Arkitektur

Göteborgskonst

Förra helgen befann jag mig i Göteborg. Det är alltid lika angenämt att återkomma till vår västsvenska huvudstad, den här helgen dessutom i försiktig vårsol.

GKM_samlingen.01-2400x1560

Som alltid när jag är i Göteborg försöker jag hinna med ett besök på Konstmuséet. Det finns något oerhört fascinerande med Göteborgs Konstmuseum där det med sin majestätiska fasad tornar upp sig i slutet av Sveriges enda aveny. Arkitekturen, skapad av Arvid Bjerke (1880-1952) och Sigfrid Ericson (1879-1958) i början av 1920-talet är inte helt lätt att ta till sig. Med sina massiva murar och slutna karaktär ger byggnaden snarare intryck av makt, kontroll och avståndstagande än ett inbjudande konstmuseum. Släktskapen med arkitekturen i nazismens Tyskland och fascismens Italien under 1930-talet är också uppenbar. Själv väljer jag att se bortom dessa konnotationer och njuter av, i mitt tycke , något av det bästa vi har av svensk 1900-talsarkitektur.

Innanför de stränga murarna finns fantastiska konstverk. Där finns både Monet och Picasso, Cranach och Rembrandt. En resa genom konsthistorien. Men vad som gör Göteborgs Konstmuseum till ett av mina favoritmuseer är dess fina samling konst från 1800-talets sista årtionden.

_DSC3630

Just nu pryds t.o.m. fasaden av en gigantisk Zornmålning. Det är den franska dansösen Rosita Mauri (1850-1923) som i Anders Zorns gestaltning  från 1888 gör reklam för museets permanenta konstsamling.

rosita

Uppe i salarna har hon för tillfället sällskap av ytterligare några zornska mästerverk, dels en bryggeriinteriör från 1890 och en absolut ljuvlig akvarell tillkommen vid makarna Zorns besök hos Isabella Stewart Gardner i Venedig 1894.

stora bryggeriet

Anders_Zorn_-_Gondola_in_Front_of_the_Palazzo_Barbaro

I Fürstenbergska galleriet, på översta våningen i museet, kan man se fler verk av Zorn. Där finns exempelvis Natteffekt från 1895, ett av hans, åtminstone mitt tycke, mest fascinerande kvinnoporträtt.

Zorn_Night_effect.jpg

Den Fürsenbergska konstsamlingen skapades under 1800-talets sista decennier av Pontus Fürstenberg och hans hustru Göthilda, född Magnus, och testamenterades till dåvarande Göteborgs Museum. Vid konstmuseets inrättande på 1920-talet flyttades samlingen dit och inrymdes i salar där hela den arkitektoniska inramningen från makarna Fürstenbergs tid återskapats. På Carl Larssons akvarell från 1885 kan man se Pontus Fürstenberg sittande i förgrunden. Bakom honom blir hustrun Göthilda just avporträtterad av Ernst Josephson.

Carl_larsson_-_fürstenberg_gallery

På hedersplats i en av de Fürstenbergska salarna hänger också min ungdoms absoluta favorit, Hugo Birgers Skandinaviska konstnärernas frukost på Café Ledoyen i Paris vernissagedagen från 1886. Jag minns att jag hittade den 1975 i Bra Böckers Glad Konst och blev helt förtrollad av stämningen och skönheten i bilden. Det är jag fortfarande.

Skandinaviska_konstnärernas_frukost_i_Café_Ledoyen_-_Fernissningsdagen_1886

Zettervallpromenad

IMG_2140

Här om dagen var jag som vanligt stadd på resa. Denna gång gick färden norrut, mot Malung och Sandbäcksgården.  Mina resor mellan Dalarna och Östergötland har blivit många vid det här laget. Tidigare gick resorna oftast bra. Visst, det förekom förseningar och inställda tåg, men inte i större omfattning än att det var hanterbart. Men som mina facebookvänner vet är jag numera ytterst restriktiv när det gäller umgänget med SJ. Under senare hälften av 2015 blev det bara värre och värre. När jag nu senast, tillsammans med otaliga medresenärer, stod på stationsplanen i Katrineholm och frös, väntande på den ersättningsbuss som aldrig kom, ja då fick jag nog. Inte förrän staten med hjälp av våra skattepengar tar full kontroll över skötseln av järnvägsnätet tänker jag överlåta mitt ”resandeöde” i SJs händer. 

