Vem vill ta över en av Malungs finaste kulturmiljöer?

 

 

Nu finns chansen att ta över Sandbäcksgården i Hole, ett kraftfullt stenkast från centrala Malung men ändå ”på landet”. Efter att sedan 2012 ägt och förvaltat Sandbäcksgården är det dags för nya projekt. Därför ger vi nu dig möjligheten att ta över där vi slutar, att fortsätta vårda och bevara denna unika miljö.

På 1870-talet köptes den redan då gamla gården av en av det moderna Malungs grundare Pell Per Andersson. Hans barnbarn kom i början av 1900-talet att uppföra den nuvarande huvudbyggnaden. Den utgörs av en villa i två våningar, sannolikt uppförd efter ritningar av malungsbördige arkitekten Per Henriks. Huset var mycket modernt för sin tid och ett av de första privathusen i Malung som hade elektricitet. På 1930 gjordes några mindre förändringar i interiören, men därefter har allt lämnats orört.

 

 

 

Exteriört är huset helt intakt sedan 1915 då det stod klart. Alla fönster och dörrar är original. För ett par år sedan påbörjades en ommålning av huset. Fasader har skrapats och målats med Ottosons linoljefärg i samma nyans som ursprunget. Fönsterbågar och veranda har fått en lätt uppdaterad färgskala. Mycket av arbetet återstår dock för nästa ägare att slutföra.

Grunden är av gjutsten som putsats och taket är belagt med tvåkupigt tegel, allt i original sedan byggnadstiden och därför i behov av översyn.

 

 

Bottenvåningen består av ett mycket välbevarat kök från 1910- och 1930-talet. Därinnanför finns den tidigare (säng)kammaren, numera använd som matsal. Kakelugnen i detta rum är liksom resterande i huset troligen tillverkad av Upsala-Ekeby. Från kammaren kommer man in i salen, husets förnämsta rum. Här har tapeten från 1920-talet omsorgsfullt tvättats fram under senare lager. Kakelugnen i detta rum är dekorerad med jugendslingrande blåsippor. Salen har höga dubbeldörrar mot förstugan där såväl dörrar som övriga snickerier har mycket välbevarad ådringsmålning. I anslutning till förstugan finns en toalett. Vattnet till huset är dock avstängt sedan ett tiotal år.

 

 

 

Trappan upp till övre våningen mynnar i en hall (med toalett i anslutning) Väggarna i både hall och trappa pryds av originaltapeten från 1910-talet. Den övre våningen , som möjligen är inredd något senare än bottenvåningen, bestod ursprungligen av tre sovrum, varav det största förändrades till ett enkelt kök på 1930-talet. Detta rum har sedan dess aldrig förändrats utan bevarar hela sin karaktär. Tapeterna och linoleummattan är kvar sedan 1920-talet, så också kakelugnen. Denna har dock fått ett tillägg i form av en vedspis och zinkbänk placerad framför sig. Här finns t.o.m. några av originalmöblerna bevarade.

De övriga två rummen har tapeter från 1930-talet och linoleummattor från 1920-30 talet. Även dessa rum har släta vita kakelugnar från 1920-talet.

 

 

 

I mitten av 1930-talet hade familjens skinnföretag vuxit sig så stort att man behövde större lokaler. Äldste sonen hade dessutom bildat familj. Därför uppfördes, i vinkel med det äldre huset, ett verkstadshus i två plan med bostad på övre våningen och skinnverkstad, kontor och lager på bottenvåningen.

 

 

 

Även denna byggnad är mycket välbevarad. Exteriört har några förändringar gjorts i samband med en mindre ombyggnad på 1950-talet. Ytterdörrarna är av 1970-talskaraktär och ett mycket missprydande plastfönster har i sen tid satts in på ena gaveln. Den ursprungliga linoljefärgen finns kvar, om än i stort behov av ommålning. Taket är belagt med omålad pannplåt.

Bottenvåningens verkstadslokal står till största delen orörd sedan mitten av 1900-talet. Den har under de senaste åren använts som konstnärsateljé och lämpar sig med sina många fönster för många olika verksamheter. Kanske rent av en ny storhetstid som skinnverkstad då två av de kraftfulla symaskinerna står kvar. I det gamla kontoret är allt som på 1950-talet. Till och med kuvert, orderböcker och annat med firmamärket ligger kvar i skåpen. Det tidigare lagret har inretts som sovrum. Förstugan och trappan har marmoreringsmålade väggar från 2016

 

 

 

På övervåningen finns ett mycket charmigt kök med omisskännlig 1950-talskänsla, två mindre rum, varav ett med öppen spis från 1930-talet samt ett större rum med fönster i tre väderstreck. (Här sitter det sorgliga plastfönstret… ) På detta plan finns också en mindre toalett med handfat. Vill man duscha så gör man det i källaren. Där finns också det tidigare pannrummet, en toalett med handfat samt jordvärmepumpen. Jordvärmen installerades 2013 och är dimensionerad så att även det äldre huset kan kopplas på om så önskas.

 

 

 

Sedan 2012 har vi anordnat olika verksamheter i husen, allt från 75-årsfester till akvarellkurser. Men framför allt är det vårt mycket välbesökta, årligen återkommande, adventscafé som blivit omtalat. Då har verkstadshuset förvandlats till hantverkshus och café, med hundratals gäster. I det gamla huset har det hållits guidade turer i de julpyntade rummen.

Husen omges av en stor tomt där större delen består av trädgård. Här växer både rosor, perenner och äldre bärbuskar, för att inte tala om alla de vackra syrenerna.

 

 

Kalle, Lisa och blomsterängen

En klassisk svensk blomsteräng. Känn på orden, visst doftar de?

Daggvått gräs, vilda örter, humlor, bin och blommor. Sol och värme. Svensk sommar.

