Böcker

Valborg, villan och kärleken

lage1c

Fredagskväll. Ute närmar sig temperaturen -30C, här inne värmer brasan i öppna spisen. Jag sitter vid mitt stora arbetsbord, mängder av böcker och utkast till uppsatstexter och diverse konstnärliga projekt fyller bordsytan. Högen av Svenska hem har tack vare ett någorlunda tillfrisknande följt med från sängen till arbetsrummet/matsalen och jag fortsätter fascineras.

I åttonde årgången, 1920, har Mary T. Nathorst bland många andra hem besökt Fröken Valborg Olanders villa i Falun. En villa av en för dåtidens borgerlighet tämligen vanlig typ. Lätt 1700-talsinspirerad arkitektur och återhållsam inre utsmyckning. Författaren berättar att : Redan exteriören: de hvita väggarna, det brutna taket af gammalt, enkupigt tegel, fönstren med sina fönsterluckor, solvisaren på gårdsplanen och de prunkande blommorna.(…) ger en känsla af hemtrefnad och kultur.

_DSC3427

Interiören framstår som relativt fri från vedertagna konventioner, Visserligen finns där en förkärlek för vitmålad herrgårdskultur av en typ som allt sedan sekelskiftet favoriserats av den s.k. bildade överklassen. Valborg Olander väljer dock inte alltid  det självklara alternativet för hennes ståndssystrar och bröder. Det alternativ som säger att man positionerar sig genom att nogsamt följa ett högborgerligt konventionellt mönster. I stället väljer hon ett närmast ”Ellen Keysk” förhållningsssätt. Inblandning av halvgamla, för tiden omoderna arvemöbler är påtaglig i hennes mer privata rum, framför allt i skrivrummet. I reportaget förekommer även en bild från köket, något som var ytterst ovanligt i dåtidens hemma-hos-reportage. Mary T. Nathorst berättar: Nu skulle man kanske tycka att en sådan ”pennans man” som fröken Olander skulle ordnat sitt hem, visserligen mycket präktigt och bekvämt, men dock med köksregionerna och dithörande något styfmoderligt behandlade. Och så finner man i stället, att just på detta område nedlagts en idérikedom, en mångsidighet, som kommer hjärtat att klappa med fördubblad fart hos hvarje husmor af facket, och som fyller alla fordringar på koncentrerad bekvämlighet.

_DSC3426

Valborg Olander, en kvinna som haft ett sådan inflytande över svensk litteraturhistoria. Selma Lagerlöfs kvinna, den som höll allt flytande, den som tog hand om geniet.  När jag ser bilderna från villan, där i Falun, kan jag inte undgå att tänka mig de kärleksfulla möten som måste skett i de Olanderska rummen. Hur Fröken Olander hållit Fröken Lagerlöf i sina armar och viskat de mest kärleksfulla ord. Hur den hyllade författarinnan tagit älskarinnans gestalt, givit sig själv och sin storhet åt något ännu större – kärleken till en annan människa.

Barndom, böcker och bibliofili

_DSC0065

Hos min barndomsvän, antikhandlarens son som jag tidigare berättat om, fanns ett rum där vi inte fick leka. Det låg lite avskilt i huset och man kunde endast komma dit via hallen. Rummet hade en air av mystik, neddragna rullgardiner och en lite instängd, men i mitt tycke ytterst angenäm, doft av gamla böcker och sliten sammet. Men som sagt, dit in kom vi endast i vuxnas sällskap. I alla fall officiellt.

Till vänster om ingångsdörren började bokhyllan som sedan fortsatte längs i stort sett hela rummet. Fylld av de underbaraste böcker om konst, arkitektur och antikviteter. Ett sådant bibliotek skulle jag också ha en gång!
När mina kamrater dryftade sina framtidsdrömmar, vilka för det mesta hade framgång och ekonomiskt oberoende hägrande som självklara mål hade jag redan i unga år formulerat en helt annan framtid för mig själv. Visst, framgång och pengar skulle naturligtvis inte göra tillvaron sämre, men i min framtidsvision var det snarare böckerna och kunskapen som stod i centrum. Kanske var det antikhandlare jag skulle bli, precis som min väns pappa.