Nåväl, nog om detta. Det blev hur som helst buss den här gången. Bekvämt och i tid. I Stockholm skulle jag byta både buss och bussbolag. Tiden i huvudstaden var begränsad, inte tillräckligt lång för att annonsera min närvaro men heller inte kort nog för att bara sitta av tiden på Centralen. Väskorna parkerades i ett förvaringsskåp, endast kameran fick följa med på promenad. En promenad som förde mig till Slussen för att med egna ögon se förödelsen efter rivningarna . Vägen dit blev dock en arkitekturpromenad i Helgo Zettervalls spår.

images

Zettervall har ända sedan barndomen varit min arkitektoniska husgud. Han står för mig som den främsta representanten för det slutande 1800-talet och dess fascination för både samtiden, framtiden och historien. Begåvad med en  genialitet som är i full paritet med de främsta av dåtidens internationella kollegor.

IMG_2136

Promenaden kulminerade på Blasieholmskajen där den uppmärksamme kan få en fullödig bild av den Zettervallska suveräniteten. I hörnet Kungsträdgårdsgatan/Strömgtan tronar det Palmeska huset. Ritat 1884 för bankdirektör Henrik Palme och, åtminstone om ni frågar mig, det mest intelligenta exemplet på hur en 1800-talsarkitekt lyckats få dåtidens stipulerade fem våningsplan att rymmas inom renässansens tredelade indelning. 

I grannkvarteret reser sig det Fersenska palatset, huvudstadssäte för den ,även internationellt, kända svenska ätten. I dag syns dock inget av det Hårlemanritade 1700-talshuset. Det ligger dolt inne i det Sörensenska huset. Palatset ägdes i slutet av 1800-talet av den förmögne industrialisten Nils Georg Sörensen och det är istället den zettervallska nyrenässansen med sina välplacerade torn och eleganta fasadbehandling som dominerar. Tack vare en förutseende restaurering på 70-talet står byggnaden kvar än i dag.

IMG_2137

Vad som sedan följer gör man bäst i att bortse från. Den arkitektoniska horrör som utgör Grand Hôtels fasad säger vi inget om. Däremot finns mycket att säga om den byggnad som följer. Ett av den zettervallska genialitetens främsta minnesmärken : Det Bolinderska palatset.

IMG_2138

Med inspiration från Venedig och dess palats har han här, alldeles vid vattnet, skapat ett privatpalats av internationella mått. Internationellt i så motto att man lika gärna kunde stått inför en byggnad uppfört i Paris, Berlin eller Wien. Helgo Zettervall har i Bolinderska palatset visat att han bland svenska arkitekter stod helt i en klass för sig. Ingen svensk arkitekt hade vid den tiden kunnat skapa något så fullödigt. Proportioner, detaljer, harmoni och spänning, allt i en strängt hållen form. Mästaren har talat.

Interiören är även den exeptionell. Trots 1900-talets anpassningar av huset har man lyckats bevara mycket av den sagolika prakt som en gång präglade interiören.

800px-Bolinderska_huset_Stockholm;_view_into_the_Mårten_Eskils_Winge_room

Bolinderska_huset_Stockholm_staircase.

Bolinderska_huset_Stockholm_the_Mårten_Eskil_Winge_room.

Men det tar vi en annan gång.

Målet för min promenad var som sagt Slussen, och efter att med sorg ha konstaterat att Slussen numera hör till vår för alltid förlorade kulturhistoria var det dags att skyndsamt bege sig till Centralen igen. Bussen mot Dalarna väntade.

Sanatorietankar

Äldre tiders societet tycks ha varit tämligen klena. Den ena åkomman mer livshotande än den andra. Hur kan man annars förklara att de spenderade så mycket tid vid diverse kurorter runt om i Europa? Eller var det kanske så att det fanns annat som lockade mer än hälsobringande vatten och frisk luft? Hur som helst med det, kurorterna blomstrade i det sena 1800-talet och långt fram i nästa sekel.

v3-historie-holmenkollen

Vintertid reste den svenska societeten till Norge för att vistas på något av broderlandets många vintersanatorier. Ett av de mest storslagna låg, och ligger fortfarande, idag som hotell, på Holmenkollen, strax utanför Oslo.Uppfört 1894 efter ritningar av den norske arkitekten Balthazar Lange (1854-1937) visar det i sin arkitektur upp allt man kan önska av referenser till den nordiska forntiden. Även interiören präglades av samma anda.

042s7ZEBjft2

Här skulle man med hjälp av den höga, klara luften och en inte alltför ansträngande dos av friluftsliv bli fri sina plågor.

Allt hade varit gott och väl om det nu inte varit för de upproriska norrmännen. Det norska kravet på självständighet blev allt mer hotande, Hemma i Stockholm satt Oscar II vid sitt skrivbord och grät. Grät och skrev dikter. I Norge planerade man för en ny tid. 1905 var unionskrisen ett faktum och med ens blev det fullkomligt omöjligt för fosterländska svenskar att spendera sina pengar hos de otacksamma norrmännen. Broderfolk!, jo tack.