Foto: Peter Jaktlund

Vi upplever omvärlden med våra sinnen. Vi tar in den och gör den till vår egen. Vi njuter av det som är vackert, äkta och ofördärvat. Vi sörjer det som blir förvanskat och skadat. De flesta av oss, ja åtminstone vi som är över fyrtio, har med sorg kunnat konstaterat att det nu för tiden är väldigt sällsynt att man hittar en riktig genuin blomsteräng. En äng där floran har fått utvecklas naturligt och där dofterna och smakerna finns tillgängliga för alla att njuta av. Problemet med blomsterängen är ju att den kräver en hel del arbete, svårt arbete till och med. Det tar tid att slå med lie. Det tar ännu längre tid att räfsa ihop resultatet av allt arbete och det är inte ens säkert att det blir som man önskat ändå.

Ungefär på samma sätt är det ju när man tar på sig ansvaret att vårda ett gammalt hus. Ja, inte med lie och räfsa då, utan snarare med färgskrapa och linoljefärg.Kan man inte göra på något annat sätt? Måste allt vara så gammaldags! De som levde för hundra år sedan hade säkert varit glada om de fått ta del av all den hjälp som finns idag. Man kan ju göra något modernt och bekvämt och ändå få det att nästan se ut som det vore på riktigt!

 

Låt oss göra ett litet tankeexperiment.

Här har vi Kalle och Lisa. De har en tvåårig son och ett nytt barn på gång. Redan för ett par år sedan, när Kevin var nyfödd, insåg de att de ville ge honom och hans eventuella syskon möjligheten att få uppleva hur det känns att springa över en svensk blomsteräng. Kalle och Lisa tycker nämligen väldigt mycket om gammal svensk natur. De är nästan lite … ja, typ naturvårdare.

En bonde i trakten där de bor har alldeles nyss köpt en granngård. Inte för att han behövde någonstans att bo utan för att kunna lägga till jordbruksmarken till sin egen. Han styckar av huset och marken närmast. Huset har stått tomt i flera decennier och blivit ganska förfallet, men tomten är fantastisk. En riktig svensk blomsteräng med några gamla granar i ena kanten och knotiga äppelträd. Kalle och Lisa blir förtjusta och köper fastigheten.

Först är de jätteglada, äntligen har de hittat vad de sökte. En plats där de kan låta sina barn få uppleva naturen och friheten. De måste bara rusta upp lite.

Foto: Ulf Orethall

Ganska snart inser de att det där med blomsteräng kanske inte var så enkelt. Det växer ju alldeles för mycket, de hinner inte med att ta hand om allt. Och nu ska man visst behöva slå ängen med lie också! Åtminstone är det vad ”naturexperterna” säger. Äh! De där ”förstå-sig- påarna” vet väl inte hur Kalle och Lisa vill ha sin blomsteräng. Deras barn ska inte behöva riskera att skada sig på någon lie. Fy så otäckt! Och visst är det ett gammalt stenröse där ute på ängen? Där finns det säkert ormar. Nej, det måste bort.

Kalle och Lisa är duktiga, de gör allt arbete själva. Kalle hyr en stor maskin och snart har han fraktat undan alla de stora stenarna. De blir till ett stenparti alldeles invid det gamla boningshuset. Där kan de plantera fina blommor nästa år säger Lisa. För att kunna ta sig fram med maskinen till stenröset blir Kalle tyvärr tvungen att ta ner ett par av äppelträden och de flesta av granarna. Ja, sedan blir det förstås inte så snyggt där han har kört heller…riktigt illa om han ska vara ärlig. Men, men, det är inget att göra något åt.

Veckorna går och på ängen växer det. Alldeles för vilt, enligt Lisa. Det ser ju bara risigt och ovårdat ut. Inte alls så där som hon hade tänkt sig. Hon och Kalle vet precis hur en riktig sommaräng ska se ut. De är ju som sagt nästan lite … ja, typ naturvårdare.

Foto: funborunsten.wordpress.com

Kalle och Lisa bestämmer sig. De ska se till blomsterängen blir precis så där perfekt och lättskött som de vill ha den. Visserligen kommer man att få offra lite av det gamla, men det är ju ändå så risigt och igenvuxet så det får bli som det blir. Och dessutom kommer det faktiskt att se nästan precis lika ut som innan, tröstar de sig. Kalle kör åter igen ut med en stor maskin. Den här gången med en bred skopa som gör att han kan skala av det översta jordlagret och samtidigt jämna till där det inte är helt platt. Det är mycket arbete, men Kalle är duktig och inte rädd för att ta i. Under tiden har Lisa satt Kevin i barnstolen och tagit bilen in till stan. På Dollar Store har hon sett så fantastiskt fina plastblommor som kostar nästan ingenting. Fem kronor styck! Med bilen fullastad med plastblommor i härliga pastellfärger tar hon vägen förbi den stora bygghandeln där hon beställer vackert grönskimrande konstgräs så att det räcker till hela ängen. Hon inser att det blir hutlöst dyrt, men nu har de faktiskt bestämt sig! Barnen ska få en perfekt blomsteräng att leka på.

Ett par veckor senare är det färdigt. Det blev SÅÅÅ fint! Kalle och Lisa kan knappt se sig mätta på resultatet av deras gemensamma mödor. Ängen är perfekt jämn, perfekt grön och…ja, typ perfekt! De fina blommorna har Lisa stuckit ner i konstgräset så att de ska ska se naturligt ut. Visserligen fanns det inga prästkragar eller blåklockor på Dollar Store, men hon hittade andra vita och lila blommor som åtminstone på håll ser riktiga ut. Och som tur var fanns det blå nejlikor som kan låtsas vara blåklint.

I stället för de nedsågade granarna har Kalle och Lisa ”planterat” plastgranar från julutförsäljningen på Clas Ohlsson. De ser ju så naturliga ut nuförtiden, tycker Kalle. Dessutom är det ju så praktiskt att kunna ta in dem om det skulle blåsa för mycket. De där riktiga granarna kunde ju ha blåst ner över barnen!

De resterande äppelträden har tyvärr fått offras för att smidigt kunna lägga ut konstgräset, men de var ju å andra sidan både gamla och fula. För att få bort de gamla trädens rötter har Kalle fått jobba fruktansvärt hårt, den här gången med hjälp av ytterligare en annan stor maskin.