Nu blev det ingen antikhandlare av mig, jag blev museiman i stället. Men en museiman med stark känsla för föremålens inneboende kulturhistoria. Alla föremål har något att berätta, en historia att förmedla. Hade jag varit handlare så gissar jag att kunskapen och känslan för just detta blivit en stor tillgång. Lyckas man placera en möbel eller ett föremål i sitt rätta sammanhang, sin kontext som det så vackert heter, ja då ökar inte bara dess kulturhistoriska värde, även det ekonomiska värdet kan skjuta i höjden.
Nåväl, tillbaka till bokhyllan hos Herr antikhandlaren. Till höger om det fönster som vette mot norr stod de böcker jag åtrådde mest. I djupröda gulddekorerade skinnband tronade där Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. En veritabel guldgruva för en tioårig framtida kulturhistoriker.
Emellanåt togs böckerna ner från hyllan och jag fick titta i dem, lockas av de svartvita bilderna på sedan länge skingrade miljöer, fascineras av Olle Hjortzbergs eleganta vapenbilder och intrikat sammanflätade initialer och drömma att en dag själv få äga böcker som dessa.

_DSC0069

I femtonårsåldern började också boksamlandet på allvar. Auktioner och antikvariat besöktes, ibland med flera välfyllda kassar med hem till pojkrummet. Sedan har det fortsatt. Jag minns hur oerhört stolt jag var över min första bokhyllevägg fylld av egna böcker. Böcker som hade ett helt universum av kunskap inom sina pärmar. Med åren har den där första bokhylleväggen blivit betydligt fler. Under åren på Lidingö stod boksamlingen uppställd i ett utrangerat hyllsystem från en herrekipering. På Rödesten fick den sin första platsbyggda hyllinredning, på Sofielund en till, men den här gången dubbelt så hög. I Vattnäs fick den ett helt rum i den gamla timmerladan, och när den i början av 2000-talet kom till Gerum fyllde den alla den gamla lanthandelns väggfasta hyllor. Där stod de, alla mina inbundna vänner. Med särtryck och småskrifter i boxar på nedersta hyllan. Vilken lycka, nu hade jag mitt eget bibliotek!

Men Svenska slott och herresäten då, vad hände med drömmen om att en gång själv få styra över hur och när denna skattkammare skulle öppnas? Ja, det skulle komma att dröja. Åtskilliga gånger har jag frestats att köpa enstaka exemplar som funnits i handeln, ibland ganska billigt, men oftast alltför högt prissatt. Och visst, kanske hade jag så småningom fått ihop en komplett samling. I stället har det blivit de offentliga biblioteken som fått bistå med hjälp när det varit någon information jag sökt. Ibland är det en särskild möbel eller kanske ett porträtt som antas ha funnits i en namngiven familjs ägo. Kanske en speciell typ av lampa som var vanligt förekommande vid 1900-talets början, eller någon annan detalj som ger svar på ibland till synes obetydliga frågor. Se bara på denna bild från det tidiga 1900-talets Lagmansö. Vad kan inte den berätta om sin samtid och de ideal vilka fortfarande styrde människors val och ställningstaganden då. Som sagt, inom böckernas pärmar finns många svar!

_DSC0070

Nåväl, i maj fyllde jag år. Ett halvt sekel hade förflutit sedan den tidiga eftermiddag då jag för första gången mötte världen, eller åtminstone Malungs BB. Födelsedagsfirandet var medvetet stillsamt, endast den närmaste familjen och några få vänner fanns med på gästlistan. Sandbäcksgårdens sal, med de nästan helt framtagna blå-grön-svarta 20-talstapeterna, var dukad till fest. Stearinljuslågornas fladdrande sken skapade en alldeles speciell atmosfär, nästan så att man kände sig förflyttad till en annan tid. Jag njöt. Presentpapper revs upp, blommor sattes i vas och stämningen var fylld av glädje.