När man nu inte längre kunde tänka sig att resa till Norge för den ack så välbehövliga vinterkuren började man snegla på vilka alternativ som kunde finnas inom Sveriges gränser. Visserligen fanns här flera kurorter, men det rörde sig i huvudsak om sommarsanatorier vars vinterverksamhet på intet sätt kunde mäta sig med vad som erbjöds i Norge. Ganska snart efter unionsupplösningen började därför en intensiv byggnadsverksamhet på flera platser vilka ansågs ha förutsättningar för en vinterkurort.

p161

historik-foto7-510x329-q100

I Falköping fanns redan den mycket gouterade kurorten Mösseberg med allehanda bad och behandlingar. Läget på det västgötska platåbergets sluttning borgade för hälsosam luft och man beslutade sig för att komplettera verksamheten med ett vintersanatorium. Byggnaden, som till största delen nybyggdes, ritades av arkitekten Rudolf Steen (1872-1926) och de magnifika interiörerna av arkitekten Axel Lindegren (1860-1933) Vintersanatoriet invigdes högtidligen av kronprins Gustaf Adolf den 14 november 1907.

VidMosseberg2

Det mest anmärkningsvärda med Mössebergs vintersanatorium är att det ännu finns bevarat så som det en gång såg ut. När man i dag närmar sig den vita byggnaden med alla sina balkonger ser den i det närmaste ut som den gjorde 1907. Stiger man sedan innanför porten har man ännu större anledning att glädjas. Här finns en mycket välbevarad interiör där inte bara den fasta inredningen bevarats, utan även en stor mängd möbler, lampor och annat som hörde till ursprungsinredningen. Många av möblerna är av yppersta kvalitet, men så är de också tillverkade hos Bröderna Eriksson i Taserud utanför Arvika.

Samtidigt några mil söderut, i Ulricehamn, var man också i färd med att uppföra ett vintersanatorium. Högt uppe på sluttningarna ovanför staden och sjön Åsunden kom här att resa sig en byggnad av sådana dimensioner att den ofta refererats till som norra Europas största träbyggnad. Förmodligen inte alls sant, men dock, imponerande blev den.

5435_1740768709467924_1186562147705942445_n

Sanatoriebyggnaden, som stod färdig 1910, ritades av arkitekterna Victor Fagerström (1869-1934) och Axel Viktor Forsberg (1871-1937) och hade enligt Nordisk Familjebok 85 rum, vilka ”äro i hufvudsak förlagda åt s. och försedda med hvar sin balkong.” Vidare berättas att ”I bottenvåningen äro gymnastiklokaler, rum för ljusbehandling, badafdelning m m. förlagda, äfvensom laboratorium, vattenservering, läkarens mottagnings- och undersökningsrum o.s.v.” Man säger sig årligen ta emot 1500-2000 patienter men planerar för fler.

flygkurort

En vistelse på sanatoriet kostade år 1912 mellan 9-11 kronor per dag inklusive bad och medicinsk behandling. Idag motsvarar det cirka 500 kronor. Intressant i ett historiskt perspektiv är dock att det för en industriarbetare år 1912 krävdes ca 30 timmars arbete för att tjäna ca 10 kronor. Räknar man på det sättet så skulle en vistelse på sanatoriet idag kostat någonstans runt 4 500 kronor per dag….

Sanatoriet i Ulricehamn hade en inredning som väl får sägas vara elegant om än inte i lika hög grad som på Mösseberg. Ganska sval med till synes ljusa färger och strama jugenddekorer målade i tak och på väggar. Möblerna ser helt moderna ut utan att vara exeptionella. helt säkert uppskattades interiörerna av de flesta av sanatoriets gäster. De enskilda rummen sägs vara ”försedda med varmt och kallt vatten samt goda ventilationsanordningar” och precis som resten av byggnaden ”fullt tidsenligt inredt”.

12928148325_af69e1c562_b

Av allt detta finns idag inte minsta spår. Verksamheten i det gigantiska träpalatset på sluttningarna ovanför Ulricehamn lades ner 1976 och fem år senare var byggnaden jämnad med marken. Innan grävskoporna hunnit göra sitt fick dock Ulricehamns vintersanatorium en sista möjlighet att glänsa. När Marika Lindström och Stefan Ekman som Hedvig Selamb och Percy Hill i filmatiseringen av Sigfrid Siwertzs Selambs, elegant vitklädda vandrar runt i en europeisk sanatoriepark, ja då är det Ulricehamns dödsdömda kurhotell som får utgöra inspelningsplats.

Serien visades första gången på SVT år 1979 och jag minns att jag direkt kände igen miljön. Ett par år tidigare hade jag nämligen deltagit i en bussresa runt Åsunden. Som en del av programmet fanns ett shoppingstopp i Ulricehamn. Jag valde bort butikerna och tog mig i stället till fots uppför berget och fick med egna ögon se det imponerande vintersanatoriet i sin förfallna glans.

