gayhistory

80-tal på Sveavägen

Snön faller, det är tidig morgon och fortfarande mörkt. Niklas och jag tar oss fram genom snödrivorna på väg hem från Confetti. Ett stopp på Blå apelsin har det också blivit. På Frejgatan ser vi en stor container fylld av bråte. Högst upp ligger en TV. Vi bestämmer oss för att ta med den upp till mig, jag har ju ingen TV, och den funkar säkert. Vilket den naturligtvis inte gör. I stället blir det någon slags kortslutning i den blöta TVn och det börjar ryka om den. Inte särskilt genomtänkt med andra ord. Apparaten bärs tillbaka till containern och vi går skrattande upp till min lilla jungfrukammare på Sveavägen.

Så spontant, korkat och oförsiktigt var mitt 80-tal.

stockholm_barer_klubbar_top

Niklas heter idag Eva och lever så vitt jag vet ett helt annat liv. Det gör jag också. I kväll står jag i ateljén i Malung och målar på min stora bild av gamla kära Börstorp. Det går framåt. Inte särskilt fort, men ändå framåt. Till våren är den färdig.

Det stockholmska 80-talet känns så nära och samtidigt så oändligt långt borta. Vi var så oskuldsfulla i vår tro och våra förhoppningar. Allt skulle bli storartat. För några av oss gick det bra, för andra inte. Kanske hade jag tur, eller kanske gjorde jag kloka val. Hur som helst så finns jag fortfarande med.

Confetti var bäst, där var det alltid bra musik och intressanta människor, de flesta var ganska vanliga förortsfina pojkar som sökt sig till stan. Andra betydligt mer iögonfallande, med utstuderad klädsel och fulla av attityd. Visst blev man imponerad, själv befann man sig ju någonstans mittemellan, trots adressen på Sveavägen.

kungsgatan_sveava%cc%88gen_1965

Den praktfulla exteriören motsvarade dock inte alltid innehållet. Efter en annan sen natt inviterades min bästa vän och jag in till några av dessa självpåtagna ”stjärnor”. Glansen falnade så snart vi stigit in i tamburen. En näst intill tom våning, möblerad med nedsuttna soffor och rangliga pinnstolar. Inredningen och hela atmosfären i bostaden illustrerade på ett övertygande sätt värdfolkets verkliga natur. Ointresserade och tråkiga, och med hål på strumporna.  Bekantskapen blev kortvarig.

Nåväl, varför kommer nu dessa lösryckta minnen upp i kväll? Som vanligt är det musiken som får tankarna att lossna. När jag målar spelar jag musik på hög volym. Musik från 70- och 80-talet. Underbar musik!

Nej, nu måste jag fortsätta att måla!

Är du tjej eller?

Fredag i Malung. Egentligen skulle jag varit i Falköping, men nu blir det ju som bekant inte alltid som planerat. I stället fick jag tid att grundmåla hela trapphallen inför den stundande marmoreringen.

Fångad i detta tämligen monotona arbete och med musiken från ungdomens 80-tal på hög volym i bakgrunden börjar tankarna vandra. Vem man är och vem man var, och ännu mer intressant; hur hänger det ihop.

Untitled-4 - Kopia - Kopia (2)

Är du tjej eller kille? ja, men säg då,! vad är du?

Det är 70-tal i Tidaholm, jag är i yngre tonåren, och som de äldre damerna säger ”söt”. Håret är långt och kläderna utvalda med stor omsorg. I skolan tillhör jag inte någon särskild gruppering. Inte de häftiga, inte de religiösa, inte heller töntarna, men definitivt inte  de självpåtaget tuffa grabbarna. En lillgammal pojke som skapar sina egna världar.Frågan om jag är tjej eller kille fick jag oändligt många gånger under dessa år, nästan alltid ställd med ett hånfullt skratt eller en nedvärderande blick. Om det nu var så att jag var kille skulle jag väl för fan inte se ut som en tjej!

Jag hade inget svar på frågan. Visst, jag var kille. Det var väl inget att tjata om. För mig var det helt enkelt en ointressant fråga. Jag kunde lika gärna vara tjej, eller egentligen var det väl så att jag i den åldern mycket hellre varit tjej.