Så var det då dags för Mr Rights 50-årspresent.
Och jo, det var precis det ni kanske redan gissat… Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början i djupröda skinnband med gulddekor.

_DSC0071

Nu står de här, allihop. Som en samlad armé i rött, redo att delge mig sin skatt av kunskap. Där kan jag återse min barndoms fascination, min ungdoms Börstorp och Kaflås och inte minst Emelie Pipers högst aktuella Löfstad som jag är i full färd med att skriva om just nu. Där finns Magnus Brahe, där finns Sveriges kulturhistoria. Där finns kunskap och där finns glädje!

_DSC0072

Birgit Sparre och lusten att läsa

7205 - Birgit Sparre

Måndag. En Malungsmåndag. Jag är tillbaka i kulturarvet efter en vecka på Hamra. Från en sorts vårvinter till en annan. Där hemma blommade krokusen, här hemma täcker snön fortfarande vad som komma skall.
Arbetsdagen började med planeringsmöte. vilket jag i vanlig ordning missade, att man aldrig lär sig! Hur som helst så hann jag i alla fall delta i en diskussion om läsandet bland barn och ungdomar. Ett läsande som enligt alla mätningar går ner.

Min egen lust att läsa, och min egen nyfikenhet att undersöka språkets möjligheter, grundades till största delen i sällskap av Kitty Drew och hennes ständiga vapendragare George och Bess. Att böckerna var så kallade flickböcker kan jag inte minnas att jag vid den tiden överhuvudtaget reflekterade över. Det var spännande böcker, punkt slut.
Så småningom förstod jag att det egentligen var tänkt att jag som pojke skulle läsa andra typer av böcker. Sådana som hade en pojke i huvudrollen, helst en som var både sportig och motorintresserad. – Herregudsåointressant!
Nej mycket hellre en spännande Kitty, eller kanske ännu hellre systrarna Mary och Lou vilka precis som Kitty löste mysterier på löpande band.

181315274_3c568b3e-a0bb-4f31-aff2-bc95dc7f9bdc

Så småningom blev jag tonåring, vyerna blev vidare och det behövdes mer för att fylla behovet av fascinerande berättelser. Det var då jag upptäckte Birgit Th. Sparre.
Vilken upptäckt! Här fanns en annan människa som tog med mig in i en helt ny värld. En värld av skönhet och förfall, av hjältemod och fåfänga. Här fanns människor av kött och blod, torpare och grevar i någon form av ”helig” allians. Visst var Birgit Sparres världsbild förenklad i viktiga avseenden, det är jag fullständigt medveten om i dag, men trots det så är jag henne evigt tacksam för att hon gav mig en fullkomligt ovärderlig läsupplevelse. Jag växte i mötet med hennes ord och formuleringar. Det gav mig ett nyanserat språk och en medvetenhet om att livet var komplext. Att allt inte är riktigt så som det utger sig för att vara.

180253246_80f00965-2cf0-4429-af6b-c0b10d6f13c5

Att då upptäcka med vilket oerhört förakt man vid den tiden talade om hennes författarskap känns märkligt. Det ryms en stor portion klassförakt i ordvalet hos de lektörer på bibliotekstjänst vilka var satta att recensera nyutkomna böcker. Läs bara Monika Waleijs sågning från 1980, där hon med full styrka ångar på i sin fullkomliga brist på inlevelseförmåga:

”Herrgårdsromansen är den åttonde och förhoppningsvis sista delen av Birgit Sparres serie om Gårdarna runt sjön. Handlingen kan utan svårighet komprimeras till en sida, medan miljöskildringen, – enkannerligen heminredningen – är en salig blandning av museikatalog och Sköna hem. Personskildringen är å andra sidan lika med de agerandes namn. Således heter noblessen Joachim Riddercrona, den präktige läkaren – som kan bjudas till herrgården på middag! – Erik Ek, tjänstehjonen är tillnamnslösa och benämns Aldur och Hilma, den snustuggande urbefolkningen Ville i Vassruggen… Denna osannolikt feodala miljö kan endast tidsbestämmas genom det i sammanhanget nästan chockartade omnämnandet av Vietnamkriget och flower power… Det mest positiva som kan sägas om boken är att den är kort och att typografin är lättläst”

Stackars Monika Waleij, jag hoppas att hon ändå kanske någon gång kunde tillåta sig att förtrollas. Att slappna av och drömma. Njuta.
Hennes kollega Gösta Enoksson, också han en av de som var satta att avgöra vilka böcker som kunde anses lämpliga att tillhandahållas via Sveriges bibliotek, medger ändå att:

”så länge författarinnan håller sig till vad hon hört berättas, sägner och skrock, bygdeoriginal, arbetsförhållanden på glasbruket, glastillverkningen, kroglivet, så länge är romanen underhållande och har ett visst intresse

Han lägger dock in en brasklapp som säger
”Men i skildringen av huvudfigurerna misslyckas hon helt och det samma gäller romanintrigen. Hon blir sentimental och banal, det hela utmynnar i gottköpsromantik av värsta slag. Boken efterlämnar en fadd smak.”

Thank God för lite ”gottköpsromantik” säger jag!

Thorolf & Tidaholm

turbinhusön

När jag slutade nionde klass i grundskolan förutsatte mina lärare att jag skulle fortsätta på gymnasiet. Jag var ju så begåvad gudbevars.
En av dem, jag minns just nu inte hans namn, mer eller mindre tvingade mig att söka in på gymnasieskolan i Falköping, Ållebergsgymnasiet. Jag kom in på den linje som det var tänkt, men började aldrig.
Det blev inget gymnasium för min del.

I stället hade min teckningslärare., Leif Lindblom, sett till att lärarna från den estetiska linjen vid Hellidens folkhögskola kom för att bedöma om jag eventuellt kunde vara en tänkbar elev vid deras skola. Han visste hur gärna jag ville studera just där, och han såg, tack och lov, också min olämplighet för fortsatta gymnasiala studier.
Resultatet blev att jag antogs på dispens. Jag var bara sexton och egentligen två år yngre än den nedre åldersgränsen för att antas vid deras utbildning. Och visst, så här i efterhand ser jag naturligtvis att det inte var en utbildning som passade för mig. Jag var helt enkelt för ung.
För de flesta av mina klasskamrater handlade tiden på Helliden om att ta ett nytt steg i livet, att slutligen börja ansvara för sin egen utveckling. Jag själv hade precis börjat utvecklas, börjat fundera över vad livet kunde erbjuda mig.

helliden

Trots att jag ganska snart fick klart för mig att lärarna tyckte att jag var alltför obegåvad och dessutom irriterande svår att imponera på, blev det en period i livet som utan tvekan är bland de allra viktigaste i mitt liv. Jag fann en Peter som tidigare inte hade fått möjlighet att visa sitt rätta jag. Nu kunde jag äntligen, tillsammans med mer eller mindre vuxna människor, leva ut den jag var. Jag lät mitt hår växa, jag köpte svart kajalpenna och övertalade mamma att sy leopardfläckiga ridbyxor till mig . Livet hade börjat.
I dag är jag snart femtio och ganska klar över vem jag är. Sannolikt till stor del just den man jag då önskade att jag skulle bli. En man som har förmånen att leva i en värld där jag tas emot med värme, där jag får utvecklas och där jag får känna kärlek. Med en vardag delad med en man som i mina ögon är den vackraste av alla män, såväl inuti som utanpå. Med ett yrkesliv där min kreativitet kommer till användning i olika projekt och där jag hela tiden kan se en utveckling.