Nu ska det hela invigas med en picknick i det gröna. Kalle och Lisa tycker båda att det känns lite konstigt att gå på den solvarma plasten, men samtidigt kittlar det lite skönt under fötterna. Lisa breder ut den blommiga fleecefilten på ”gräset”. Först är hon förstås tvungen att rycka upp”blommorna” så att de inte ska gå sönder. Hon lägger dem i en liten hög så att hon enkelt ska kunna sätta tillbaks dem efteråt. Åh, vad det är underbart med svensk sommar! tycker de båda. Kevin har för sin del fullt upp av att smaka på den vackert gräsgröna plasten som täcker marken. När Lisa besviket konstaterat att det inte riktigt doftar som hon hade tänkt sig att det skulle göra på blomsterängen kan Kalle presentera sin överraskning. Han har på vägen hem från jobbet slunkit in på Netto och köpt en rumsspray med blomdoft. Nu ser han se till att luften runt dem doftar av exotiska blommor. Åh, så fantastiskt underbart!

Nu känner sig både Kalle och Lisa helnöjda. De har jobbat och slitit, men nu har de sin perfekta svenska sommaräng. Perfekt sommargräs, perfekta sommarblommor, och till och med perfekt doft. Och det bästa av allt, inte en enda insekt! Tänk så märkligt, men också så underbart.

De tittar sig omkring, konstaterar att granarna i kanten av ängen ser helt naturliga ut, men inser med förfäran vad som syns där bakom. Det gamla huset. Gammalt och fult, med avflagnad färg och mossiga takpannor. Och, visst ser den gamla verandan lite sned ut? Livsfarlig alltså. Säkert har ormarna från stenröset flyttat in där under.

Kalle och Lisa ser på varandra och ler förnöjt. Deras gamla hus ska snart vara precis lika fint som deras klassiska svenska blomsteräng. Det kommet att bli jättefint och se precis ut som det gamla … ja, typ nästan i alla fall.

80-tal på Sveavägen

Snön faller, det är tidig morgon och fortfarande mörkt. Niklas och jag tar oss fram genom snödrivorna på väg hem från Confetti. Ett stopp på Blå apelsin har det också blivit. På Frejgatan ser vi en stor container fylld av bråte. Högst upp ligger en TV. Vi bestämmer oss för att ta med den upp till mig, jag har ju ingen TV, och den funkar säkert. Vilket den naturligtvis inte gör. I stället blir det någon slags kortslutning i den blöta TVn och det börjar ryka om den. Inte särskilt genomtänkt med andra ord. Apparaten bärs tillbaka till containern och vi går skrattande upp till min lilla jungfrukammare på Sveavägen.

Så spontant, korkat och oförsiktigt var mitt 80-tal.

Niklas heter idag Eva och lever så vitt jag vet ett helt annat liv. Det gör jag också. I kväll står jag i ateljén i Malung och målar på min stora bild av gamla kära Börstorp. Det går framåt. Inte särskilt fort, men ändå framåt. Till våren är den färdig.

Det stockholmska 80-talet känns så nära och samtidigt så oändligt långt borta. Vi var så oskuldsfulla i vår tro och våra förhoppningar. Allt skulle bli storartat. För några av oss gick det bra, för andra inte. Kanske hade jag tur, eller kanske gjorde jag kloka val. Hur som helst så finns jag fortfarande med.

Confetti var bäst, där var det alltid bra musik och intressanta människor, de flesta var ganska vanliga förortsfina pojkar som sökt sig till stan. Andra betydligt mer iögonfallande, med utstuderad klädsel och fulla av attityd. Visst blev man imponerad, själv befann man sig ju någonstans mittemellan, trots adressen på Sveavägen.

Den praktfulla exteriören motsvarade dock inte alltid innehållet. Efter en annan sen natt inviterades min bästa vän och jag in till några av dessa självpåtagna ”stjärnor”. Glansen falnade så snart vi stigit in i tamburen. En näst intill tom våning, möblerad med nedsuttna soffor och rangliga pinnstolar. Inredningen och hela atmosfären i bostaden illustrerade på ett övertygande sätt värdfolkets verkliga natur. Ointresserade och tråkiga, och med hål på strumporna.  Bekantskapen blev kortvarig.

Nåväl, varför kommer nu dessa lösryckta minnen upp i kväll? Som vanligt är det musiken som får tankarna att lossna. När jag målar spelar jag musik på hög volym. Musik från 70- och 80-talet. Underbar musik!

Nej, nu måste jag fortsätta att måla!

Sköna Hem

På våren 1979 presenterades i Sverige en ny tidskrift. Det var Börge Bengtsson, tidigare bland annat legendarisk chefredaktör på den då nyligen nedlagda Vecko-Journalen som av Bonnierförlaget Åhlén och Åkerlund fått i uppdrag av att skapa en heminredningstidskrift av internationell klass. En tidskrift för inredning, konst, kultur och antikviteter. Bengtsson blev också tidskriftens chefredaktör och i sin presentation av Sköna Hem beskriver han dess högt ställda kvalitetskrav:

Vi har stor respekt för ordet kvalitet. Vad vi känner allra starkast för är den upphöjda form som kallas livskvalitet. den kan upplevas på många sätt. Genom vår miljö. Tingen omkring oss. Musiken. Böckerna. Konsten. Sätten att vara tillsammans.Det är detta vi vill förmedla.

På omslaget till premiärnumret presenterades Sköna Hem som Den nya tidskriften för exklusiv heminredning. Här handlade det inte om radhus i Skärholmen eller lägenheter i Örebro. I stället fick man besöka Hertha Hillfons ateljé i Mälarhöjden, gästa herrskapet Westerberg i deras  våning vid Karlavägen och bländas av de kritvita sofforna hos en svensk i New York. Dessemellan bjöds man på briljanta texter av Ulf Hård af Segerstad, Käbi Laretei och Gunilla Wettergren-Skawonius m.fl. Som avslutning inviterade Fru Märta Tallroth till sen eftermiddagsbuffé efter lördagens shopping och vernissager.