Och kanske är det helt naturligt att en gigantisk inrättning som Ulricehamns kurhotell fått skatta åt förgängelsen, för var finns idag den societet som skulle vilja befolka dess salar och salonger?

kurtorn

Barndom, böcker och bibliofili

_DSC0065

Hos min barndomsvän, antikhandlarens son som jag tidigare berättat om, fanns ett rum där vi inte fick leka. Det låg lite avskilt i huset och man kunde endast komma dit via hallen. Rummet hade en air av mystik, neddragna rullgardiner och en lite instängd, men i mitt tycke ytterst angenäm, doft av gamla böcker och sliten sammet. Men som sagt, dit in kom vi endast i vuxnas sällskap. I alla fall officiellt.

Till vänster om ingångsdörren började bokhyllan som sedan fortsatte längs i stort sett hela rummet. Fylld av de underbaraste böcker om konst, arkitektur och antikviteter. Ett sådant bibliotek skulle jag också ha en gång!
När mina kamrater dryftade sina framtidsdrömmar, vilka för det mesta hade framgång och ekonomiskt oberoende hägrande som självklara mål hade jag redan i unga år formulerat en helt annan framtid för mig själv. Visst, framgång och pengar skulle naturligtvis inte göra tillvaron sämre, men i min framtidsvision var det snarare böckerna och kunskapen som stod i centrum. Kanske var det antikhandlare jag skulle bli, precis som min väns pappa.

Nu blev det ingen antikhandlare av mig, jag blev museiman i stället. Men en museiman med stark känsla för föremålens inneboende kulturhistoria. Alla föremål har något att berätta, en historia att förmedla. Hade jag varit handlare så gissar jag att kunskapen och känslan för just detta blivit en stor tillgång. Lyckas man placera en möbel eller ett föremål i sitt rätta sammanhang, sin kontext som det så vackert heter, ja då ökar inte bara dess kulturhistoriska värde, även det ekonomiska värdet kan skjuta i höjden.
Nåväl, tillbaka till bokhyllan hos Herr antikhandlaren. Till höger om det fönster som vette mot norr stod de böcker jag åtrådde mest. I djupröda gulddekorerade skinnband tronade där Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. En veritabel guldgruva för en tioårig framtida kulturhistoriker.
Emellanåt togs böckerna ner från hyllan och jag fick titta i dem, lockas av de svartvita bilderna på sedan länge skingrade miljöer, fascineras av Olle Hjortzbergs eleganta vapenbilder och intrikat sammanflätade initialer och drömma att en dag själv få äga böcker som dessa.

_DSC0069

I femtonårsåldern började också boksamlandet på allvar. Auktioner och antikvariat besöktes, ibland med flera välfyllda kassar med hem till pojkrummet. Sedan har det fortsatt. Jag minns hur oerhört stolt jag var över min första bokhyllevägg fylld av egna böcker. Böcker som hade ett helt universum av kunskap inom sina pärmar. Med åren har den där första bokhylleväggen blivit betydligt fler. Under åren på Lidingö stod boksamlingen uppställd i ett utrangerat hyllsystem från en herrekipering. På Rödesten fick den sin första platsbyggda hyllinredning, på Sofielund en till, men den här gången dubbelt så hög. I Vattnäs fick den ett helt rum i den gamla timmerladan, och när den i början av 2000-talet kom till Gerum fyllde den alla den gamla lanthandelns väggfasta hyllor. Där stod de, alla mina inbundna vänner. Med särtryck och småskrifter i boxar på nedersta hyllan. Vilken lycka, nu hade jag mitt eget bibliotek!

Men Svenska slott och herresäten då, vad hände med drömmen om att en gång själv få styra över hur och när denna skattkammare skulle öppnas? Ja, det skulle komma att dröja. Åtskilliga gånger har jag frestats att köpa enstaka exemplar som funnits i handeln, ibland ganska billigt, men oftast alltför högt prissatt. Och visst, kanske hade jag så småningom fått ihop en komplett samling. I stället har det blivit de offentliga biblioteken som fått bistå med hjälp när det varit någon information jag sökt. Ibland är det en särskild möbel eller kanske ett porträtt som antas ha funnits i en namngiven familjs ägo. Kanske en speciell typ av lampa som var vanligt förekommande vid 1900-talets början, eller någon annan detalj som ger svar på ibland till synes obetydliga frågor. Se bara på denna bild från det tidiga 1900-talets Lagmansö. Vad kan inte den berätta om sin samtid och de ideal vilka fortfarande styrde människors val och ställningstaganden då. Som sagt, inom böckernas pärmar finns många svar!