Häromdagen mötte jag via YouTube en människa som åter igen fick mig att börja fundera över min egen identitet. Rain Dove, en amerikansk modell som både arbetar som kvinna och som man. Som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det konventionella. Jag blev oerhört fascinerad, och lycklig. En så klok människa! Så levande.

 

Samtidigt minns jag min egen uppväxt, hur det som uppfattades som feminint hos mig ofta sågs på som något mindre attraktivt, något att gömma. När jag som barn fick följa mina äldre släktingar till deras arbete och där satt och sydde dockkläder, då skämdes de. När jag många år senare gjorde entré på kommunens luciafest i långt lockigt hår, hemsydd Madonna-outfit och armband ända upp till armbågarna, då skämdes mina arbetskamrater. Vid det laget hade jag dock slutat bry mig. Jag var stolt över den jag var och behövde inte be om ursäkt.

Mycket av den stoltheten har jag helt säkert min mamma att tacka för. Det var hon som hjälpte mig att sy de mer komplicerade Barbieplaggen och det var hon som också hade lockat mitt hår inför luciafesten. Visst kunde hon tala om vad hon tyckte, och tyckte det gjorde hon!, men aldrig så att jag behövde känna mig nedvärderad.

Hon hade uppfostrat mig i en anda av kärlek. Trots en ibland mycket turbulent barndom där hon inte alltid var närvarande kände jag mig alltid älskad och värdefull. För henne var det en självklarhet att alla människor hade samma värde. Ytterst sällan hörde jag henne tala illa om någon.

IMG_0004 - Kopia

När jag i fem-sex-årsåldern inget hellre ville än att få klä mig som en prinsessa i fina klänningar tog hon upp det med en av mina mostrar. Snart stod jag lyckligt leende framför spegeln i min kusins avlagda klänning. Den var gissningsvis från slutet av 40-talet, rutig med korsstygnsbroderat liv. Till klänningen hörde också ett volangprytt förkläde och små svarta skor med guldspännen.

Stolt och, som jag tyckte, väldigt fin sprang jag runt i min nya klänning. Mamma tyckte också att jag var fin.Vad hon innerst inne tyckte det vet jag inte, men hon såg att jag var lycklig, och jag gissar att det räckte för henne. Helt säkert fick hon många gliringar av sin omgivning, man ska komma ihåg att det här var i slutet av 1960-talet. Själv hade jag inte en tanke på att det kunde anses konstigt att jag ville vara fin. Det blev flera klänningar så småningom. Mammas bästa väninna var också en klok och okonventionell kvinna. Dessutom med en rejäl dos glamour och två ännu mer glamourösa döttrar. Där kunde jag frossa i de mest fantastiska avlagda kreationer. Pärlbroderad chiffong och pälsbrämade aftonkappor.

17 år

Barndomen och den tidiga ungdomens värld var som sagt ganska begränsad. I Tidaholm fanns inte många alternativ för en pojke utan intresse av att spela fotboll. Min räddning blev biblioteket, något jag skrivit om här. Där blev man aldrig ifrågasatt, där mellan bokpärmarna fanns den riktiga världen. Lite av just det skulle jag komma att möta på Helliden, skolan där jag ”hittade mig själv” som det så vackert heter. Håret fick växa, kajalpennan blev en trogen vän och mamma sydde mig leopardfläckiga ridbyxor.

När jag i tjugoårsåldern började spendera allt mer tid i Stockholm vidgades världen ytterligare. Så även mina influenser. Det långa håret lämnades på Klippotekets golv och från SkoUno klev jag ut på Gamla Brogatan i mitt första par Dr Martens.

5

Den man jag är idag bär naturligtvis med sig mycket av den pojke jag var. Jag kan fortfarande bli lycklig av att hitta vackra paljettklännigar på Erikshjälpen eller Myrorna. Klänningarna får dock hänga kvar i butiken. Jag tror inte att jag idag skulle känna samma glädje som pojken framför spegeln för 45 år sedan. En skallig Conchita Wurst med stora fötter och love-handles både här och där – nej, jag tror vi hoppar över det!.

