenska staten, Salsta sedan 1976 likaså. Rydboholm däremot, har fortsatt att ärvas inom släkten von Essen och ägs idag av Elisabeth von Essen gift med Greve Gustaf Douglas. Elisabeth von Essen är barnbarnsbarn till Aurore Brahe.

_DSC7123 - Kopia

Men, låt oss nu återvända till stolarna. Två stolar har man alltså känt till. Det visar sig nu att det finns ytterligare en,”Insekten”. Identisk med de två redan kända, samma mahognystomme och samma spiralsvarvningar, dock här något mer utdragna. Vad som skiljer den från sina bröder är klädseln och stoppningen. Vid sekelskiftet 1900 när den ägdes av Carl Louis von Rosen och av honom användes som skrivbordstol fick den nya resårer och ny klädsel. Ett ingrepp som naturligtvis berövat den dess museala kvaliteter men som på intet sätt förändrat dess historiska betydelse. Delar av originalklädseln, av samma typ som på de andra två, finns dessutom delvis bevarad under den nuvarande.

DSC_5011 - Kopia

Alltså har Magnus Brahe, på 1830-talet, beställt minst två likadana skrivbordstolar. Den ena vet vi fanns på Salsta varifrån den så småningom såldes och till sist hamnade på Nordiska museet. Var den andra ursprungligen fanns känner vi i dagsläget inte till, möjligen på Skokloster eller kanske mer troligt i stockholmsbostaden. Vad vi vet är att den efter Magnus Brahes död så småningom hamnade hos brorsdottern Ebba, gift von Rosen och därefter ärvdes av hennes son Carl Louis. Från dennes barnbarn har stolen för cirka tio år sedan överlämnats som gåva till mig.
Nu, efter att ha forskat lite i dess historia har jag också insett att det i mitt arbetsrum står en möbel som inte bara bär på mina, alldeles egna minnen utan också kan berätta om både människor, miljöer och skeenden ur vår gemensamma historia.