Varför nu denna känslosamma utläggning? Ja, det kommer sig av att jag i morgon ska presentera mina tankar och idéer kring ett iordningställande av biblioteket på Malungs folkhögskola.

_DSC7039

En fantastiskt fin miljö från förra hälften av 1900-talet. Fullkomligt befriad från ”fräschhet” och vit plastfärg. Här finns fortfarande en förtätad stämning av folkbildning och kultur, av en bildning som på den tiden ansågs eftersträvansvärd och betydelsefull.
Folkhögskolans bibliotek är till största delen inrymt i en villa, uppförd vid 1800-talets slut av en pionjär inom hembygdsrörelsen i Malung, Erik Thorolf. Thorolfs hustru, Anna, råkar dessutom vara född på Sandbäcksgården, alltså vår egen ägandes gård, allt hänger samman!

thorolfs villa - Kopia copy

Min uppgift blir att se till att folkhögskolebibliotekets kulturhistoriska värde bevaras och kanske till och med förstärks. För någon som likt mig har folkhögskolan att tacka för så mycket i livet känns det bra att kunna ge tillbaka något av det jag fått.

_DSC7050
_DSC7052

Elsie de Wolfe

För många år sedan, på vad som då hette Skövde antikvariat, gjorde jag ett av mina mer minnesvärda bokfynd. På en av hyllorna stod The house in good taste av Elsie de Wolfe och väntade på mig. Just den boken, och den författarinnan, är för interiörhistorikern vad Cajsa Warg och hennes Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber är för den svenske mathistorikern.
Hennes bok kom ut 1913 och är något av en programförklaring för vad hon representerade som inredare. Det sena artonhundratalets inredningar med sin rikedom på föremål och stämningsskapande arrangemang skulle bort. I stället förordar hon en stramare och ljusare miljö inspirerad,framför allt, av franskt 1700-tal. Hon bygger sina idéer på gedigen kunskap om äldre tiders interiörer, kombinerat med en intuitiv känsla för vad som var vackert. Det berättas att hon redan som barn hade en oerhört stark känsla för skönhet. En dag kom hon hem från skolan och upptäckte till sin fasa att föräldrarna låtit sätta upp nya tapeter. Enligt självbiografin, där hon för övrigt talar om sig själv i tredje person, lär hon ha reagerat oerhört starkt.

”Something terrible that cut like a knife came up inside her. She threw herself on the floor, kicking with stiffened legs, as she beat her hands on the carpet…. she cried out, over and over: ”It’s so ugly! It’s so ugly.”

Denna exentriska unga kvinna växte upp och bibehöll i allra högsta grad sin exentricitet. Först blev hon skådespelerska, mer beryktad för sina fantastiska scenkreationer än sin skådespelartalang. Senare blev det som inredare hon kom att verka, då med betydligt större framgångar. På teatern mötte hon också kärleken. Elisabeth Marbury, som bland mycket annat verkade som teateragent, kom att bli hennes partner under närmare 40 år. Detta trots att de Wolfe så småningom gifte sig med Sir Charles Mendl. Ett giftermål vars främsta syfte var att göra henne till ”Lady Mendl”.

Boken The house in good taste kom att få stort inflytande på smaken för 1700-talsinspirerade interiörer runt om i världen, även i Sverige. När man studerar tidskriften Svenska Hem, vilken som av en händelse började ges ut 1913, kan man konstatera att det finns gott om de Wolfe-inspirerade interiörer hos den svenska borgerligheten.
Jämför till t. ex bilden från de Wolfes och Marburys egen matsal i New York med Eugène von Rosens i von Rosenska palatset på Strandvägen i Stockholm.

Eller de båda damernas Drawing-room med von Rosens salong.

Bilderna från Rosenska palatset är hämtade ur en artikel i Svenska Hem 1926 författad av Konsthistorikern Holger Nyblom.
En annan flitigt förekommande skribent i tidskriften är Mary Nathorst, vilken som av en händelse råkar vara första ägare till mitt exemplar av Elsie de Wolfes bok.