Visst, man kan le lite åt Sköna Hems medvetna strävan efter att tilltala en publik som antingen var, eller ville se sig som, bildad överklass. Man får dock se till att det blir ett förlåtande leende och inte ett föraktande. Sköna Hem presenterades i ett skede där 70-talets kollektivism övergick i 80-talets ohämmade självcentrering. Den svenska utopin om det klasslösa samhället var på väg att rämna och idealen försköts. Sköna Hem blev en slags vägledning in i den nygamla borgerlighetens värld. Här kunde den hungrande läsaren se hur man skapade ett hem, iscensatt för att signalera framgång och välstånd. Tillsammans med Månadsjournalen, som efterträtt trotjänaren Vecko-Journalen återupprättade Sköna Hem en journalistisk plattform där kunskap, kvalitet och klassisk bildning var orubbliga beståndsdelar. Vid den tiden fortfarande gångbara ideal. Satsningen visade sig vara lyckad och Börge Bengtsson fick redan 1979 stora journalistpriset i kategorin Fack-, special- och organisationstidningar med motiveringen:

För att han skapat en kvalitetstidning, som snabbt funnit sin journalistiska form. Materialet redigeras med säker stilkänsla och utvecklat sinne för estetiska värden.

Ända fram till sista numret, sommaren 1992 höll man fast vid samma uttalade satsning på kvalitet. De främsta fotograferna anlitades för att dokumentera interiörer vilka beskrevs av initierade och kunniga journalister. (Den Sköna Hem vi ser idag är en spegling av vår egen tids prioriteringar och har endast namnet gemensamt med originalet.)

För min egen del skulle Sköna Hem komma att få stor betydelse. Jag var fjorton år när första numret kom ut. Helt plötsligt fanns den där, På ICA i Tidaholm bland Saxons och Allers och allt vad de hette. Med sitt vita omslag lyste den fram på tidningshyllan. Jag betalade 19.50 och kunde sedan ta med mig detta nya universum hem till pojkrummet.

Det vore naturligtvis en överdrift att hävda att Sköna Hem förändrade mitt liv, men jag vill ändå påstå att mötet fick bestående konsekvenser. Numera är jag fil.mag i konstvetenskap och har ägnat det mesta av min forskning åt interiörkonsten och dess iscensättning. 

Jag tänker återkomma här i Herrumet med fler nedslag i den magiska världen som skapades av Börge Bengtsson och hans medarbetare.

Göteborgsarkitektur

Mitt göteborgsäventyr fortsätter. Den här gången i arkitekturens lustfyllda famn.

Visst är det så att jag uppskattar modernismen, njuter av klassicismen och imponeras av stormaktstidens potens, men inget ger mig sådan tillfredsställelse som det sena 1800- och tidiga 1900-talens stämningsmättade formspråk. Lust och känsla, kraft och precision i en oöverträffad kombination.

I dåtidens Stockholm verkade genier som Helgo Zettervall och hans efterföljare Isac Gustaf Clason. I Göteborg fanns de övriga. De som verkade utanför de geniförklarades skara men som i gengäld kunde agera på ett friare, och bitvis mer inspirerande fält. Där fanns Hjalmar Cornilsen, Wilhelm von Gegerfeldt och inte minst Adrian Crispin Pettersson. Alla dessa har skapat arkitektur av sällsynt hög kvalitet. Låt oss gå på en liten upptäcktsfärd.

   Vi börjar med att passera den gamla göteborgska fästningens vallgrav. Direkt efter Kungsportsbron har vi på vår högra sida stadens ”Stora teater”, ritad av Bror Malmberg på 1850-talet. Nu befinner vi oss utanför det egentliga Göteborg. Här tar det nya expansiva 1800-talet vid. Med Kungsportsavenyn framför oss möter vi ett annat Göteborg, de internationella köpmännens och industrialisternas stad. Omedelbart till höger reser sig Kungsportsavenyn no 1 ritat av Hjalmar Cornilsen och själva introduktionen till Göteborgs paradgata.

   Till vänster, i förnäm tillbakadragenhet, reser sig det Dicksonska palatset. Ritat av den brittiske arkitekten William Boulnois och representerande den mest överdådiga smak samtiden kunde uppvisa.

Brittiskt svalt på utsidan men utstuderat elegant på insidan. Här exellerade den göteborgska penningaristokratin i extravaganser av en helt ny magnitud. De enda svenska rumsskapelser som kunde utmana familjen Dicksons salonger var de av Scholander inredda rummen på Stockholms slott. Nu var ju förvisso Oscar Dicksons morfar grekisk prins om jag inte minns fel, så varför inte?

Längre fram på avenyn möter vi så den Petterssonska nyrenässansen, karaktäristisk i sin nästan överdrivna plasticitet. Här är Smäckra kolonner och muskulösa atlanter staplade på varandra i lustfylld eufori. Glädje och sensualism i arkitektonisk gestalt. Själv hade Adrian Pettersson skapat sig ett hem i ett av de egenritade avenypalatsen. Här levde han med sin familj i en utsökt 1880-talsmiljö, komplett med renässansmatsal och cigarrinrökt herrum.

Kungsportsavenyn fortsätter med högklassig funktionalism och stramt 50-tal.

Och slutar i det i förra inläggets redan hyllade Göteborgs konstmuseum.

Men låt oss vända det Bjerke – Ericsonska mästerverket ryggen och återvända mot Cornilsens Kungsportsavenyn no1. Om vi nu i stället för att fortsätta mot staden innanför vallgraven väljer att gå till vänster står vi strax inför landets, åtminstone om ni frågar mig, mest enastående nyrenässansvilla. Den Wernerska, eller om ni hellre fördrar det, Wijkska palatset.

Ritad av den allerstädes närvarande Adrian Crispin Pettersson och tack-och-lov mycket välbevarad. Förvisso är inte villans arkitektur präglad av samma genialitet som den Helgo Zettervall uppvisat i sin egen villa i Lund, men den har å andra sidan ( till skillnad från den zettervallska) fyra fasader vilka alla är synliga från gatumiljön. Alla behandlade med verderbörlig arkitektonisk respekt.