_DSC0070

Nåväl, i maj fyllde jag år. Ett halvt sekel hade förflutit sedan den tidiga eftermiddag då jag för första gången mötte världen, eller åtminstone Malungs BB. Födelsedagsfirandet var medvetet stillsamt, endast den närmaste familjen och några få vänner fanns med på gästlistan. Sandbäcksgårdens sal, med de nästan helt framtagna blå-grön-svarta 20-talstapeterna, var dukad till fest. Stearinljuslågornas fladdrande sken skapade en alldeles speciell atmosfär, nästan så att man kände sig förflyttad till en annan tid. Jag njöt. Presentpapper revs upp, blommor sattes i vas och stämningen var fylld av glädje.

Så var det då dags för Mr Rights 50-årspresent.
Och jo, det var precis det ni kanske redan gissat… Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början i djupröda skinnband med gulddekor.

_DSC0071

Nu står de här, allihop. Som en samlad armé i rött, redo att delge mig sin skatt av kunskap. Där kan jag återse min barndoms fascination, min ungdoms Börstorp och Kaflås och inte minst Emelie Pipers högst aktuella Löfstad som jag är i full färd med att skriva om just nu. Där finns Magnus Brahe, där finns Sveriges kulturhistoria. Där finns kunskap och där finns glädje!

_DSC0072

Thorolf & Tidaholm

turbinhusön

När jag slutade nionde klass i grundskolan förutsatte mina lärare att jag skulle fortsätta på gymnasiet. Jag var ju så begåvad gudbevars.
En av dem, jag minns just nu inte hans namn, mer eller mindre tvingade mig att söka in på gymnasieskolan i Falköping, Ållebergsgymnasiet. Jag kom in på den linje som det var tänkt, men började aldrig.
Det blev inget gymnasium för min del.

I stället hade min teckningslärare., Leif Lindblom, sett till att lärarna från den estetiska linjen vid Hellidens folkhögskola kom för att bedöma om jag eventuellt kunde vara en tänkbar elev vid deras skola. Han visste hur gärna jag ville studera just där, och han såg, tack och lov, också min olämplighet för fortsatta gymnasiala studier.
Resultatet blev att jag antogs på dispens. Jag var bara sexton och egentligen två år yngre än den nedre åldersgränsen för att antas vid deras utbildning. Och visst, så här i efterhand ser jag naturligtvis att det inte var en utbildning som passade för mig. Jag var helt enkelt för ung.
För de flesta av mina klasskamrater handlade tiden på Helliden om att ta ett nytt steg i livet, att slutligen börja ansvara för sin egen utveckling. Jag själv hade precis börjat utvecklas, börjat fundera över vad livet kunde erbjuda mig.

helliden

Trots att jag ganska snart fick klart för mig att lärarna tyckte att jag var alltför obegåvad och dessutom irriterande svår att imponera på, blev det en period i livet som utan tvekan är bland de allra viktigaste i mitt liv. Jag fann en Peter som tidigare inte hade fått möjlighet att visa sitt rätta jag. Nu kunde jag äntligen, tillsammans med mer eller mindre vuxna människor, leva ut den jag var. Jag lät mitt hår växa, jag köpte svart kajalpenna och övertalade mamma att sy leopardfläckiga ridbyxor till mig . Livet hade börjat.
I dag är jag snart femtio och ganska klar över vem jag är. Sannolikt till stor del just den man jag då önskade att jag skulle bli. En man som har förmånen att leva i en värld där jag tas emot med värme, där jag får utvecklas och där jag får känna kärlek. Med en vardag delad med en man som i mina ögon är den vackraste av alla män, såväl inuti som utanpå. Med ett yrkesliv där min kreativitet kommer till användning i olika projekt och där jag hela tiden kan se en utveckling.

Varför nu denna känslosamma utläggning? Ja, det kommer sig av att jag i morgon ska presentera mina tankar och idéer kring ett iordningställande av biblioteket på Malungs folkhögskola.

_DSC7039

En fantastiskt fin miljö från förra hälften av 1900-talet. Fullkomligt befriad från ”fräschhet” och vit plastfärg. Här finns fortfarande en förtätad stämning av folkbildning och kultur, av en bildning som på den tiden ansågs eftersträvansvärd och betydelsefull.
Folkhögskolans bibliotek är till största delen inrymt i en villa, uppförd vid 1800-talets slut av en pionjär inom hembygdsrörelsen i Malung, Erik Thorolf. Thorolfs hustru, Anna, råkar dessutom vara född på Sandbäcksgården, alltså vår egen ägandes gård, allt hänger samman!

thorolfs villa - Kopia copy

Min uppgift blir att se till att folkhögskolebibliotekets kulturhistoriska värde bevaras och kanske till och med förstärks. För någon som likt mig har folkhögskolan att tacka för så mycket i livet känns det bra att kunna ge tillbaka något av det jag fått.