Eftersom jag tidigt fick lära mig att jag var värdefull som jag var, har jag heller aldrig uppfattat min homosexualitet som ett  problem eller en belastning. Snarare tvärtom, jag kan inte föreställa mig ett annat alternativ. Det händer ibland att mina erfarenheter från tiden som ung och nyutkommen ifrågasätts. – Men, så enkelt kan det väl inte ha varit? Jo, som jag minns det så var det en ganska okomplicerad process. Min mamma hade naturligtvis redan insett hur det låg till, och den enda, mycket spontana, förmaning jag kan minnas var att jag inte fick  komma hem med någon ”tråkig” blond kille. Hellre en stilig spanjor eller italienare!

Att vi fortfarande idag 2016 ständigt påminns om hur lite som hänt, hur mycket av tidigare generationers begränsande uppfattningar som styr våra liv, känns ibland kvävande. Att det fortfarande finns gott om vuxna män som  ryser vid blotta tanken på att tvingas assistera sin hustru genom att bära hennes handväska. Eller okunniga mammor som med upprörd min och bestämd röst upplyser sitt oskyldiga barn att det där är ju en ”tjejfärg”, det kan du väl inte ha begriper du!.

Nu finns det lyckligtvis motkrafter. Hos många ungdomar ser jag en helt annan bild växa fram. Kloka , tänkande, varma och generösa möter de världen. Den värld där de uppfostrar sina barn till att bli de starka individer de är ämnade att bli.De finns där i min närhet och de ger mig styrka och framtidshopp.

Valborg, villan och kärleken

lage1c

Fredagskväll. Ute närmar sig temperaturen -30C, här inne värmer brasan i öppna spisen. Jag sitter vid mitt stora arbetsbord, mängder av böcker och utkast till uppsatstexter och diverse konstnärliga projekt fyller bordsytan. Högen av Svenska hem har tack vare ett någorlunda tillfrisknande följt med från sängen till arbetsrummet/matsalen och jag fortsätter fascineras.

I åttonde årgången, 1920, har Mary T. Nathorst bland många andra hem besökt Fröken Valborg Olanders villa i Falun. En villa av en för dåtidens borgerlighet tämligen vanlig typ. Lätt 1700-talsinspirerad arkitektur och återhållsam inre utsmyckning. Författaren berättar att : Redan exteriören: de hvita väggarna, det brutna taket af gammalt, enkupigt tegel, fönstren med sina fönsterluckor, solvisaren på gårdsplanen och de prunkande blommorna.(…) ger en känsla af hemtrefnad och kultur.

_DSC3427

Interiören framstår som relativt fri från vedertagna konventioner, Visserligen finns där en förkärlek för vitmålad herrgårdskultur av en typ som allt sedan sekelskiftet favoriserats av den s.k. bildade överklassen. Valborg Olander väljer dock inte alltid  det självklara alternativet för hennes ståndssystrar och bröder. Det alternativ som säger att man positionerar sig genom att nogsamt följa ett högborgerligt konventionellt mönster. I stället väljer hon ett närmast ”Ellen Keysk” förhållningsssätt. Inblandning av halvgamla, för tiden omoderna arvemöbler är påtaglig i hennes mer privata rum, framför allt i skrivrummet. I reportaget förekommer även en bild från köket, något som var ytterst ovanligt i dåtidens hemma-hos-reportage. Mary T. Nathorst berättar: Nu skulle man kanske tycka att en sådan ”pennans man” som fröken Olander skulle ordnat sitt hem, visserligen mycket präktigt och bekvämt, men dock med köksregionerna och dithörande något styfmoderligt behandlade. Och så finner man i stället, att just på detta område nedlagts en idérikedom, en mångsidighet, som kommer hjärtat att klappa med fördubblad fart hos hvarje husmor af facket, och som fyller alla fordringar på koncentrerad bekvämlighet.

_DSC3426

Valborg Olander, en kvinna som haft ett sådan inflytande över svensk litteraturhistoria. Selma Lagerlöfs kvinna, den som höll allt flytande, den som tog hand om geniet.  När jag ser bilderna från villan, där i Falun, kan jag inte undgå att tänka mig de kärleksfulla möten som måste skett i de Olanderska rummen. Hur Fröken Olander hållit Fröken Lagerlöf i sina armar och viskat de mest kärleksfulla ord. Hur den hyllade författarinnan tagit älskarinnans gestalt, givit sig själv och sin storhet åt något ännu större – kärleken till en annan människa.