Vad som gör mig så förtjust i den göteborgska arkitekturen är dess förmåga att agera ”outside of the box”. Där stockholmsarkitekturen vid 1800-talets slut är korrekt och högtidlig vågar Adrian C Pettersson och hans kollegor ge utlopp för närmast lekfull respektlöshet. Eller som Mae West lär ha sagt: ” To much of a good thing is wonderful” Titta bara på Heymanska huset vid Vasagatan – en svensk variant av tidens  vanderbiltska palats i New York. Ja, arkitekten heter naturligtvis Adrian Pettersson.

För er som följer mina Herrumsinlägg så vet ni att jag håller arkitekturen som den främsta av konstarterna, och i det göteborgska 1800-talet visar den sig med full kraft.

Och jag lovar, det finns mer att upptäcka!

Göteborgskonst

Förra helgen befann jag mig i Göteborg. Det är alltid lika angenämt att återkomma till vår västsvenska huvudstad, den här helgen dessutom i försiktig vårsol.

Som alltid när jag är i Göteborg försöker jag hinna med ett besök på Konstmuséet. Det finns något oerhört fascinerande med Göteborgs Konstmuseum där det med sin majestätiska fasad tornar upp sig i slutet av Sveriges enda aveny. Arkitekturen, skapad av Arvid Bjerke (1880-1952) och Sigfrid Ericson (1879-1958) i början av 1920-talet är inte helt lätt att ta till sig. Med sina massiva murar och slutna karaktär ger byggnaden snarare intryck av makt, kontroll och avståndstagande än ett inbjudande konstmuseum. Släktskapen med arkitekturen i nazismens Tyskland och fascismens Italien under 1930-talet är också uppenbar. Själv väljer jag att se bortom dessa konnotationer och njuter av, i mitt tycke , något av det bästa vi har av svensk 1900-talsarkitektur.

Innanför de stränga murarna finns fantastiska konstverk. Där finns både Monet och Picasso, Cranach och Rembrandt. En resa genom konsthistorien. Men vad som gör Göteborgs Konstmuseum till ett av mina favoritmuseer är dess fina samling konst från 1800-talets sista årtionden.

Just nu pryds t.o.m. fasaden av en gigantisk Zornmålning. Det är den franska dansösen Rosita Mauri (1850-1923) som i Anders Zorns gestaltning  från 1888 gör reklam för museets permanenta konstsamling.

Uppe i salarna har hon för tillfället sällskap av ytterligare några zornska mästerverk, dels en bryggeriinteriör från 1890 och en absolut ljuvlig akvarell tillkommen vid makarna Zorns besök hos Isabella Stewart Gardner i Venedig 1894.

I Fürstenbergska galleriet, på översta våningen i museet, kan man se fler verk av Zorn. Där finns exempelvis Natteffekt från 1895, ett av hans, åtminstone mitt tycke, mest fascinerande kvinnoporträtt.

Den Fürsenbergska konstsamlingen skapades under 1800-talets sista decennier av Pontus Fürstenberg och hans hustru Göthilda, född Magnus, och testamenterades till dåvarande Göteborgs Museum. Vid konstmuseets inrättande på 1920-talet flyttades samlingen dit och inrymdes i salar där hela den arkitektoniska inramningen från makarna Fürstenbergs tid återskapats. På Carl Larssons akvarell från 1885 kan man se Pontus Fürstenberg sittande i förgrunden. Bakom honom blir hustrun Göthilda just avporträtterad av Ernst Josephson.

På hedersplats i en av de Fürstenbergska salarna hänger också min ungdoms absoluta favorit, Hugo Birgers Skandinaviska konstnärernas frukost på Café Ledoyen i Paris vernissagedagen från 1886. Jag minns att jag hittade den 1975 i Bra Böckers Glad Konst och blev helt förtrollad av stämningen och skönheten i bilden. Det är jag fortfarande.

Är du tjej eller?

Fredag i Malung. Egentligen skulle jag varit i Falköping, men nu blir det ju som bekant inte alltid som planerat. I stället fick jag tid att grundmåla hela trapphallen inför den stundande marmoreringen.

Fångad i detta tämligen monotona arbete och med musiken från ungdomens 80-tal på hög volym i bakgrunden börjar tankarna vandra. Vem man är och vem man var, och ännu mer intressant; hur hänger det ihop.

Är du tjej eller kille? ja, men säg då,! vad är du?

Det är 70-tal i Tidaholm, jag är i yngre tonåren, och som de äldre damerna säger ”söt”. Håret är långt och kläderna utvalda med stor omsorg. I skolan tillhör jag inte någon särskild gruppering. Inte de häftiga, inte de religiösa, inte heller töntarna, men definitivt inte  de självpåtaget tuffa grabbarna. En lillgammal pojke som skapar sina egna världar.Frågan om jag är tjej eller kille fick jag oändligt många gånger under dessa år, nästan alltid ställd med ett hånfullt skratt eller en nedvärderande blick. Om det nu var så att jag var kille skulle jag väl för fan inte se ut som en tjej!

Jag hade inget svar på frågan. Visst, jag var kille. Det var väl inget att tjata om. För mig var det helt enkelt en ointressant fråga. Jag kunde lika gärna vara tjej, eller egentligen var det väl så att jag i den åldern mycket hellre varit tjej.

Häromdagen mötte jag via YouTube en människa som åter igen fick mig att börja fundera över min egen identitet. Rain Dove, en amerikansk modell som både arbetar som kvinna och som man. Som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det konventionella. Jag blev oerhört fascinerad, och lycklig. En så klok människa! Så levande.

 

Samtidigt minns jag min egen uppväxt, hur det som uppfattades som feminint hos mig ofta sågs på som något mindre attraktivt, något att gömma. När jag som barn fick följa mina äldre släktingar till deras arbete och där satt och sydde dockkläder, då skämdes de. När jag många år senare gjorde entré på kommunens luciafest i långt lockigt hår, hemsydd Madonna-outfit och armband ända upp till armbågarna, då skämdes mina arbetskamrater. Vid det laget hade jag dock slutat bry mig. Jag var stolt över den jag var och behövde inte be om ursäkt.