_DSC7050
_DSC7052

Brödrafolkens väl

_DSC7444 - Kopia

I ett rosenmönstrat fotoalbum från min barndom sitter många bilder. Ja, sitter och sitter förresten. Så där väldigt väl sitter de faktiskt inte längre, den från början praktiska anordningen med självhäftande underlag på albumets sidor har visat sig inte riktigt motsvara tillverkarens förväntningar. Om det nu fanns några sådana vill säga.
Nåväl, de bilder som ömsom sitter fast och ömsom ligger i en liten hög är alla fotograferade med min första kamera. En Kodak instamatic som jag fick av pappa på min tioårsdag. Tillsammans med kameran låg i paketet också en förmaning att inte slösa med film utan noga överväga vad som var värt att fotografera. Jag började med att ta en bild av min faster, placerad mot den stora häggen i farmors trädgård. Det blev en lite suddig, men kär bild.
En annan bild, fotograferad 1976, visar min lillebror och mig själv sittande grensle över en gigantisk kanon på Fredrikstens fästning i Halden. Ingen vacker bild, det måste jag tillstå, men ändå ett minne från mitt första besök i Halden.

Och det var dit den här inledningen skulle ta oss – till Norge och till Halden.

_DSC7475 - Kopia

Det är nämligen på det viset att jag förra helgen begav mig till just ovan nämnda stad för att delta i ett seminarium om ”Arven fra 1814”. I Norge firar man ju i år 200-årsminnet av självständigheten från Danmark och antagandet av den egna Norska grundlagen. I Halden inleddes det årslånga firandet med just helgens seminarium. ”Arven” i det här fallet handlade i huvudsak om det arkitektoniska arvet, ett arv som i Halden är högst påtagligt. Där stoltserar man med några av Norges förnämsta empirebyggnader. Bland dem den stiliga Immanuelskyrkan, uppförd 1828-33 i sträng nyantik stil.
49497

Dess tillkomsthistoria redogjordes för under seminariet i ett anförande med den lite tillspetsade rubriken: ”Er det Grosch alt som glimrer?” Det var arkivarien vid Halden historiske Samlinger, James Ronald Archer som presenterade en något mer komplex bild av kyrkobyggnadens historia än den gängse. Bl.a. kunde han berätta att det skall ha funnits ett ritningsförslag i nygotik från 1820-talet. Det hade jag velat se! I stället valde man en ritning av den arkitekt som senare har kommit att i det närmaste blivit ett med den norska empiren, C. H. Grosch.

Professor Elisabeth Seip från arkitektur- och designhögskolan i Oslo gav i sitt anförande en bakgrund till empiren och hur denna kommit till uttryck i Norge. Min roll var sedan att presentera den svenska empiren, var den har sina rötter och hur den utformades när den nådde Sverige. Intressant är att det faktiskt skiljer sig åt mellan de båda grannländerna. För att förenkla det hela kan man säga att där vi är franska är norrmännen snarare tyska.
Hela arrangemanget gick av stapeln i Fredrikshalds teater, en fantastiskt fin teaterbyggnad uppförd 1838. Restaurerad på ett föredömligt sätt i början av 1980-talet och i dag ett mycket vackert teaterrum, litet men med tydliga referenser till tidens stora teaterbyggnader.

_DSC7447 - Kopia

Kvällen innan, på fredagen, samlades ett fyrtiotal personer på Öröd gård utanför staden för den egentliga invigningen. Där tog gårdens ägare, Anne Håbu och Tor Övrebö, mot med stor gästfrihet. Gårdens huvudbyggnad, som så sent som för ett par år sedan ansågs vara bortom räddning, bländade oss besökare med sin empireelegans.
1010353_693958123953939_313721213_n
Bilde är lånad från Öröd gårds egen facebooksida https://www.facebook.com/groups/164268547028628/

I husets balsal, med nyrestaurerade tapeter från 1850 talet och upplyst av ett otal stearinljus, bjöds på värmande soppa och högläsning av den norska skådespelerskan Bente Börsum. Mycket stämningsfullt! Kommunens ordförer Thor Edquist förrättade invigning och herrskapet själva visade runt i huset och berättade om den pågående restaureringen. Det ska bli väldigt intressant att följa deras arbete.
Väl hemkommen till Sverige inser man hur trevligt det är i Norge, och hur sympatiska norrmännen är, ja norskorna också naturligtvis. Själv är jag ju, tack vare morfar, faktiskt till en fjärdedel norrman så det kanske gjorde mig ännu mer förtjust. Det är inte utan att man delar Oscar IIs sorg över förlusten av broderlandet.

En förlorad värld

Häromdagen visade jag en bild föreställande Fisklisagården i Malungsbyn Grönland. På gårdstunet hade ett antal personer ställt upp sig för fotografen iförda dräkter från socknen.
Något till vänster om mitten i bilden står en stilig man med tummarna lite nonchalant instuckna i byxluckan. Han hette Sangsta Anders Eliasson och skulle så småningom komma att bli mycket betydelsefull i utvecklingen av det tidiga 1900-talets allt mer industrialiserade Malung. Under 1880-talet lärde han sig garvaryrkets hemligheter. Detta förde honom till Kaukasien i Ryssland där han mellan 1886 och 1888 etablerade ett garveri. Väl hemkommen till fädernebygden grundade han ett företag som så småningom utvecklades till det stora garveri vars byggnader än idag frontar Malung mot de resenärer som anländer från Värmlandshållet. Med sig hem hade han inte bara ovärderliga kunskaper. I Tiflis hade han mött den ryskfödda lärarinnan Ida Lindholm, som nu bliven Fru Eliasson följde sin man till Malung.

Här en bild på det nygifta paret:
DSC_4481

Vid mitten av 1910-talet hade det blivit aktuellt för herrskapet Eliasson att bygga sig en villa i anslutning till garveriet. De hade med all sannolikhet en ganska klar bild av vad de önskade av sin nya bostad, så när arkitekten skulle börja rita så var det nog mest en fråga om hur väl han kunde hantera sin uppdragsgivares önskemål.
36

Villan, som stod färdig 1918, ritades av den Malungsbördige arkitekten Per Henriks i en stil som väl får sägas vara förhållandevis passé vid det laget. Att döma av andra byggnader ritade av Henriks, och uppförda vid samma tid var han väl medveten om, och kapabel att använda, det klassicistiska uttryck inom arkitekturen som det sena 1910-talet föredrog.
Byggnaden blev hur som helst magnifik, med uppenbara influenser från anglosaxisk 1890-talsarkitektur. Trädgårdssidan vänder huset ner mot garveriet och den genomfartsväg som skiljer ägarens bostad från industriområdet. Åt andra hållet har byggnaden en tydlig gårdssida med trapputbyggnad och asymmetriskt placerade fönster. Gården inramas av två flyglar.

All denna härlighet finns kvar i tämligen orört skick. Än så länge tvingas man dessvärre lägga till. Byggnaden står obebodd och förfallet accelererar med oroväckande fart. Ägaren, som är en ättling till Anders Eliasson, tycks vara fullkomligt likgiltig inför husets framtid och vad som ska hända med det.
Risken är därför överhängande att Malung inom några år har förlorat en viktig del av det kulturarv som speglar en tidig industriepok på orten. Tilläggas kan att själva garveriet med sina kulturhistoriskt oersättliga kvaliteter även det förfaller allt mer. Denna del av det Eliassonska arvet tillhör dock en annan person utan anknytning till familjen.
Vad man känner får väl närmast betecknas som vanmakt, väldigt lite går att göra åt saken utan ägarens medverkan.

Här två bilder på baksidan, fotograferade med tre års mellanrum:
2009
2012

Vardagshistoria

DSC_4273 - Kopia
En solig och vacker dag i Malung. Städat upp efter gårdagens ”stajlade”. Fick bädda om sängen efter att ha insett att den var på tok för låg. Nåväl, allt gick bra.
Ett välkommet avbrott kom i form av en PV av 1965 års modell medförandes en invitation till utflykt. Jag är ju av naturen lättledd så det blev en tur till andra sidan älven. Där, i en byggnad som jag kastat lystna blickar på i många år, fanns, eller snarare finns, en underbart ursprunglig interiör som jag nu fick tillfälle att njuta av. Rummen har inte varit bebodda sedan 1955 och ståtar därför med flera exempel på stilfulla 1800-talstapeter i varierande grad av sönderfall. De flesta detaljer, ja alltså dörrar, dörrvred, snickerier och annat tyder på en tillkomst vid 1800-talets början eller mitt. Övre förstugans tapet visar sig exempelvis dölja mörkt rosa stänkmålning med handmålade bårder i svart mot vit botten.
I husets bottenvåning har bedrivits lanthandel under sent 1800-tal och där sitter en mycket välbevarad tapet från tiden. På stänger i handelsbodens tak hängde åtskilliga vackra textilier som fick textilnörden i mig att bli helt extatisk. Intill dörren fanns till och med en stor åkpäls av hundskinn.
Miljöer som denna gör mig så lycklig, här har en alldeles vardaglig del av Malungs historia utspelat sig. Måtte detta bli väl omhändertaget i framtiden!