Mycket av den stoltheten har jag helt säkert min mamma att tacka för. Det var hon som hjälpte mig att sy de mer komplicerade Barbieplaggen och det var hon som också hade lockat mitt hår inför luciafesten. Visst kunde hon tala om vad hon tyckte, och tyckte det gjorde hon!, men aldrig så att jag behövde känna mig nedvärderad.

Hon hade uppfostrat mig i en anda av kärlek. Trots en ibland mycket turbulent barndom där hon inte alltid var närvarande kände jag mig alltid älskad och värdefull. För henne var det en självklarhet att alla människor hade samma värde. Ytterst sällan hörde jag henne tala illa om någon.

När jag i fem-sex-årsåldern inget hellre ville än att få klä mig som en prinsessa i fina klänningar tog hon upp det med en av mina mostrar. Snart stod jag lyckligt leende framför spegeln i min kusins avlagda klänning. Den var gissningsvis från slutet av 40-talet, rutig med korsstygnsbroderat liv. Till klänningen hörde också ett volangprytt förkläde och små svarta skor med guldspännen.

Stolt och, som jag tyckte, väldigt fin sprang jag runt i min nya klänning. Mamma tyckte också att jag var fin.Vad hon innerst inne tyckte det vet jag inte, men hon såg att jag var lycklig, och jag gissar att det räckte för henne. Helt säkert fick hon många gliringar av sin omgivning, man ska komma ihåg att det här var i slutet av 1960-talet. Själv hade jag inte en tanke på att det kunde anses konstigt att jag ville vara fin. Det blev flera klänningar så småningom. Mammas bästa väninna var också en klok och okonventionell kvinna. Dessutom med en rejäl dos glamour och två ännu mer glamourösa döttrar. Där kunde jag frossa i de mest fantastiska avlagda kreationer. Pärlbroderad chiffong och pälsbrämade aftonkappor.

Barndomen och den tidiga ungdomens värld var som sagt ganska begränsad. I Tidaholm fanns inte många alternativ för en pojke utan intresse av att spela fotboll. Min räddning blev biblioteket, något jag skrivit om här. Där blev man aldrig ifrågasatt, där mellan bokpärmarna fanns den riktiga världen. Lite av just det skulle jag komma att möta på Helliden, skolan där jag ”hittade mig själv” som det så vackert heter. Håret fick växa, kajalpennan blev en trogen vän och mamma sydde mig leopardfläckiga ridbyxor.

När jag i tjugoårsåldern började spendera allt mer tid i Stockholm vidgades världen ytterligare. Så även mina influenser. Det långa håret lämnades på Klippotekets golv och från SkoUno klev jag ut på Gamla Brogatan i mitt första par Dr Martens.

Den man jag är idag bär naturligtvis med sig mycket av den pojke jag var. Jag kan fortfarande bli lycklig av att hitta vackra paljettklännigar på Erikshjälpen eller Myrorna. Klänningarna får dock hänga kvar i butiken. Jag tror inte att jag idag skulle känna samma glädje som pojken framför spegeln för 45 år sedan. En skallig Conchita Wurst med stora fötter och love-handles både här och där – nej, jag tror vi hoppar över det!.

Eftersom jag tidigt fick lära mig att jag var värdefull som jag var, har jag heller aldrig uppfattat min homosexualitet som ett  problem eller en belastning. Snarare tvärtom, jag kan inte föreställa mig ett annat alternativ. Det händer ibland att mina erfarenheter från tiden som ung och nyutkommen ifrågasätts. – Men, så enkelt kan det väl inte ha varit? Jo, som jag minns det så var det en ganska okomplicerad process. Min mamma hade naturligtvis redan insett hur det låg till, och den enda, mycket spontana, förmaning jag kan minnas var att jag inte fick  komma hem med någon ”tråkig” blond kille. Hellre en stilig spanjor eller italienare!

Att vi fortfarande idag 2016 ständigt påminns om hur lite som hänt, hur mycket av tidigare generationers begränsande uppfattningar som styr våra liv, känns ibland kvävande. Att det fortfarande finns gott om vuxna män som  ryser vid blotta tanken på att tvingas assistera sin hustru genom att bära hennes handväska. Eller okunniga mammor som med upprörd min och bestämd röst upplyser sitt oskyldiga barn att det där är ju en ”tjejfärg”, det kan du väl inte ha begriper du!.

Nu finns det lyckligtvis motkrafter. Hos många ungdomar ser jag en helt annan bild växa fram. Kloka , tänkande, varma och generösa möter de världen. Den värld där de uppfostrar sina barn till att bli de starka individer de är ämnade att bli.De finns där i min närhet och de ger mig styrka och framtidshopp.

Zettervallpromenad

Här om dagen var jag som vanligt stadd på resa. Denna gång gick färden norrut, mot Malung och Sandbäcksgården.  Mina resor mellan Dalarna och Östergötland har blivit många vid det här laget. Tidigare gick resorna oftast bra. Visst, det förekom förseningar och inställda tåg, men inte i större omfattning än att det var hanterbart. Men som mina facebookvänner vet är jag numera ytterst restriktiv när det gäller umgänget med SJ. Under senare hälften av 2015 blev det bara värre och värre. När jag nu senast, tillsammans med otaliga medresenärer, stod på stationsplanen i Katrineholm och frös, väntande på den ersättningsbuss som aldrig kom, ja då fick jag nog. Inte förrän staten med hjälp av våra skattepengar tar full kontroll över skötseln av järnvägsnätet tänker jag överlåta mitt ”resandeöde” i SJs händer. 

Nåväl, nog om detta. Det blev hur som helst buss den här gången. Bekvämt och i tid. I Stockholm skulle jag byta både buss och bussbolag. Tiden i huvudstaden var begränsad, inte tillräckligt lång för att annonsera min närvaro men heller inte kort nog för att bara sitta av tiden på Centralen. Väskorna parkerades i ett förvaringsskåp, endast kameran fick följa med på promenad. En promenad som förde mig till Slussen för att med egna ögon se förödelsen efter rivningarna . Vägen dit blev dock en arkitekturpromenad i Helgo Zettervalls spår.