DSC_4299 - Kopia
DSC_4300 - Kopia
DSC_4310 - Kopia
DSC_4317 - Kopia
DSC_4315
DSC_4320 - Kopia
DSC_4295 - Kopia

Falköping…

fasad

Häromdagen kom det sig att jag passerade Falköping, precis som jag gjort åtskilliga gånger på min väg till och från Östra Gerum. För det mesta har jag gillat Falköping, ibland har jag till och med tyckt det varit riktigt vackert där. Det gick faktiskt så långt att jag en gång tittade på ett par tänkbara våningar att hyra…..nej, det blev aldrig något kontrakt underskrivet.
Denna dag, alltså härom dagen, när jag satt på bussen och tittade ut fick jag dock se något som gjorde mig både betryckt och lite rörd. Falköping har nämligen börjat tävla med Sveriges övriga småstäder om att bygga så högt och fult som möjligt, allt för att , som det brukar heta, sätta sin stad på kartan. Ja, kära nån!
I Falköping är det Skanska som bestämt sig för att på den gamla hotelltomten, i en mycket känslig miljö resa ett mediokert åttavåninghus som de sedan ämnar sälja till det kommunala bostadsbolaget. Huset är som sagt av den mest urvattnade standardmodell man kan tänka sig, nyfunkis med inglasade balkonger och inget mer.
Att jag blir lite rörd beror inte på huset utan på lilla fina Falköping, som så gärna stoltserar med sin småskalighet och sitt kvalitetstänk. Hur lätt är det inte att helt glömma bort sina ideal när man ges möjligheten att ”sätta sin stad på kartan” med hjälp av ett högpotent glashus!
Betryck blir jag när jag tänker på vad denna arkitektoniska torftighet ersätter. På just denna tomt låg tills för bara ett par år sedan ett fantastiskt högklassigt byggnadsverk i renaste 20-talsklassicism. Ett av den svenska landsortens elegantaste hotell med inredningar av bland andra Einar Forseth.
Under mina år som boende i Falköpings kommun stod byggnaden för det mesta och förföll. På bottenvåningen huserade pingskyrkans loppis och i de fantastiska sällskapsrummen ovanför var det om jag inte minns fel, ungdomsgård.
Nu är all denna oersättliga byggnadshistoria borta och vi får åter igen finna oss i att bli lurade på den kvalitet vi kunde haft och i stället nöja oss med ytterligare ett pinsamt höghus.

stora hotellet copy

Här finns fler bilder från hotellet:
http://www.jornmark.se/places_intro.aspx?placeid=128&lang=

I modellvärlden

DSC_0531 - Kopia (2)Så länge jag kan minnas har arkitektur fascinerat mig. Långt innan jag ens visste att det var arkitektur det handlade om.

I den lilla byn Idbäck som vi passerade på väg upp till farmor i Jägra fanns (och finns) många vackra gamla byggnader. En av dessa blev kring 1970 riven och ersatt med en etagevilla i mexitegel. Min sorg och ilska över tilltaget visste inga gränser. Då var jag sex eller sju år. Fortfarande kommer samma frustration och ilska över mig när jag ser det vackra och värdefulla ersatt av intetsägande fulhet.

Många av mina ritblock från barndomen finns kvar, där finns åtskilliga bilder av byggnader, företrädelsevis vita herrgårdar med minst två flyglar. Den lille gossen hade ambitioner! Så småningom räckte det inte med att bara teckna, det behövdes mer. Fram kom kartong, balsaträ, linjal och sax. Resultatet blev modeller av egenritade hus. Till en början tämligen enkla får jag nog tillstå, men efter hand allt mer förfinade. Jag kunde sitta fullkomligt absorberad av mitt arbete timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Mamma förstod inte riktigt värdet av mitt idoga husritande, hon tyckte nog mest att jag slösade bort tiden på något som i hennes ögon var tidsfördriv.

Så här i efterhand kan jag konstatera att hon hade helt fel i sina antaganden. Mina evighetslånga pass vid arbetsbordet har åtskilliga gånger visat sig ge frukt. Inte minst när jag för snart tio år sedan fick uppdraget att utföra en modell över de centrala delarna av Skövde. Modellen skulle visa hur staden såg ut i början av 1900-talet och placeras i det nya stadsmuseet. I uppdraget ingick för övrigt också att leda uppbyggandet av hela museet….

Arbetet med modellen var mycket omfattande, betydligt mer omfattande än vad jag hade förstått när jag tog på mig uppgiften. Framför allt var det allt förarbete som tog tid. Min ambition var att varje enskild byggnad skulle återges så exakt som möjligt, därför blev det också många timmar i arkiven innan jag kunde börja själva uppbyggnaden. Omkring 1000 timmar räknade jag senare ut att det tagit, timlönen blev alltså väldigt låg. Snarast försumbar, som Tage Danielsson skulle sagt.

Nåväl, här kommer några bilder på modellen. Alla byggnader har en stomme av trä, klädd med akvarellerade teckningar, utförda på tårtmellanlägg från Norberghs konditori i Tidaholm . Fint ska det va!

DSC_0528 - KopiaDSC_0542 - Kopia (4)