Zettervall har ända sedan barndomen varit min arkitektoniska husgud. Han står för mig som den främsta representanten för det slutande 1800-talet och dess fascination för både samtiden, framtiden och historien. Begåvad med en  genialitet som är i full paritet med de främsta av dåtidens internationella kollegor.

Promenaden kulminerade på Blasieholmskajen där den uppmärksamme kan få en fullödig bild av den Zettervallska suveräniteten. I hörnet Kungsträdgårdsgatan/Strömgtan tronar det Palmeska huset. Ritat 1884 för bankdirektör Henrik Palme och, åtminstone om ni frågar mig, det mest intelligenta exemplet på hur en 1800-talsarkitekt lyckats få dåtidens stipulerade fem våningsplan att rymmas inom renässansens tredelade indelning. 

I grannkvarteret reser sig det Fersenska palatset, huvudstadssäte för den ,även internationellt, kända svenska ätten. I dag syns dock inget av det Hårlemanritade 1700-talshuset. Det ligger dolt inne i det Sörensenska huset. Palatset ägdes i slutet av 1800-talet av den förmögne industrialisten Nils Georg Sörensen och det är istället den zettervallska nyrenässansen med sina välplacerade torn och eleganta fasadbehandling som dominerar. Tack vare en förutseende restaurering på 70-talet står byggnaden kvar än i dag.

Vad som sedan följer gör man bäst i att bortse från. Den arkitektoniska horrör som utgör Grand Hôtels fasad säger vi inget om. Däremot finns mycket att säga om den byggnad som följer. Ett av den zettervallska genialitetens främsta minnesmärken : Det Bolinderska palatset.

Med inspiration från Venedig och dess palats har han här, alldeles vid vattnet, skapat ett privatpalats av internationella mått. Internationellt i så motto att man lika gärna kunde stått inför en byggnad uppfört i Paris, Berlin eller Wien. Helgo Zettervall har i Bolinderska palatset visat att han bland svenska arkitekter stod helt i en klass för sig. Ingen svensk arkitekt hade vid den tiden kunnat skapa något så fullödigt. Proportioner, detaljer, harmoni och spänning, allt i en strängt hållen form. Mästaren har talat.

Interiören är även den exeptionell. Trots 1900-talets anpassningar av huset har man lyckats bevara mycket av den sagolika prakt som en gång präglade interiören.

Men det tar vi en annan gång.

Målet för min promenad var som sagt Slussen, och efter att med sorg ha konstaterat att Slussen numera hör till vår för alltid förlorade kulturhistoria var det dags att skyndsamt bege sig till Centralen igen. Bussen mot Dalarna väntade.

Sanatorietankar

Äldre tiders societet tycks ha varit tämligen klena. Den ena åkomman mer livshotande än den andra. Hur kan man annars förklara att de spenderade så mycket tid vid diverse kurorter runt om i Europa? Eller var det kanske så att det fanns annat som lockade mer än hälsobringande vatten och frisk luft? Hur som helst med det, kurorterna blomstrade i det sena 1800-talet och långt fram i nästa sekel.

Vintertid reste den svenska societeten till Norge för att vistas på något av broderlandets många vintersanatorier. Ett av de mest storslagna låg, och ligger fortfarande, idag som hotell, på Holmenkollen, strax utanför Oslo.Uppfört 1894 efter ritningar av den norske arkitekten Balthazar Lange (1854-1937) visar det i sin arkitektur upp allt man kan önska av referenser till den nordiska forntiden. Även interiören präglades av samma anda.

Här skulle man med hjälp av den höga, klara luften och en inte alltför ansträngande dos av friluftsliv bli fri sina plågor.

Allt hade varit gott och väl om det nu inte varit för de upproriska norrmännen. Det norska kravet på självständighet blev allt mer hotande, Hemma i Stockholm satt Oscar II vid sitt skrivbord och grät. Grät och skrev dikter. I Norge planerade man för en ny tid. 1905 var unionskrisen ett faktum och med ens blev det fullkomligt omöjligt för fosterländska svenskar att spendera sina pengar hos de otacksamma norrmännen. Broderfolk!, jo tack.

När man nu inte längre kunde tänka sig att resa till Norge för den ack så välbehövliga vinterkuren började man snegla på vilka alternativ som kunde finnas inom Sveriges gränser. Visserligen fanns här flera kurorter, men det rörde sig i huvudsak om sommarsanatorier vars vinterverksamhet på intet sätt kunde mäta sig med vad som erbjöds i Norge. Ganska snart efter unionsupplösningen började därför en intensiv byggnadsverksamhet på flera platser vilka ansågs ha förutsättningar för en vinterkurort.

I Falköping fanns redan den mycket gouterade kurorten Mösseberg med allehanda bad och behandlingar. Läget på det västgötska platåbergets sluttning borgade för hälsosam luft och man beslutade sig för att komplettera verksamheten med ett vintersanatorium. Byggnaden, som till största delen nybyggdes, ritades av arkitekten Rudolf Steen (1872-1926) och de magnifika interiörerna av arkitekten Axel Lindegren (1860-1933) Vintersanatoriet invigdes högtidligen av kronprins Gustaf Adolf den 14 november 1907.

Det mest anmärkningsvärda med Mössebergs vintersanatorium är att det ännu finns bevarat så som det en gång såg ut. När man i dag närmar sig den vita byggnaden med alla sina balkonger ser den i det närmaste ut som den gjorde 1907. Stiger man sedan innanför porten har man ännu större anledning att glädjas. Här finns en mycket välbevarad interiör där inte bara den fasta inredningen bevarats, utan även en stor mängd möbler, lampor och annat som hörde till ursprungsinredningen. Många av möblerna är av yppersta kvalitet, men så är de också tillverkade hos Bröderna Eriksson i Taserud utanför Arvika.

Samtidigt några mil söderut, i Ulricehamn, var man också i färd med att uppföra ett vintersanatorium. Högt uppe på sluttningarna ovanför staden och sjön Åsunden kom här att resa sig en byggnad av sådana dimensioner att den ofta refererats till som norra Europas största träbyggnad. Förmodligen inte alls sant, men dock, imponerande blev den.

Sanatoriebyggnaden, som stod färdig 1910, ritades av arkitekterna Victor Fagerström (1869-1934) och Axel Viktor Forsberg (1871-1937) och hade enligt Nordisk Familjebok 85 rum, vilka ”äro i hufvudsak förlagda åt s. och försedda med hvar sin balkong.” Vidare berättas att ”I bottenvåningen äro gymnastiklokaler, rum för ljusbehandling, badafdelning m m. förlagda, äfvensom laboratorium, vattenservering, läkarens mottagnings- och undersökningsrum o.s.v.” Man säger sig årligen ta emot 1500-2000 patienter men planerar för fler.

En vistelse på sanatoriet kostade år 1912 mellan 9-11 kronor per dag inklusive bad och medicinsk behandling. Idag motsvarar det cirka 500 kronor. Intressant i ett historiskt perspektiv är dock att det för en industriarbetare år 1912 krävdes ca 30 timmars arbete för att tjäna ca 10 kronor. Räknar man på det sättet så skulle en vistelse på sanatoriet idag kostat någonstans runt 4 500 kronor per dag….

Sanatoriet i Ulricehamn hade en inredning som väl får sägas vara elegant om än inte i lika hög grad som på Mösseberg. Ganska sval med till synes ljusa färger och strama jugenddekorer målade i tak och på väggar. Möblerna ser helt moderna ut utan att vara exeptionella. helt säkert uppskattades interiörerna av de flesta av sanatoriets gäster. De enskilda rummen sägs vara ”försedda med varmt och kallt vatten samt goda ventilationsanordningar” och precis som resten av byggnaden ”fullt tidsenligt inredt”.

Av allt detta finns idag inte minsta spår. Verksamheten i det gigantiska träpalatset på sluttningarna ovanför Ulricehamn lades ner 1976 och fem år senare var byggnaden jämnad med marken. Innan grävskoporna hunnit göra sitt fick dock Ulricehamns vintersanatorium en sista möjlighet att glänsa. När Marika Lindström och Stefan Ekman som Hedvig Selamb och Percy Hill i filmatiseringen av Sigfrid Siwertzs Selambs, elegant vitklädda vandrar runt i en europeisk sanatoriepark, ja då är det Ulricehamns dödsdömda kurhotell som får utgöra inspelningsplats.

Serien visades första gången på SVT år 1979 och jag minns att jag direkt kände igen miljön. Ett par år tidigare hade jag nämligen deltagit i en bussresa runt Åsunden. Som en del av programmet fanns ett shoppingstopp i Ulricehamn. Jag valde bort butikerna och tog mig i stället till fots uppför berget och fick med egna ögon se det imponerande vintersanatoriet i sin förfallna glans.

Och kanske är det helt naturligt att en gigantisk inrättning som Ulricehamns kurhotell fått skatta åt förgängelsen, för var finns idag den societet som skulle vilja befolka dess salar och salonger?

Valborg, villan och kärleken

Fredagskväll. Ute närmar sig temperaturen -30C, här inne värmer brasan i öppna spisen. Jag sitter vid mitt stora arbetsbord, mängder av böcker och utkast till uppsatstexter och diverse konstnärliga projekt fyller bordsytan. Högen av Svenska hem har tack vare ett någorlunda tillfrisknande följt med från sängen till arbetsrummet/matsalen och jag fortsätter fascineras.

I åttonde årgången, 1920, har Mary T. Nathorst bland många andra hem besökt Fröken Valborg Olanders villa i Falun. En villa av en för dåtidens borgerlighet tämligen vanlig typ. Lätt 1700-talsinspirerad arkitektur och återhållsam inre utsmyckning. Författaren berättar att : Redan exteriören: de hvita väggarna, det brutna taket af gammalt, enkupigt tegel, fönstren med sina fönsterluckor, solvisaren på gårdsplanen och de prunkande blommorna.(…) ger en känsla af hemtrefnad och kultur.

Interiören framstår som relativt fri från vedertagna konventioner, Visserligen finns där en förkärlek för vitmålad herrgårdskultur av en typ som allt sedan sekelskiftet favoriserats av den s.k. bildade överklassen. Valborg Olander väljer dock inte alltid  det självklara alternativet för hennes ståndssystrar och bröder. Det alternativ som säger att man positionerar sig genom att nogsamt följa ett högborgerligt konventionellt mönster. I stället väljer hon ett närmast ”Ellen Keysk” förhållningsssätt. Inblandning av halvgamla, för tiden omoderna arvemöbler är påtaglig i hennes mer privata rum, framför allt i skrivrummet. I reportaget förekommer även en bild från köket, något som var ytterst ovanligt i dåtidens hemma-hos-reportage. Mary T. Nathorst berättar: Nu skulle man kanske tycka att en sådan ”pennans man” som fröken Olander skulle ordnat sitt hem, visserligen mycket präktigt och bekvämt, men dock med köksregionerna och dithörande något styfmoderligt behandlade. Och så finner man i stället, att just på detta område nedlagts en idérikedom, en mångsidighet, som kommer hjärtat att klappa med fördubblad fart hos hvarje husmor af facket, och som fyller alla fordringar på koncentrerad bekvämlighet.

Valborg Olander, en kvinna som haft ett sådan inflytande över svensk litteraturhistoria. Selma Lagerlöfs kvinna, den som höll allt flytande, den som tog hand om geniet.  När jag ser bilderna från villan, där i Falun, kan jag inte undgå att tänka mig de kärleksfulla möten som måste skett i de Olanderska rummen. Hur Fröken Olander hållit Fröken Lagerlöf i sina armar och viskat de mest kärleksfulla ord. Hur den hyllade författarinnan tagit älskarinnans gestalt, givit sig själv och sin storhet åt något ännu större – kärleken till en annan människa.